ettmatvrak

Nu är jag hemma hos föräldrarna, det blev som det blev. Lite oturligt så kunde jag inte tacka nej till att åka hem i alla fall. Äta, äta, äta. Jag åt och åt och åt. Tog igen mig för många dagar av lite för lite mat. Jag ville bara dö förut. Smärtan att behöva stå ut med att ha förstört det igen var för svår att stå ut med. Det är fär svårt att stå ut med det. Jag ser helt annorlunda ut nu. Nu har det gått över, efter vad ska man säga, tio timmar av oavbrutet --äta- smör-med- socker-ost-olja-vitt bröd- vetemjöl- choklad, två liter glass---Jag har knappt sovit något. Det här var en påminnelse om att jag fortfarande behöver dagvård, tyvärr. Men jag tänker på när jag slutade spy. Jag trodde ALDRIG att jag skulle klara av att sluta med det. Jag spydde flera gånger varje dag. När jag mådde som värst spydde och hetsåt eller sov jag dygnet runt i en vecka... Nu minns jag bara att när jag försökte sluta med det så kändes misslyckandet värre en själva "akten", att spy. På något sätt gick det dock! Det gick extremt segt och att inte spy efter att ha hetsätit är fruktansvärt. ( Men att spy ger mer negativt än positivt). I alla fall: jag klarade av att sluta spy (på något sätt), då kan jag klara av att sluta hetsäta. Det här är ett återfall. Skillnaden mot förut och det som gör att det här är ett återfall, är att jag inte ska göra det till en vana.