Välkommen till min nya blogg!
Hej.
Jag måste bara säga...tack!
Jag är 20 år, och har äntligen hittat hem känns det som! Bor med min älskade man som jag är förlovad med, och vet vad jag vill med livet.
Många vänner dog ifrån mej när jag var 15-17. Och vi 15 års ålder fick jag anoerxi-bulimi.
Ingen vet väl egentligen att jag hade det, men mamma misstänkte, och påpekar ibland att jag nog haft det.
Jag flyttade hemifrån när jag var skulle fylla 16 för att gå ett gymnasium.
Bo ensam är det lätt att ha sten-koll på maten du äter, ingen som påpekar något..
Jag hetsåt aldrig, utan åt bara väldigt lite och tränade jämt!
Gick upp 3 på morgonen för att springa, och sen träna innan frukost.
Sen skola.
Jag blev väldigt smal..
Sen försvann min mens, och jag blev livrädd för att inte kunna få barn.
Så jag började äta bättre och mensen kom tillbaka.
Men så upptäckte jag bulimin.
Förr hade jag bara spytt någon gång, tex. då jag tvingats äta mat jag vägrade äta egentligen (typ pasta, plättar).
Alltså när man blir bjuden på middag, och inte vill väcka misstankar om att man äter lite.
Men nu helt plötsligt såg jag lättheten med att få äta vad jag ville, för jag kunde juh bara spy upp det sen, och slippa gå upp i vikt.
Sen typ 15 års ålder har jag kämpat för mej själv med mina ätstörningar...och bulimin är det jag kämpar med nu.
Jag blir så frustrerad - för jag är inte super smal!
Jag är normal fast vältränad.
Jag kollar bara på mej själv och tänker.."bred degklump,..stor jävla benstomme. Armar och ben som stockar.."
Fast jag vet att så inte är fallet.
Men jag är så frustrerad över att jag äter mindre nu än vad jag åt när jag var 16-17, men väger 10 kilo mera!
Säkert för bulimin...eller vad tror du?
Det har gått upp och ned med den..jag hade några månader förra året då jag köpte hur mycket onyttigt som helst och bara frossade (varje dag) för att sen spy upp.
Men det slutade jag med utan att tänka på det.
Nu när jag bor med killen, och egentligen är så himla lycklig, så har det kommit tillbaka.
Inte så mycket när han är hemma, bara någon gång.
Men han har varit och jobbat borta 4 dagar i veckan i två veckor nu, och de dagar jag varit ensam så har jag kunnat spy 5 gr om dagen!
Jag kan äta fast jag inte ens är sugen!
Jag hatar det...men jag hatar min kropp också..
Och energin eller motivationen till att bara vara ute och springa istället har helt dött?!
Jag blir helt enkelt rädd för mej själv när jag är ensam.
Nu har vi pratat barn också (han är 30)..
Jag äter inte p-piller, och har aldrig gjort, men min pojkvän har kommit i mej hur många gånger som helst, och jag har aldrig råkat bli på smällen.
Jag är livrädd att jag har förstört mina chanser att bli gravid pga. mina ätstörningar!!
Det skulle vara mitt livs sorg.
Så nu kommer jag sluta med det här.
Jag har inte velat sluta förut, för jag såg det nästan som en bra lösning på alla mina jävla problem.
Men min längtar efter barn är större än så.
Är bara så rädd att jag inte kan få barn..
Jag vet inte ens varför jag skriver till dej, du kanske inte ens läser det haha..
Men din blogg var den första som fångade min ordentliga uppmärksamhet..
Har spytt 5 gr idag. Men fick en uppenbarelse från en dokumentär om vad som sker med kroppen när man håller på som jag gör..
Lika bra att ta tag i det här.
Vill du hålla mail-kontakt?
Skulle betyda mycket.
Det här är första gången som jag till och med erkänner för mej själv att jag är sjuk..
Hoppas du mår bra och tillfrisknar som du ska!!
Mvh. Jannie
