...
Samtidigt tänker jag att när jag väl äter, då måste jag äta nåt som betyder nåt, för att inte "slösa". Helt dumt det här, lika dumt som min vilja att bli smal.
Men idag är jag mycket starkare, jag har städat hela huset och börjat plugga. Jag berättade för en en kompis igår att jag fortfarande mådde dåligt, att jag hade bulimi. Det känns som en liten börda har släppt. Hatar att alltid gå runt med en hemlighet och att jag bara spelar lycklig. Det spelar ingen roll egentligen vad hon sa, bara hon visar att hon bryr sig om mig. Hon sa förresten också att hon själv hade problem med maten. Det är ju inte förvånande, det var med henne jag först började banta. Men hon slutade banta, jag fortsatte.
Hon ser så perfekt ut så jag har svårt att ta henne på allvar, men jag ska försöka.
Kompisen som jag hade lämnat i sticket förut, han ringde igår och tvingade mig att åka till stan och träffa honom. Sen hjälpte han mig plugga. Jag kan inte fatta att det finns folk som bryr sig om mig.
Nu vill jag bara att tiden ska gå så att jag ska glömma och komma över min hetsätning. Väntar tills det bara är ett avlägset begravet minne. Inga spår av det i min kropp. Det känns som att jag aldrig mer kommer hetsäta nu. Det gör för ont att svika sig själv och det ger mig ju ingenting. Jag fick äta allt det som jag förbjuder mig själv i vanliga fall men det gav mig inget annat än ångest. Kanske också så att jag behövde en sista enorm hetsätning innan jag kan börja mitt nya liv.
Jag känner igen de här känslorna och tankarna... Varför skulle jag klara det den här gången?
Jag är rädd för att när jag väl börjar så kan jag inte sluta. Men hungern kommer och går.
"bara en sista hetsätning" jag känner igen mig där, man tror att den här gången känns det som att det blir den sista. det brukar alltid sluta med samma sak, tyvärr. vad ska vi göra åt detta? låt oss prata på msn någon dag, jag peppar gärna!
Varför skulle du klara det den här gången, undrar du. Vet du vad jag tror. Jag kommer defenetivt INTE klara det den här gången heller. Du är inte ensam. Vi kommer inte bli friska över en natt. Små steg vännen. Lite i taget. Visst du kanske inte klarar det denna gången. Men det är bara att försöka igen och igen och igen. Bara vi är medvetna om det. Visst vi kanske misslyckas, vi kanske trillar dit igen och det kommer vi säkerligen göra. Men så länge vi är medvetna om det kan vi också påverka och förändra. Kanske trillar vi inte dit lika ofta längre. Små steg, lite i taget. Tålamod.
Vad härligt förresten att du har varit sysselsatt. Känns det bra? Ibland när man har lagom mycket att göra så kan jag uppleva att jag inte tänker lika mycket på att hetsa. Men ibland när man egentligen inte orkar med så blir det bakslag istället. Hoppas du mår bättre av det.
Som du själv säger och blir så glad av att du skriver det! Jag tror med vi kommer bli friska, såsmåningom. Eller åtminstånde så tror jag inte att livet kommer att kretsa kring den här skilet åtmindstånde lika mycket.
Hur har det gått för dig idag? Kramar
ja oj vad humöret kan växla! Man kan känna sig hur glad som helst när det sedan snabbt vänder och man känner sig som den mest värdelösa personen som finns. Men så ska det ju inte vara, eller hur? vi hörs!!
Hur går allt idag?
Lilla hjärtat.. hur går det för dig? Mår du bra idag? Kram
precis, man får ta det ett steg i taget, inget blir bra på en gång. Börja med regelbundna måltider men ha hela tiden i åtanke att du egentligen behöver äta större portioner. Men det får du som sagt ta eftersom, du behöver maten, precis som jag och alla andra. Den kommer inte att göra dig illa på något sätt! :)
