ettmatvrak

Idag träffade jag pappa, älskade, älskade pappa. Ord kan inte förklara hur mycket han betyder för mig. Vi pratade ut mer än vad vi någonsin har gjort och det kändes nästan overkligt, som en dröm. Hemskt att säga högt hr dåligt jag mår, jag vill gärna låtsas som om det inte är så farligt. Allt är bra och jag är glad, men så är det inte. Han vet om den här bloggen nu och han tycker det är bra att jag försöker skriva av mig. Och att jag står i kö till dagvård. Vi är så lika: pappa var otroligt destruktiv när han var yngre. Han var förr tusen gånger värre än mig och höll på att ta livet av sig. Jag behövde inte säga så mycket egentligen. Han kommer ihåg hur det var att vara nitton- vad man kan göra för dåliga saker mot sig själv, frestelserna och hur lätt det är att träffa fel människor och hamna på glid. Han frågade om han var en orsak till mina ätstörningar. Sanningen är ju att det stämmer mycket väl...T ex hetsäter jag ALLTID när han mår som sämst. Lite är det som att jag också måste må dåligt om pappa mår dåligt...Det är inte hans fel. Jag kan inte hantera min oro och ångest för att förlora honom. Jag är så rädd för att förlora honom och se honom må dåligt att jag inte står ut med honom! Jag har alltid förstått att jag är ledsen för att pappa mår dåligt, men just att acceptera min ångest har jag inte gjort. Det är otroligt sorgligt att det har blivit som det har blivit. Jag har mycket skuldkänslor för det. Men jag måste helt enkelt lära mig få utlopp för mina känslor. Jag inser också att tomheten jag känner beror ju på att jag känner sådan saknad efter pappa. Jag försöker hela tiden bryta banden med både mamma och pappa, istället för att komma face to face med det som är jobbigt men nödvändigt. Jag behöver min familj, ingen idé att försöka att inte låtsas inse det. Lär dig av dina misstag och jobba på att förbättra dig. Jag måste det, jag har inte all tid i världen.