ettmatvrak

Jag kan inte sova. Så fort jag lägger huvudet på kudden och stänger ögonen så börjar jag tänka på alla dumma sakerna jag gör. Idag pratade jag med en kurator också och jag erkände allting för henne. Jag berättade om maten, att jag äter för lite. Och om att jag känner mig totalt värdelös om jag går upp det minsta i vikt. För det gör jag så fort jag tappar kontrollen och hetsäter. Om hur orolig jag känner mig och hur allting suger. Jag berättade också om de dumma sakerna jag håller på med (eller jag vågade inte berätta det värsta, men det var jobbigt nog det jag sa) , som egentligen inte har nåt med bulimi att göra, men ändå gör det. Det ör nåt som skadar mig och döver ångest. Men ikväll är det det som håller mig vaken.

Jag önskar att jag kunde sluta hålla på med det jag håller på med, men det är som ett annat sorts beroende. Efteråt ångrar jag mig, känner mig tom och värdelös. Men för en stund mår jag bättre, precis som det är med maten.

Jag har fått en tid nu på ätstörningsstället. Det är samma gamla tant som jag hade förra gången, när det slutade med att jag hoppade av innan behandlingen ens hade börjat. Jag gillar henne inte! Hon bara kollar på mig typ med smärta i ögonen och försöker vara så deltagande hela tiden. Sedan pratade och frågade hon bara om min familj, som om det var det enda viktiga. Det är som att trycka på en knapp så börjar tårarna rinna på mig. Visst, förstår att uppväxten är viktig och man ska behandla orsakerna. Men jag vet ju att det var vissa saker som gick fel i min uppväxt, men det är ju inget att göra åt det nu! Move on! Jag vill bara gå vidare. Hon tror väl att det är ett genombrott för mig, men det är skitjobbigt att prata om. Jag blir ledsen och börjar gråta. Dessutom, hur mycket kan man riva i ett öppet sår? Move on! 

Jag vägde mig i förrgår. Det borde jag inte ha gjort.Har knappt gått ner nånting alls. Sen dess har jag varit på dåligt humör.