ettmatvrak

Jag vill bara börja om: http://taggigros.blogg.se

Nu är jag hemma hos föräldrarna, det blev som det blev. Lite oturligt så kunde jag inte tacka nej till att åka hem i alla fall. Äta, äta, äta. Jag åt och åt och åt. Tog igen mig för många dagar av lite för lite mat. Jag ville bara dö förut. Smärtan att behöva stå ut med att ha förstört det igen var för svår att stå ut med. Det är fär svårt att stå ut med det. Jag ser helt annorlunda ut nu. Nu har det gått över, efter vad ska man säga, tio timmar av oavbrutet --äta- smör-med- socker-ost-olja-vitt bröd- vetemjöl- choklad, två liter glass---Jag har knappt sovit något. Det här var en påminnelse om att jag fortfarande behöver dagvård, tyvärr. Men jag tänker på när jag slutade spy. Jag trodde ALDRIG att jag skulle klara av att sluta med det. Jag spydde flera gånger varje dag. När jag mådde som värst spydde och hetsåt eller sov jag dygnet runt i en vecka... Nu minns jag bara att när jag försökte sluta med det så kändes misslyckandet värre en själva "akten", att spy. På något sätt gick det dock! Det gick extremt segt och att inte spy efter att ha hetsätit är fruktansvärt. ( Men att spy ger mer negativt än positivt). I alla fall: jag klarade av att sluta spy (på något sätt), då kan jag klara av att sluta hetsäta. Det här är ett återfall. Skillnaden mot förut och det som gör att det här är ett återfall, är att jag inte ska göra det till en vana.

Jag har inget att göra ikväll. Ingen som helst träning. Och jag har ätit idag. Lagom (jävla) mycket. Eller? Ett ägg, en grekisk sallad, en hårdbrödmacka med smör, nästan en liter sojamjölk. Låter ju inte som så mycket mat. Den där sojamjölken var som en liten hetsätning. Jag har gjort bort mig idag, idag har man varit virrig. Och jag har varit lite upprörd för jag träffade pappa för lunch: mat och pappa= två känsliga saker. Jag satt nu för en stund sedan på golvet i köket ( det finns inget bord), och drack sojamjölk med fun light i (ja, och salt, jättekonstiga matvanor, jag vet), och läste gamla svenska dagbladet, medan min förskylda bror snörvlar i soffan. En liten tvåa är det här, så jag känner mig lite kvävd. Jag kan inte hetsäta framför min brorsa heller! Jag funderade på att åka hem. Hem till ett fullt kök där jag kan ÄTA VAD JAG VILL HELA NATTEN. Men...sedan kom han, brorsan, in till köket och förfasades över det tomma mjölkpaketet och frågade hur jag mår? Jag förklarar att jag känner mig rastlös, har inget att göra. Nu gick det över! Mitt hemska, rastlösa hetsätningssug har gått över. Jag känner att ja, om jag stanner inne hela kvällen så går det bra. Och om jag går ut så går det också bra. Jag mötte mina känslor och vi kommer överens nu.

