humörsvängar
Vem måste kämpa för att inte börja gråta på bussen? Chaufförren typ ropade ut att jag måste gå fram och visa mitt kort igen. Alltså jag vet inte vad det är med mig. Jag har dålig erfarenhet av busschaufförrer. Tycker att nästan alla är enormt kalla och griniga personer som tar varje tillfälle att vara taskiga.
På tunnelbanan råkade jag också nudda en tants ben med min fot när jag skulle sätta mig på ett annat sätt. Hon gav mig världens ondaste blick och verkligen rynkade på näsen. Det fick mig också att må obeskrivligt dåligt, jag klarade nästan inte av att sitta kvar. Alltså människor som beter sig otrevligt...
Och det värsta är att jag tycker att jag alltid får såna här otrevliga episoder när jag åker till den här sidan av stan. Jag ville åka hit, men jag HATAR verkligen den här förorten och hela den här sidan. HATAR. Jag vantrivs hårt där.
Såja, nu fick jag ur mig lite...
Kommentarer
Postat av: elin
Min teori om busschaufförer är att de är så fasansfullt bittra över sitt karriärval att de måste vara otrevliga mot allt och alla. Eller så kanske de har mött så många bittra passagerare att det smittar av sig? Hursomhelst så har de ett väldigt otacksamt jobb, särskilt i sthlm. Här uppe i norr är det inte lika intensivt, men jag har många gånger behövt hålla tillbaka tårarna jag med. Främst för att det är så mycket folk på bussar och de flesta känner igen mig, så jg känner mig förfärlig och känner att de undrar varför jag har blivit så tjock, men förmodligen bryr de sig inte det minsta? Hjärnspökena spökar på. Kram
Trackback
