skuldkänslor och sårbarhet och för starkt överjag?
Jag läste på Elins blogg om att hon var omhändetagande och det fick mig att tänka...Många gånger har jag fått höra att jag är så stark, duktig (i och för sig inte duktig så ofta nuförtiden), men lugn, självsäker och trygg. Det är sant att jag i krissituationer eller stressade situationer så vet jag att jag är en klippa. Jag älskar att få människor runt mig att må bättre.
Grejen är att den att hemma är det alltid mer eller mindre kris. Och vad jag än gör så kan jag inte få det att bli bättre. Eller, jag tror att jag kan det, för i hemlighet har det alltid känts som om jag bara var en bättre dotter skulle situationen vara lite bättre. Hos psykologen fick jag göra nåt test på datorn ( stepwise nåt kanske det hette?) , och det visade att jag har mycket skuldkänslor. Liksom, skuldkänslorna gäller både mig själv, att jag inte är bra nog med betyg, jobb och skola. Skuld när det gäller familjen, och skuld när det gäller min egen kropp. För min kropp KAN jag kontrollera någolunda. Men ändå inte...
Sedan hade jag också en upplevelse i går kväll där en tjej som jag tyckte verkade så glad, gullig och självsäker, fick panikångest. Jag tyckte såklart väldigt synd om henne, men samtidigt blir jag irriterad på mig själv för att inte jag också kan släppa så där på känslorna. Nu verkar jag fortfarande som den glada och starka tjejen, trots att jag också skulle behöva tröstas. Det här gör att jag tänker "kanske inbillar jag mig inte, kanske har jag inte de här känslorna?! Jag blir bara förvirrad för mina känslor är nånting men jag kan inte få kontakt med dem, nå dem. Jag koncentrerar mig så mycket på att verka stark att jag inte klarar av att hitta djupet i mig. Det är det här lite som jag brukar mena med att jag känner mig "tom". Jag vet inte, är det nåt fel på mig?!