Igår efter träningen skulle jag köpa toapapper och funlight. Härlig blandning av varor i varukorgen. Jag tog bussen till en billig mataffär för jag har inte ett öre kvar. Inget jobb, 900 kronor i månaden som tar slut på en gång. Jag köper tuggummi eller läkorol för minst 20 kronor varje dag, jordgubbar för runt 30 kronor, mjölk, yogurt, små smycken, kläder och smink och alkohol, kaffe, te jämt. Sedan såg jag att jag hade tappat busskortet! PANIK, katastrof. På en gång kommer allt självhat till ytan. Det var några killar på tunnelbaneperrongen som sa hej till mig och frågade hur jag mådde. På en gång känner jag då att de gjorde så för att avleda min uppmärksamhet från att jag just hade tappat busskortet, eller för att håna mig lite för att jag just tappat det. Extremt osäker. Är jag jätteful?...På vägen hem kände jag hur alla ångestkänslor sköljde över mig. Ensam, misslyckad i skolan, vad gör jag med mitt liv? Allting går fel...Men jag smsade den snälle killen som gillar mig och skrev att jag deppade ihop. Han svarade och sa att allt ordnar sig. Ja, allt ordnar sig ju. Jag går till banken och tar ut pengar från sparkontot. Det är en sån förändring för mig, för jag brukar aldrig visa att jag behöver någon och be om hjälp- klaga. Jag brukar bara lägga till problem efter problem i mitt huvud och bli mer och mer stressad. Dagens mage: Hemma åt jag linser och en hel burk tomatsås med oliver i. Jag åt något mer...kommer inte ihåg. Grejen är att det var klockan halv tio och jag hade ju ätit den dagen. Mer och mer äter jag. Magen är större... Jag har typ dåligt samvete för att jag inte har så mycket ångest över det. Då kommer jag inte jobba på att bli smal och då kommer jag bara bli större och större, tänker jag. Men ja, livet med ett lol, strunta i magen och fettet och kroppen. Jag är mer än en kropp.

Jag försöker bestämma mig för vad jag ska göra. I vanliga fall går jag först på ett pass och sedan går jag till gymmet och tränar. Det blir en ordentlig träning då. Men n u är jag fortfarande lite förskyld...är rädd för att förvärra det. Jag har inte tränat på flera dagar! Och idag har man ätit ordentligt, plus det som hände igår. What to do, what to do...Men jag känner ingen panik över det konstigt nog. Jag är lyckligare när jag äter, får ut mer av livet.

Känner mig som en sån förlorare. Vad är det som gör att jag nästan alltid hetsäter när jag kommer hem från ( okej, det här är en anonym blogg, jag vill vara ärlig), en kille? Och dessutom var jag hos psykoterapeuten idag och det var ett jättebra besök! Vi pratar mindre än hälften av tiden om mat och äs. Det är väl för att jag är snabb med att rätta mig själv och "vet egentligen bäst". Vi båda inser också att mat och hetsätning och helt enkelt min äs, är ett uttryck för något annat. Hon sa att jag hade bulimi men också ortorexi, vilket jag ju själv också har känt... -Ortoexi- "Ortoexi (”nyttighetsätstörning”) är ett tvångsmässigt följande av olika hälsodieter som leder till att allmäntillståndet försämras både fysiskt och psykiskt. Många går ned i vikt utan att försöka banta för att deras diet innehåller för lite energi. Istället för viktfobi handlar det om en tvångsmässig strävan efter att få kontroll över både kroppen och livet. " Men jag vill ju dock gå ner i vikt. Har inte de flesta med bulimi inslag, eller nästan har, ortorexi? Det jag känner igen mig i framförallt är att jag försöker få kontroll över kroppen och livet. Mitt liv är en bergochdalbana som jag inte vill åka med i. Allting händer runt om mig och jag kan inte påverka det, även om jag tar del i det ibland. Jag känner mig maktlös och gränslös. De två orden beskriver mina problem. Usch, "rycka upp mig". Det här var en BRA dag där jag kände mig lycklig hela dagen, även när jag satt och grät på äs mottagningen så kände jag mig stark och hoppfull. Att träffa killen var nog ett dåligt beslut, tyvärr. Även om jag gillar honom blablabla...

