större failure
Det var som att min hjärna var avstängd. Liksom automatiskt förstör jag för mig själv. Nu blir det definitivt ingen dejt, för det är som att det står "misslyckad" skrivet på pannan på mig. Vem vill vara med en misslyckad person?...om man gick ner fem kilo vore allt okej...*gnäll*
Mitt humör är ombytligt och lättpåverkat. Jag är väldigt känslig. Jag börjar gråta lätt och är väldigt omhändetagande. Men när jag mår dåligt så försöker jag dölja det och då liksom stänger jag av alla andra känslor också. Jag känner mig tom på känslor- varje gång jag pratar med nån är det ord som jag känner att jag borde säga men det betyder inget. Jag tror att alla kollar på mig och tänker "fan vad konstig och deprimerad hon ser ut". Jag känner mig avskärmad från alla och kan inte le, vad som än händer kan jag inte skratta. Det här är verkligen ett problem. För jag förlorar ju hela dagar på att jag har hetsätit nån gång tidigare eller dagen före.
Alltså, har blivit blivit bättre. Förr skulle jag kräkas, springa tills knäna gjorde ont och skälla på mamma och pappa. Jag skulle aldrig kunna gå vidare och bete mig "normalt" efter att ha kräkts. Att göra det är det absolut värsta man kan göra och det fick mig bara att sjunka djupare än jag trodde var möjligt. Så jag är stolt över att ha lyckats sluta med det!
Men fortfarande behöver jag en övergångsperiod. Jag måste göra nåt som får mig att bli lite stolt över mig själv igen. Typ läsa en bok, städa mitt rum, gå ut och springa. Så nu ska jag ut och springa ( på ett inte tvångsmässigt måste- bli- av- med- kalorier- sätt...yeah, right........om jag springer en halvtimme har jag bllivit av med det där brödet kanske), och se om jag kan bli av med mitt psyko- mood samtidigt!
Efter det, åka till stan (måste), städa mitt rum, läsa en bok!
Du hade fullkomligt rätt när du sa att det är lättande att skriva blogg! Nu gäller det bara att hålla igång också. Fortsätt kämpa, vännen, och kom ihåg att jag finns här.
Att gå utoch springa är ett kompensationsbeteede. Och visst är det bra att du rör på dig, men samtidigt så förstärker du sjukdomen, för genom att du kompenserar så stänger du ute ångesten. Ångesten måste få komma och du måste möta den om du ska lyckas komma över den. Hoppas jag inte verkar som någon jag-vet-allt, är inte min mening alls. Hoppas du kämpar på, kram!
Hej, jag känner igen det där med att stänga alla känslor ute. På samma sätt som man stänger alla människor ute.. har jag rätt? Tror verkligen att du måste känna efter hur du verkligen mår. Prata med någon om det. Det här med behandlingen, hm, det är svårt. Jag gick först på öppenvård, dvs kom en gång i veckan, skrev matdagbok osv. För mig har det inte gått jätte bra, nej. Men ärligt så är jag så fruktansvärt trött på den här skiten så nu blir det dagvård för mig. Jag kan inte leva med mig själv längre. Klarar inte av att jobba eller plugga så har liksom inget val!
Men du, meningen är ju inte att du skall äta för mycket, även om det kan kännas så. Det är ätstörningen som känner så. Du skall ta det i din takt, för att sen succsesivt lägga på det DU klarar av. Hur såg din behandling ut? Känner du att du skulle behöva hjälp? Men du spyr inte längre? Det är ju jätte bra! Men samtidigt så verkar det som om dina tankar kanske inte är helt normala ändå? Många frågor=) Ta hand om dig vännen. Kramar!!
försök hitta ngt som du tycker är roligt att göra. inte bara måsten som att stäfda rum eller springa eller läsa en bok. försök hitta lite glädjeämnen i allt det tunga. har du sökt professionell hjälp?
kan du prata med dina föräldrar om det? elelr har du ngn du kan prata med? omge dig med människor som du kan vara dig själv för. kanske, en mor eller farförälder, kompis, husdjur eller vad som helst
håller tummarna så in i bengen!
