ettmatvrak

Igår kände jag mig mest bara ensam. Jag är så ovan vid tanken på att be någon om hjälp. Att vara svag och be om uppmärksamhet. Jag har alltid varit den som har klarat mig själv genom alla jobbiga saker. Det har har gjort att det bara blir svårare och svårare att öppna sig. Jag kan inte fatta att det finns folk som bryr sig om mig, men jag börjar förstå det.

I tvåan på gymnasiet klarade jag mig inte alls längre. Vid det här laget höll jag på att bryta ihop. Jag gick till kuratorn i min skola och satt där helt tyst. När hon frågade hur jag mådde började jag gråta. Jag hatar att gråta! 

Jag var vaken till halv fem igår, men jag klarade mig! (om man bortser från att jag drack typ ett paket mjölk) .Varje gång jag klarar av att motstå impulsen att hetsäta så blir jag starkare, tror jag. 

Nu ska jag försöka att göra det här till en bra dag. 

Mitt ledord genom livet: What doesn't kill you makes you stronger