valfrihet kväver mig
Känner mig förvirrad. Jag har alltid varit velig, ibland exremt velig. Jag kan gå in i en mataffär och stå framför en hylla med müsli i en kvart. Gymnasieval ska vi inte tala om. Vart ska jag sitta vid matbordet? Vilka kläder? Vad ska jag göra idag? Vad ska jag äta, säga, läsa, tänka... Vart ska jag bo?
Jag kan bo hos min bror, i en väldigt liten men mysig lägenhet nära stan. Jag står honom väldigt nära och han är den som tar hand om mig mest av alla. Han frågar hur det går med ätstörningen, frågar om det är något han kan göra. Vill följa med till psykologen och tjatar på mig om att ha kul med kompisar, plugga och skaffa jobb. Han är den som jag borde vilja bo hos. Han är dessutom rolig och liksom ung, vi kan prata som med en kompis.
Men jag måste få kontrollera vad jag äter. Äta på mina villkor, helst ensam och så lite som möjligt. Annars blir det som det har varit de senaste veckorna. Jag hetsäter och vaknar upp deppig och ångestfull varje morgon. Jag blir tjock och det betyder att jag hamnar i en ond cirkel där jag inte vill göra något. Jag vill inte träffa kompisar, och orkar inte plugga eller skaffa jobb.
Annars kan jag bo hemma, i en rymligare lägenhet där jag har ett eget rum. Det ligger en bit ifrån kommunikationer så man är mer låst och fast här. En tråkig grå förort, måste ta bussen till tbanan eller gå en halvtimme. Miljön är oftast ganska full av ångest. Det som är bra är att här får jag vara ifred. Mamma köper hem det jag vill ha. mini- och lightprodukter osv. Här får jag vara ifred, sköta mig själv. Komma och gå. Så länge vi inte stör varandra så är det skönt. Här kan jag kontrollera min vikt. Ingen bryr sig om jag tränar eller äter konstigt. Här kan det ju gå bra om jag är stark och sköter mig. Tidvis går det på riktigt bra.
Det känns bara så svårt att veta vad jag ska göra. Jag ser ju fördelarna och nackdelarna med båda ställen, men hemma hos brorsan hatar jag mig själv hela tiden. Då och då blir jag överväldigad av mina känslor. Jag hatar att jag gör honom ledsen och lever på honom. Vill att alla ska vara glada.
Valfrihet är positivt. Men jag har alltid haft för mycket frihet. Inte direkt haft några regler eller gränser, utan man ska ta sitt eget ansvar. Men idag lever jag ett luddigt liv där jag har extrema rutiner och gränser för mig själv och blir galen av att tvingas anpassa mig själv. Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget. Något av en för- och emot lista.
--------------------
Oh just det, jag känner mig ändå positiv på nåt sätt. Trots att jag smällde i mig allt mellan himmel och jord ( bl a ett helt paket After Eight och en påse chips mm mm..), igår och vaknade på prassligt kakpapper. Ibland tänker jag att jag inte är så ful som jag tror, att det finns fina saker med mig. Och jag har inte gått upp en storlek i kläder, även om man ser en MYCKET tydlig skillnad på min mage och ansikte. Det som har hänt är att kläderna inte sitter lika löst.
Vissa av mina komplex är bättre nuförtiden än de var för bara några månader sedan. Vet inte vad som kan ha hänt för att ändra det, men jag inser att:
1.) Alla tjejer ser faktiskt inte perfekta ut
2.) Okej, min kropp ser ut så här *mummel* och det kommer den alltid att göra. Så jag måste försöka leva med den.
Jag kan bo hos min bror, i en väldigt liten men mysig lägenhet nära stan. Jag står honom väldigt nära och han är den som tar hand om mig mest av alla. Han frågar hur det går med ätstörningen, frågar om det är något han kan göra. Vill följa med till psykologen och tjatar på mig om att ha kul med kompisar, plugga och skaffa jobb. Han är den som jag borde vilja bo hos. Han är dessutom rolig och liksom ung, vi kan prata som med en kompis.
Men jag måste få kontrollera vad jag äter. Äta på mina villkor, helst ensam och så lite som möjligt. Annars blir det som det har varit de senaste veckorna. Jag hetsäter och vaknar upp deppig och ångestfull varje morgon. Jag blir tjock och det betyder att jag hamnar i en ond cirkel där jag inte vill göra något. Jag vill inte träffa kompisar, och orkar inte plugga eller skaffa jobb.
Annars kan jag bo hemma, i en rymligare lägenhet där jag har ett eget rum. Det ligger en bit ifrån kommunikationer så man är mer låst och fast här. En tråkig grå förort, måste ta bussen till tbanan eller gå en halvtimme. Miljön är oftast ganska full av ångest. Det som är bra är att här får jag vara ifred. Mamma köper hem det jag vill ha. mini- och lightprodukter osv. Här får jag vara ifred, sköta mig själv. Komma och gå. Så länge vi inte stör varandra så är det skönt. Här kan jag kontrollera min vikt. Ingen bryr sig om jag tränar eller äter konstigt. Här kan det ju gå bra om jag är stark och sköter mig. Tidvis går det på riktigt bra.
Det känns bara så svårt att veta vad jag ska göra. Jag ser ju fördelarna och nackdelarna med båda ställen, men hemma hos brorsan hatar jag mig själv hela tiden. Då och då blir jag överväldigad av mina känslor. Jag hatar att jag gör honom ledsen och lever på honom. Vill att alla ska vara glada.
Valfrihet är positivt. Men jag har alltid haft för mycket frihet. Inte direkt haft några regler eller gränser, utan man ska ta sitt eget ansvar. Men idag lever jag ett luddigt liv där jag har extrema rutiner och gränser för mig själv och blir galen av att tvingas anpassa mig själv. Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget. Något av en för- och emot lista.
--------------------
Oh just det, jag känner mig ändå positiv på nåt sätt. Trots att jag smällde i mig allt mellan himmel och jord ( bl a ett helt paket After Eight och en påse chips mm mm..), igår och vaknade på prassligt kakpapper. Ibland tänker jag att jag inte är så ful som jag tror, att det finns fina saker med mig. Och jag har inte gått upp en storlek i kläder, även om man ser en MYCKET tydlig skillnad på min mage och ansikte. Det som har hänt är att kläderna inte sitter lika löst.
Vissa av mina komplex är bättre nuförtiden än de var för bara några månader sedan. Vet inte vad som kan ha hänt för att ändra det, men jag inser att:
1.) Alla tjejer ser faktiskt inte perfekta ut
2.) Okej, min kropp ser ut så här *mummel* och det kommer den alltid att göra. Så jag måste försöka leva med den.
Kommentarer
Postat av: Elin
Hoppas du hade ne bra kväll igår, såg din nya msn bild, den var fin! Kul att se en lite skarpare bild. Du är lite lik Petra Mede, komikern. Ta det som en komplimang ;) kram!
Postat av: Panna
Jag känner igen den onda cirkeln, har också varit där. Frågan är var man mår sämst egentligen? Fan att det ska vara så svårt att ta rätt beslut ibland. Hoppas du kommer fram till vad som är bäst för dig och ditt mående.
Trackback
