ettmatvrak

Samtalet igår gick bättre än förväntat. Nu har jag ätit en alltför stor frukost och jag står i kö till dagvård. Det kändes som att hon förstod mig. Psykoterapeuten sa bland annat en sak som jag verkligen höll med om: hela min uppväxt har varit som en långsam kris. Jag har inte haft tid att lära känna mig själv eller hitta mig själv för jag har alltid tvingats vara vuxen eller harft för mycket problem. Det är kanske därför jag känner mig så tom... Och maten och ätstörningen handlar framförallt om att jag försöker fly andra problem och dåliga självkänsla och min förvrängda kroppssyn.

Det där med förvrängd kroppssyn är extremt känsligt för mig. Jag kan inte prata om hur hemsk jag ser ut.  Det är liksom för pinsamt att säga högt. Och jag tänker att om jag säger högt hur min kropp ser ut så kommer folk bara tycka att jag påpekar det de redan ser och tycka att det är pinsamt och synd om mig för att jag ser ju ut så.  Jag har komplex för vissa delar av min kropp, och det är så pass starkt att jag kan stanna inne för att jag inte står ut, och inte kan hitta de rätta kläderna att dölja det med. Varje steg jag någonsin tar tar jag med tanke på hur min kropp ser ut och om man kan se "det där". Dessutom känner jag mig alltid stor. Allting på min kropp är överdimensionerat, huvudet, armarna, benen, händerna, magen.  Jag har storlek 36, 34 och ibland går jag upp till en 38. Det låter ganska litet, men det är jag verkligen inte. Jag är konstig och om folk bara kollar en sekund längre så upptäcker de det. När jag går ner lite i vikt så tycker jag att jag börjar bli finare. Genom att vara smal så har jag i alla fall det.

Hon sa en sak jag måste hålla med om...Bulimi är som att släpa upp en tung sten uppför ett berg. Varje gång man kommer upp ramlar stenen ner igen. Men man bara fortsätter att försöka släpa upp den, för man inser inte att det inte finns tillräckligt med rum på bergstoppen. Stenen kommer ramla ner varje gång.