Jag är så löjligt stolt över mig själv för att jag lyckas avbryta mina bantar/svält tendenser. Idag åt jag ett ägg (halva gulan) och en halv portion gröt. Jag är så rädd för kolhydrater. Mer än för fett, för kolhydrater känns mer som att det startar suget. Jag vill hellre öka på maten från att ha bantat än från att ha hetsätit. Alltså, om jag hade haft en period där jag hetsåt varje dag så hade det inte känts okej att börja äta normalt, men nu är det som "okej". Jag kan ursäkta mig med att jag ändå har ätit för lite innen. Men här ska inte mindskas, här ska ökas! Fortsätta med små portioner så att min kropp vänjer sig och fattar att jag ska ge den mat. Stackars min kropp som annars måste jobba på bantarkost. När jag är med andra klarar jag i stort sätt alltid av att äta normala portioner, det är ensam som det är svårt. Självklart känner jag efter att jag har ätit, på magen, som en gravid kvinna. ("fan vad tjock den är"). Om jag var smal på riktigt skulle det kännas ännu mer okej att äta. Man ser alltid bara jättesmala tjejer på äs stället. Magen är inte tom...Men det känns bra. Idag ska jag träffa kontaktpersonen igen. Det känns onödigt, vi rabblar samma saker om och om igen. Men jag tänkte prata med henne om lite tankar jag haft om pappa. Jag känner mig äntligen redo att säga det högt. Vill göra det och se hur det känns...

Här gäller det verkligen att hålla humöret uppe, att välja att må bra. Jag känner hur den försöker dra ner mig, ångesten. Håll tankarna på avstånd, släpp inte in känslorna. Äta? Jag har bara ätit frukost ( jättemycket, nej...), men vågar man äta här? Ja, för jag ska klara det! Har inte lyckats undvika att hetsäta en enda gång de senaste gångerna jag varit hemma. Jag har min fina orangea kattunge i knät som ligger och spinner och kollar upp på mig. Jag ska hålla mig positiv.

Jag känner mig ganska fin idag. Det gör mig sååå förvirrad, varför gör jag det? Har jag en självkänsla?! Det är ingen kille som har flörtat med mig eller nåt alls, vilket är det enda som kan få mig att känna mig fin i vanliga fall. Uppmärksamhet av det andra könet. Jag har på mig de tajtaste jeansen jag har och en ganska stor skjorta. Det är kläder som jag på andra tycker är snyggt men själv inte vågar använda för det döljer inte min kropp och visar upp "rätt". Tajta, tajta jeans. I många år köpte jag samma storlek på byxor som mina kompisar helt utan att reflektera över om det var min storlek. Sedan var jag en gång och provade byxor med en annan kompis som är väldigt liten. Hon är helt enkelt en liten, petit tjej som har små storlekar. Jag tänkte att om hon har det så kan väl jag också ha det...Provade, och det passade. Fyra storlekar mindre! Jag tror ändå inte på det jag ser i spegeln, aldrig någonsin. Men nu börjar jag bry mig mindre om mitt utseende, i alla fall, äntligen. Jag sminkar mig alltid noga och står framför spegeln i evigheter och byter kläder och det är utmattande. Det är bra att göra sig i ordning men inte så mycket att man får ångest. Jag hetsåt för bövelen igår natt men ändå har jag inte enorm ångest. Det känns bara som, okej, tusentals kalorier ( kalaspuffar, kakor, massa russin, daddlar å nötter osv..), men det kommer jämna ut sig. Vad är det för fel på mig?...

Det verkar som om många av oss bloggare här gör framsteg. Jag känner ärligt lite press på mig. Det är bra, för om jag läste negativa bloggar som var nere i skiten skulle jag känna att det var mer okej på nåt sätt att fortsätta min destruktiva livsstil. Dessutom ser jag det då som en livstil... Jag har haft äs sen jag var 16! Tre år (mycket snart fyra), och det här beteendet är som en del av mig jag inte klarar av att ändra. Första året var bara viktnedgång, andra året gick jag upp i vikt och sedan ner igen mycker värre. Jag har minnesluckor från den tiden och jag var bara ben...Sedan svängde det över till fruktansvärd bulimi där jag isolerade mig och hetsåt och spydde varje dag. Jag upprepar min "historik", för att fatta att jag HAR gjort framsteg. Jag spyr inte längre och jag känner mig mer närvarande. Jag inser att jag har ett problem liksom. Men hur kul är det när man just har ätit i fyra timmar?... Jag gör samma misstag om och om igen. Blir så arg på mig själv! När jag börjar behandlingen om 10000 år så ska jag vara helt ärlig om alla mina hemska, destruktiva tankar.

