ortorexia---
Jag åt linser och tomater nu. Tränade hårt ungefär 50 minuter. (Inte särskilt mycket för att vara mig) Jag har antagligen ortorexia. Jag måste träna varje dag känner jag. Men. Sakta har jag insett att jag inte blir tjock av att hoppa över träning en eller två dagar i veckan. Att hetsäta gör mig tjock.
Jag är helt normalviktig. Men jag vill vara underviktig. Så är det och jag har svårt att tro att jag nånsin kommer kunna acceptera en vikt som är högre än jag har nu. Jag skulle kunna älta om hur smal jag vill vara, min mage, mina lår, mina armar- hur länge som helst.
Lägga upp bilder på Olsen tvillingarna, Natalie Portman och Nicole Richie ( mina idoler:p...:) (Men kom igen, egentligen är jag så mycket mer än bara en ätstörning. ) Om man nu ska prata kändisar, Amy Winehouse berör mig mycket. Tänk att vara en offentlig person och kämpa med både drogmissbruk och ätstörningar. Man ser ju på henne hur dåligt hon mår.
Som någon kommenterade, det jag håller på med är kompensering. Jag borde inte träna efter att jag har hetsätit. Dessutom ska man ju egentligen komma in i en normal måltidsrytm så snart som möjligt igen och äta lunch trots att jag hetsåt så mycket att min mage borde explodera. Men det gör jag inte. Jag inser alltmer att sjukdomen fortfarande har mig i sitt grepp... Det har varit mitt liv så länge så jag vet inte hur det ska kännas att vara normal.
Oh I'm so clever
But I'm not very wise
Jag är helt normalviktig. Men jag vill vara underviktig. Så är det och jag har svårt att tro att jag nånsin kommer kunna acceptera en vikt som är högre än jag har nu. Jag skulle kunna älta om hur smal jag vill vara, min mage, mina lår, mina armar- hur länge som helst.
Lägga upp bilder på Olsen tvillingarna, Natalie Portman och Nicole Richie ( mina idoler:p...:) (Men kom igen, egentligen är jag så mycket mer än bara en ätstörning. ) Om man nu ska prata kändisar, Amy Winehouse berör mig mycket. Tänk att vara en offentlig person och kämpa med både drogmissbruk och ätstörningar. Man ser ju på henne hur dåligt hon mår.
Som någon kommenterade, det jag håller på med är kompensering. Jag borde inte träna efter att jag har hetsätit. Dessutom ska man ju egentligen komma in i en normal måltidsrytm så snart som möjligt igen och äta lunch trots att jag hetsåt så mycket att min mage borde explodera. Men det gör jag inte. Jag inser alltmer att sjukdomen fortfarande har mig i sitt grepp... Det har varit mitt liv så länge så jag vet inte hur det ska kännas att vara normal.
Oh I'm so clever
But I'm not very wise
större failure
Jag hetsåt imorse. Allt jag fick mina grisiga händer på. Främst är det mjöl, bröd- kroppen skriker efter kolhydrater. Men också mycket fett- ost, olja. Allt som jag undviker.
Det var som att min hjärna var avstängd. Liksom automatiskt förstör jag för mig själv. Nu blir det definitivt ingen dejt, för det är som att det står "misslyckad" skrivet på pannan på mig. Vem vill vara med en misslyckad person?...om man gick ner fem kilo vore allt okej...*gnäll*
Mitt humör är ombytligt och lättpåverkat. Jag är väldigt känslig. Jag börjar gråta lätt och är väldigt omhändetagande. Men när jag mår dåligt så försöker jag dölja det och då liksom stänger jag av alla andra känslor också. Jag känner mig tom på känslor- varje gång jag pratar med nån är det ord som jag känner att jag borde säga men det betyder inget. Jag tror att alla kollar på mig och tänker "fan vad konstig och deprimerad hon ser ut". Jag känner mig avskärmad från alla och kan inte le, vad som än händer kan jag inte skratta. Det här är verkligen ett problem. För jag förlorar ju hela dagar på att jag har hetsätit nån gång tidigare eller dagen före.
Alltså, har blivit blivit bättre. Förr skulle jag kräkas, springa tills knäna gjorde ont och skälla på mamma och pappa. Jag skulle aldrig kunna gå vidare och bete mig "normalt" efter att ha kräkts. Att göra det är det absolut värsta man kan göra och det fick mig bara att sjunka djupare än jag trodde var möjligt. Så jag är stolt över att ha lyckats sluta med det!
Men fortfarande behöver jag en övergångsperiod. Jag måste göra nåt som får mig att bli lite stolt över mig själv igen. Typ läsa en bok, städa mitt rum, gå ut och springa. Så nu ska jag ut och springa ( på ett inte tvångsmässigt måste- bli- av- med- kalorier- sätt...yeah, right........om jag springer en halvtimme har jag bllivit av med det där brödet kanske), och se om jag kan bli av med mitt psyko- mood samtidigt!
Efter det, åka till stan (måste), städa mitt rum, läsa en bok!
