ettmatvrak

Jag klarar inte det här. Ingen här hemma stöttar mig, och jag skulle faktiskt behöva stöd. Mamma skriker jämt att jag är självisk och hon förstår verkligen ingenting. Hon sårar mig så mycket. Varje gång hon säger något till mig så är det saker som att jag måste städa. Annars får jag höra att jag är lat och otroligt elak.  När jag säger att jag inte vill äta så säger hon "varför inte, du kommer ändå gå ner och vräka i dig sen". Hennes ord gör allting så mycket värre. Jag vet att man inte kan skylla på nån annan, jag bestämmer själv vad jag vill göra- men hon gör så att jag vill hetsäta.

Jag hatar henne. I vanliga fall tycker jag mer synd om henne än om mig. För att hon måste leva med mig, som håller på så här. Och med pappa, som är xxxxx.... Men vad fan, kan inte hon vara glad för att vara frisk bara? Måste hon få mig att hata mig själv för att jag är sjuk ännu mer?  Hon tycker extremt synd om sig själv.

Hemligt anklagar jag henne för att jag blev så här. Hon sket i mig när jag behövde henne. En mamma ska väl bry sig om sitt barn när barnet behöver henne? Hon frågar aldrig hur jag mår, frågar aldrig om hon kan göra nåt för mig. Det som hon gör är att ge mig saker ibland. Hon finns där med pengar. Helt otroligt starkt av henne att jobba, det är jättebra. Men det finns mer i livet än att jobba. Jag är trött på att om det ska pratas om känslor är jag den enda som pratar och den enda som vill att vi ska kommunicera. Det är okej för henne att säga vad som helst eftersom hon jobbar. Hon har typ aldrig haft en sjukskriven dag i sitt liv. Hennes motto är att man ska klara sig själv. Slå tillbaka om nån är dum och göra rätt för sig. 

Några gånger har hon sagt saker i stil med " vad skulle jag göra utan dig?" Men aldrig att hon bara säger att jag är bra, att jag duger. 

Hur ska jag klara den här kvällen?  Vill försvinna.