Ingen träning för mig idag heller. Över en vecka. Men jag ÄR förskyld. Har inte mått så här dåligt på länge och jag vill inte förvärra det. Jag hetsade idag. Men, bara att gå vidare... Jag har en träff med en kille på måndag men det ställer jag in nu. Om min mage var spänd förut så är det inget jämfört med vad den är nu. Blir snart rädd för att se mig i spegeln igen. Jag känner mig misslyckad...Men jag ska satsa på skolan och att hitta ett jobb. Det är omoget att låta ångest styra mitt liv. Nästa vecka är det en fest jag hade sett fram emot, men jag kom på att de människorna där har bara sett mig när jag var väldigt mycket smalare senast. Då var jag riktigt smal...inte så rolig att vara med men smal... Det är okej att träffa dem om jag bara är lite smalare. Smal, smal, smal, smal..Jag har inget roligt liv, det är bara en kamp om att stabilisera kroppen. Inget jobb, dåligt socialt liv, bara sitta och plugga i ensamhet eller träna eller vila och äta. Jag ska köra på dock, fortsätta äta, inte banta/svälta. En kille jag dejtat lite tycker om mig. Han tycker verkligen om mig, mina ögon och min personlighet och han tycker jag är söt. Han är dessutom en bra, smart kille med underbar personlighet. Han vill ta hand om mig...Men han pluggar utomlands och jag känner mig inte så attraherad. Jag har träffat honom den senare tiden samtidigt som jag ätit lite bättre och mått lite bättre. Idag åkte han hem och vips står jag där i köket...Kanske är det bara ett svepsjäl, men han är bra för mig.

Vi har Ben And Jerry's hemma, need I say more? Igår var det middag med tjejerna och då var det såklart bara att äta. Åt inte av det ljusa brödet men jag åt glass. Sedan drack jag massa alkohol. Fick ångest senare, när jag kom hem. Det var som att alla negativa nyheter och all ångest över det jag ätit, äs, kom då. Började storgråta helt plötsligt när jag satt vid datorn då. Jag äter mer nu. Idag har jag ätit yogurt (normal fet/sockrad...), keso ( ett halvt av ett stort paket), en måltidsbar (200 kcal), och enormt mycket havregrynsgröt med mer yogurt, keso, mjölk och hallon. Jag var en centimeter från att äta glassen. Är det bättre att äta massor (för mycket, runt 6 portioner kanske) gröt, eller glass? Gröt är mat ju. Jag är stolt över att ha motstått glassen och ätit något som gör mig mätt och ger fibrer. Men samtidigt ångest över att ha ätit mycket, känner en mättnadskänsla. Magen är full och spänd. Jag har heller inte tränat alls på en vecka. Jag är förskyld... Vill träna ikväll dock, hur ska jag klara att ha ätit så här mycket annars? Men är rädd för att det kommer vara fullt på gymmet. Fullt av snygga tjejer som kollar snett. Önskar jag kunde läsa tankar. Det känns alltid som att alla kollar på mig. Jag känner mig väldigt ensam och liten ofta. Måste jobba på självförtroendet, det är nog egentligen mitt största problem. Men ja,hur som haver, jag har ätit men jag mår ganska bra. " Varför mår du bra när du inte har varit duktig?"... Jag orkade plugga idag för första gången på flera veckor. Och jag känner mig mer närvarande och mer som en normal person. När jag står på tunnelbaneperrongen så känns det inte som att jag ska sväljas av ett stort tomrum, och som att alla människor är främmande och ser äcklade på mig. Jag tror att jag kommer klara det här, jag kommer bli bättre! Jag kommer lyckas. Trots alla negativa tankar och ångest i mitt liv så kommer det ordna sig. Det är bättre att vara stark och äta så att jag orkar jobba med mig själv och utvecklas. Förut så tänkte jag att det vore dumt att börja äta mer nu för då kommer jag inte behöva behandling (!). Men nu tänker jag att det är bra, för det blir inte en lika stor chock sen och jag kommer kunna ta emot behandling bättre. Herregud, har jag börjat bli frisk?

