jag jag jag
Det är bara här den här sidan av mig kommer fram. Egentligen känns det som hela jag är gömd i vanliga fall. Man vill ju vara älskad för den man är- ovillkorligt älskad. Men jag gömmer en sida av mig för jag tror inte att nån vill vara med en deppig looser.
För tankar på att bli smal- vad ska jag äta, när, hur, när ska jag träna? måste träna, måste äta, måste bli smal. Hur ser jag ut just nu? är min mage platt? ser jag smal ut nu? Ser jag tjock ut? Alla är så jävla fina och perfekta och jag är så konstig och tjock och stor. ALLA kollar på mig, vad tänker dom? att jag är äcklig och konstig?" - virvlar runt i mitt huvud 24 timmar om dagen. Alltså, även när jag är med kompisar och skrattar så finns tankarna i bakhuvudet.
Därför känns hela jag som ett självbedrägeri. Jag har pratat med kompisar lite om det här med ångest över att äta. Men aldrig pratat om hur sjuka och ångestfyllda mina tankar är. Dom vet väl det antar jag lite, eftersom jag har pendlat hemskt i vikt. Men samtidigt tänker jag att inte ens min mamma förstår det...så...jag vet inte.
Men här skriver jag ner mina tankar och försöker förstå vad det ör jag känner. Det är bra för mig att försöka tvinga mig själv att skriva ner vilken känsla jag har, för jag känner mig ju som ett skal utan känslor. (idag: ganska tom mage, irriterad på pappa, har saker jag måste göra men inte vill ta tag i vilket ger mig skuldkänslor).
På senare tid har jag börjat göra andra saker istället för att hetsäta. Men jag börjar förstå att det bara är ett mönster jag följer. Nämligen att vara upptagen hela dan, shoppa ganska mycket, festa och ha FLERA killar på gång som bara vill ha mig för en sak egentligen...Min kropp som jag har ett DÅLIGT förhållande till. Då känner jag nämligen en större press på att vara smal, för deras skull.
För tankar på att bli smal- vad ska jag äta, när, hur, när ska jag träna? måste träna, måste äta, måste bli smal. Hur ser jag ut just nu? är min mage platt? ser jag smal ut nu? Ser jag tjock ut? Alla är så jävla fina och perfekta och jag är så konstig och tjock och stor. ALLA kollar på mig, vad tänker dom? att jag är äcklig och konstig?" - virvlar runt i mitt huvud 24 timmar om dagen. Alltså, även när jag är med kompisar och skrattar så finns tankarna i bakhuvudet.
Därför känns hela jag som ett självbedrägeri. Jag har pratat med kompisar lite om det här med ångest över att äta. Men aldrig pratat om hur sjuka och ångestfyllda mina tankar är. Dom vet väl det antar jag lite, eftersom jag har pendlat hemskt i vikt. Men samtidigt tänker jag att inte ens min mamma förstår det...så...jag vet inte.
Men här skriver jag ner mina tankar och försöker förstå vad det ör jag känner. Det är bra för mig att försöka tvinga mig själv att skriva ner vilken känsla jag har, för jag känner mig ju som ett skal utan känslor. (idag: ganska tom mage, irriterad på pappa, har saker jag måste göra men inte vill ta tag i vilket ger mig skuldkänslor).
På senare tid har jag börjat göra andra saker istället för att hetsäta. Men jag börjar förstå att det bara är ett mönster jag följer. Nämligen att vara upptagen hela dan, shoppa ganska mycket, festa och ha FLERA killar på gång som bara vill ha mig för en sak egentligen...Min kropp som jag har ett DÅLIGT förhållande till. Då känner jag nämligen en större press på att vara smal, för deras skull.
Kommentarer
Postat av: Naa
De tankarna som ssnurrar runt i ditt huvud, snurrar runt i mitt oxå, och i allas med Äs. Har du ingen vän som du kan berätta för? När jag ber'ttade för min psykolog så blev allt så mycket enklare. Den bördan jag bar på försvann. Det kändes som att jag och bulimin blev lite bättre vänner, vi började kommunicera och slutade hata varandra. För hon är en stor del av mig och jag vet vad du menar när du säger att även om man är med vänner och skrattar så finns tankarna i bakhuvudet. kämpa på!
Trackback
