beskännelse
Och imorgon har jag lovat att träffa kompisar och kan inte dra mig ur. Dom vill gå och äta och ha en riktig "frossarkväll". Jag klarar inte det! Jag vill bara träna, träna och träna. Måste fixa till mig själv igen och börja från början.
Efteråt kollade jag på TV och sminkade mig. Försöker låtsas som ingenting, skickar skojiga sms till folk där jag låter hur lättsam och flummig som helst. Men inombords drivs jag framåt av min ångest. Känner mig jagad och stressad. Jag har så mycket jag måste och borde göra, men min kropp går före allt. Känner jag mig inte nöjd med mig själv- nej om jag hatar mig själv- så kan jag inte göra nåt annat än att försöka fixa till mig själv igen.
Bara och börja om igen.
Visst är det så, så fort man börjat känna att man hamnat i en bra period så skiter det sig. Undrar om det är för att man släpper garden lite? Min förra bra period varade fyra dagar, följt av fem dåliga. Nu är jag inne på andra bra.
Vi kan bara hoppas på att de bra dagarna blir fler och de dåliga färre! Du är inte ensam i det här!
Har du fått en tid till äs-centret du ringde?
Kanske är det så att vi inte skall hänga upp oss på bra/dåliga perioder. På samma sätt som vi kanske skall försöka sluta se på saker som svart eller vitt.
Känner så vääl igen den där fasaden du berättar om. Att utstråla något posetivt när man inom sig är så trasig. Men du, vet du vad jag tänker. Det här med frossar kväll, det kanske inte är en sån bra idee? Man skall umgås med människor som man mår bra av, göra saker man mår bra av. Klarar du av att följa med dom utan att hettsa så är det ju jätte bra.
Lite svårt det där. För det är ju inte bra att isolera sig heller. Gäller att hitta en balans.
Förstod inte riktigt vad du menade..Om jag berättat för äs kliniken att jag vill ner i vikt? Njae, just nu går jag ju inte i behandling. Men det har vi pratat om lite löst.
Vad gör du annars på dagarna då? Är det skola eller jobb eller hur ser din vardag ut? Kramar
Den här sjukdomen kommer i perioder. Min senaste period varade i nästan två år som du vet, och jag inbillade mig att jag var helt frisk, botad, ren, fri. Den är lömsk och lurig, och det är det du måste inse. Det är inte BARA att bestämma sig, att nu jäklar ska jag sluta äta. Det går några dagar, men du går omkring på "vita knogar", försöker så hårt för att verkligen inte falla dit igen, men det blir oundvikligt pga att det är det enda du kan tänka på. Sen faller du, känner dig misslyckad, hatar dig själv och din egen svaghet. Sen bestämmer du dig för att börja om igen, och "den HÄR gången ska det gå, nu ska du klara det."
Jag vill bara ta dig i axlarna och skaka om dig, för att du ska förstå att du fortfarande är mitt uppe i det! Du är förmodligen inne i din allra sjukaste fas just nu, där du fortfarande känner och tror att du ska kunna sluta på direkten. Förlåt för att jag låter som en kallhjärtat subba, men jag vill att du ska förstå att där du är nu, har jag också varit, för inte så länge sedan. Det smärtar så fruktansvärt att se det du skriver, för om du tog en titt i min dagbok från den perioden i mitt liv, skulle du hitta nästan identiska ord.
Ta hand om dig, lilla vän. Känn efter, på riktigt, vad som är bäst för dig. Och så gör du det.
Tänker på dig, Kram
