ettmatvrak

Jag kunde inte sluta gråta förut. Sedan i fredags kväll har jag gått runt och nästan inte kunnat andas liksom. Skulle gärna vilja veta vad min puls var. Jag pratade med killen som bara vill utnyttja och skada mig. Det distraherade mig ett tag. Sedan har jag gråtit, legat och gråtit. Bråkat med mamma och pappa. Mamma säger att om jag ska hålla på så här så får jag inte bo här. 

Grejen är att jag måste bo hemma för att göra klart en gymnasiekurs. Jag klarade inte riktigt av skolan. Mest för att jag skolkade typ hälften av tiden periodvis, eftersom jag hetsåt och spydde. Lärarna visste inte om bulimin utan trodde jag var borta mycket för att det var kämpigt hemma. Så jag utnyttjade att de tyckte synd om mig så att jag kunde skjuta upp två kurser som jag visste att jag absolut inte skulle kunnaa få mer än G eller VG i. MVG måste man ju ha i de här ämnena, tänkte jag.   Nu önskar jag att jag hade bara hade slutfört gymnasiet så att jag kunde börja plugga någon annanstans. Långt borta härifrån. När jag flyttar hemifrån kommer jag på sin höjd att mejla hem ibland. Behöver mycket avstånd från mamma och pappa. Tänker inte vara storsint och göra dem glada igen. Jag har alltid trott att bara jag kommer hemifrån så kommer jag klara mig mycket bättre.  Men det känns så långt i framtiden.

Kommentarer från andra som läser eller att läsa andras bloggar här är det enda som får mig att känna mig mindre ensam. Vad skulle jag göra utan er?...Tack Elin för dina sms. Alltså ibland behöver man höra att nån annan tänker på en, att man är stark och att man ska få hjälp. Det känns inte som att jag är stark utan jag känner mig tom och hjälplös och inte värd hjälp. Men ska försöka hålla mig flytande till måndag. Jag gör något nu. Har tagit tag i det här.