aFortfarande är jag livrädd för varje matgnutta. Det är pinsamt eftersom jag är inte så smal. Om jag ska vara ärlig så har jag en helt normalviktig kropp. Men i alla fall, jag vet att när jag börjar behandlingen måste jag äta. Och överhuvudtaget så VILL JAG KUNNA ÄTA. Min förbränning är satt ur spel eftersom jag antingen hetsar eller bantar- jojjobantar. Så när man först börjar äta så kommer man enligt "Mattillåtet" att gå upp i vikt. Det skrämmer såklart livet ur mig. Men å andra sidan så har jag periodvis ökat i vikt och blivit tjockare av att hetsäta oavbrutet. Jag dog inte men det var inte kul...Jag tänkte i alla fall börja äta små måltider. Idag var jag med mamma och handlade. Stannade länge framför hyllan med havregryn. Havregryn med fibrer, flera korn och sånt är ju nyttigast (och 10 mindre kalorier) jämfört med havregryn med qinoa. Men jag tog den senare som är godare! Sedan köpte vi inte heller mini mini mini yogurt utan en normal ( okej ärligt så trodde jag den var mini men den var inte det). Problemet med light och mini produkter och nyttig mat är att jag äter upp det på en gång. Jag tänker börja äta normal och mer varierad mat i små mängder. Mer ekonomiskt och så småningom kan min förbränning öka. Är så rädd för att när jag väl börjar äta kan jag inte sluta...Men för att förbränna måste man äta! Som att en bil utan bensin kan ju inte åka.

Har äntligen sovit en hel natt. De senaste dagarna har jag varit vaken när brevbäraren pulat in dagstidningarna genom dörren. Sedan har jag varit vaken när T vaknar när det forfarande är mörkt ute, för att hinna träna innan jobbet som börjar klockan åtta. Jag är jätteförskyld. Säkert hjälpte det inte att jag gick på en en och en halvtimmes promenad i kylan och blåsten i bara en collagetröja, mössa och mjukisar igår. Det hjälper säkert inte heller att jag äter en helt ovarierad kost (trots att jag är dktig och tar vitaminer), eller att jag har mycket stress. Men jag mår bättre! Mitt humör når inte samma djupa hål. Det beror nog på att jag har fått en del bekräftelse från killar de senaste dagarna ( vad jag tycker spelar mindre roll än att veta att en kille vill ha mig), och att förhållandet med föräldrarna blivit mycket bättre. Nu ska jag träffa mamma och gå på stan lite. Mitt initiativ! Både hon och jag mår bra av att umgås. Senare ikväll är det också jag som har tagit initiativ till en middag för några kompisar hemma hos mig (middag, vad fan har jag gjort?? vad ska jag köpa??) och sen kanske utgång. Därför är det så jobbigt att jag ska låta som Nanny Fine i rösten, har sådan förskylningshvdvärk! Men en så glad över att vara utvilad i alla fall.

Vet inte vad jag håller på med. Vill att nån ska tycka om mig och jag vill tycka om mig själv. Men hur ska jag kunna det när jag inte tar ansvar för mig själv eller respekterar och värdesätter mig? Jag behandlar mig själv som om jag var en värdelös...... Som om jag vill vara det. Om jag hade vetat för några år sedan- när jag fortfarande var en duktig liten flicka som pluggade hårt och åt middag med familjen och knappt hade kysst någon...- hur dålig jag är idag- skulle jag inte kunna tro på det. (konstig mening). Jag vill inte mer. Hopplös.