ettmatvrak

Jag har bott här i ett par dagar och jag har hetsat varje dag. Varje dag har jag fått ångest och stått i spegeln och stirrat på mig själv och inte kunnat fatta att det där är jag. Men jag tänker att om man fortsätter försöka så måste man lyckas nån gång. i grunden så är jag positiv, för jag har aldrig trott att jag ska fortsätta må dåligt hela livet. Jag har alltid trott att någon gång ska jag bli frisk, även i mina absolut mest panikartade stunder.  Till och med när jag isolerat  mig själv och önskar att jag fick dö. Sjukdomen och ångesten i mig kan säga att jag aldrig kommer må bättre, men om jag verkligen trodde det så skulle jag ha gjort mycket värre saker mot mig själv. Istället har jag alltid fortsatt leva, gått och lagt mig och väntat på att det ska bli morgon.

Det är ju också ett av mina problem, för jag tänker att jag ska bli frisk men jag tänker inte på hur jag ska bli det. Sånt lägger jag på framtiden. Men jag lever här och nu, jag har redan kastat bort flera år. Hur många år ska jag fortsätta leva på hoppet och inte i nuet? Måste våga förändras och leva.

Idag är en ny dag och idag ska jag försöka igen.  Det är mitt liv och det är bara att lägga så mycket kraft på det som jag själv vill.