ettmatvrak

Jag kan inte hjälpa det, men idag har jag ätit väldigt lite. Alla kommentarer och människor jag pratar med här gör att jag blir alltmer säker på att jag vill söka hjälp. Tänk att möjligheten finns att jag kan leva ett normalt liv?

En annan ond tanke är att jag vill gå ner så mycket som möjligt i vikt till innan jag får hjälp, för då gör det inte så mycket om jag går upp lite av det där fruktade matschemat. Jag har ju varit på ett ätstörningscenter, och när jag just skulle påbörja behandlingen fick jag prata med en dietist. Hon var jättebra och gullig. Men hon visade ett exempel på ett matshema. Holy crap, så där mycket??! Aldrig, aldrig....

Jag "glömde" bort nästa möte.

Det känns alltid som att när jag är i en sån här fas där jag bantar, kan jag i alla fall vara stolt över mig själv. Samtidigt skrämmer det mig så in i helvete.  Det hände mig ju för ungefär två år sen att jag fastnade i en lång bantarfas, som slutade med att jag bara var en sorglig blek skugga av mig själv. Joggade oavsett väder varje dag plus träningspass på gym. En sak som beskymrar mig och som jag inte kan sluta tänka på är varför stoppade ingen mig?! Jag kan se på bilderna från den tiden och chockas. Mina ögon, sjuka, sjuka- besatta såg de ut. Om jag hade sett mig själv då, mitt nöjda men bestämda poserande framför spegeln, skulle jag bara skaka om mig och skrika sluta!. Kanske om nån hade tagit i ordentligt och tagit ansvar för mig och tvingat mig att få hjälp så hade det inte övergått till den här långa perioden av bulimi? Mina föräldrar är underbara människor men dom har inte tagit sitt ansvar för mig. Och det är inte deras fel för dom har ju sina problem. Men kan inte hjälpa att det gör mig ledsen och arg.