ettmatvrak

Jag följde Maries råd och sa till mig själv imorse att "jag är vacker, jag är bra, jag är smart" osv. Och vet inte om det funkade, men dagen blev ganska bra så kanske det!  För om man säger till sig själv att man är bra och vacker så blir det nog lite svårare att hata sig själv och bara ge upp. Det är nog lite svårare än så, men det känns i alla fall bra att säga till sig själv att man är värdefull, för en gångs skull.

Det är så sjukt att jag inte tycker att jag är värdefull och duger på nåt sätt, liksom, alla andra är bra förutom jag. Varifrån har jag fått den idén? Varför? 

För att jag var lite mobbad och ganska eller väldigt utefryst i högstadiet?
För att jag har en familj med mycket problem?
För att jag inte fick tillräckligt med uppmärksamhet hemma?
För att jag alltid fått oroa mig för nån annan och aldrig kunnat känna mig trygg?
För att jag är så blyg?

Jag tror att det till stor del beror på den där tiden i högstadiet. I tre år gick jag runt och försökte maskera eller gömma mig själv. Sedan direkt efter det i gymnasiet så blev allt värre hemma.

Men okej, om man vet orsakena till sina problem, och man har blivit starkare och har ett bättre skyddsnät nu- varför har man då fortfarande problem? Är jag ärrad för all framtid?