Det var som att min hjärna var avstängd. Liksom automatiskt förstör jag för mig själv. Nu blir det definitivt ingen dejt, för det är som att det står "misslyckad" skrivet på pannan på mig. Vem vill vara med en misslyckad person?...om man gick ner fem kilo vore allt okej...*gnäll*
Mitt humör är ombytligt och lättpåverkat. Jag är väldigt känslig. Jag börjar gråta lätt och är väldigt omhändetagande. Men när jag mår dåligt så försöker jag dölja det och då liksom stänger jag av alla andra känslor också. Jag känner mig tom på känslor- varje gång jag pratar med nån är det ord som jag känner att jag borde säga men det betyder inget. Jag tror att alla kollar på mig och tänker "fan vad konstig och deprimerad hon ser ut". Jag känner mig avskärmad från alla och kan inte le, vad som än händer kan jag inte skratta. Det här är verkligen ett problem. För jag förlorar ju hela dagar på att jag har hetsätit nån gång tidigare eller dagen före.
Alltså, har blivit blivit bättre. Förr skulle jag kräkas, springa tills knäna gjorde ont och skälla på mamma och pappa. Jag skulle aldrig kunna gå vidare och bete mig "normalt" efter att ha kräkts. Att göra det är det absolut värsta man kan göra och det fick mig bara att sjunka djupare än jag trodde var möjligt. Så jag är stolt över att ha lyckats sluta med det!
Men fortfarande behöver jag en övergångsperiod. Jag måste göra nåt som får mig att bli lite stolt över mig själv igen. Typ läsa en bok, städa mitt rum, gå ut och springa. Så nu ska jag ut och springa ( på ett inte tvångsmässigt måste- bli- av- med- kalorier- sätt...yeah, right........om jag springer en halvtimme har jag bllivit av med det där brödet kanske), och se om jag kan bli av med mitt psyko- mood samtidigt!
Efter det, åka till stan (måste), städa mitt rum, läsa en bok!
liiitet failure
Dagen gick som det gick. Jag visste redan på morgonen - det här är en sån där mulet dålig dag. Jag skulle om jag haft mindre kontroll och inga inbokade möten, ha kunnat gå äta- vad-som- helst- långt.
Men som sagt redan innan, massa bröd. Sen hade jag tänkt inte äta mer. Men det blev typ en hel stor burk av 3%keso. Hem igen, från stan i min fina korta klänning:) som jag kände mig riktigt snygg i! Killar flörtade vilket boostar mitt självförtroende enormt. Jag lever för bekräftelse...Kom försent så jag slapp känna mig som en konstig tönt för att jag bara tog en latte.
Men väl hemma igen ledde ångesten mig till köket. Hatar när man verkligen kan känna att man har ångest. Hjärtat klappar snabbare och jag kan inte tänka. Alla jobbiga saker maler hela tiden i huvudet samtidigt som jag tänker att jag inte får äta- måste bli smal. Nu satt som tur var mamsen å pappsen i vardagsrummet. Så jag kunde inte äckla mig totalt. Men jag åt i alla fall typ en skål med hommus och baba ganosh. Båda är röror som är nyttiga men innehåller mycket fet sesampasta. Mycket kalorier. Jag hade på mycket olivolja. Sedan massa vindruvor som jag åt som om nån skulle sno dom ur handen på mig.
Ja, det var bara ett litet misslyckande. Och när jag tänker efter så ja, för någon annan kanske inte detta hade varit ett failure? Jag vet jag är på väg att bli bättre. Men det känns hemskt att ha ätit mycket utan att ha tränat nåt alls. Men jag ska försöka att inte ha ångest för egentligen är det inte så farligt, inser jag nu...:) Det känns som att nää, jag måsste ha ätit mer? Jag har glömt nåt! Herregud...Det är väl det här som kallas att acceptera att man inte kan banta samtidigt som man kan bli frisk från bulimi. Jag vet, men hatar att inse det.
Nu ska jag försöka att gå och lägga mig ikväll och försöka lägga ångesten bakom mig. Annars är risken att jag vill äta för att döva den.
Det känns bättre! positiv attityd, postiva tankar....jag vill glömma att jag är sjuk och vakna upp och vara normal.
Men som sagt redan innan, massa bröd. Sen hade jag tänkt inte äta mer. Men det blev typ en hel stor burk av 3%keso. Hem igen, från stan i min fina korta klänning:) som jag kände mig riktigt snygg i! Killar flörtade vilket boostar mitt självförtroende enormt. Jag lever för bekräftelse...Kom försent så jag slapp känna mig som en konstig tönt för att jag bara tog en latte.
Men väl hemma igen ledde ångesten mig till köket. Hatar när man verkligen kan känna att man har ångest. Hjärtat klappar snabbare och jag kan inte tänka. Alla jobbiga saker maler hela tiden i huvudet samtidigt som jag tänker att jag inte får äta- måste bli smal. Nu satt som tur var mamsen å pappsen i vardagsrummet. Så jag kunde inte äckla mig totalt. Men jag åt i alla fall typ en skål med hommus och baba ganosh. Båda är röror som är nyttiga men innehåller mycket fet sesampasta. Mycket kalorier. Jag hade på mycket olivolja. Sedan massa vindruvor som jag åt som om nån skulle sno dom ur handen på mig.
Ja, det var bara ett litet misslyckande. Och när jag tänker efter så ja, för någon annan kanske inte detta hade varit ett failure? Jag vet jag är på väg att bli bättre. Men det känns hemskt att ha ätit mycket utan att ha tränat nåt alls. Men jag ska försöka att inte ha ångest för egentligen är det inte så farligt, inser jag nu...:) Det känns som att nää, jag måsste ha ätit mer? Jag har glömt nåt! Herregud...Det är väl det här som kallas att acceptera att man inte kan banta samtidigt som man kan bli frisk från bulimi. Jag vet, men hatar att inse det.
Nu ska jag försöka att gå och lägga mig ikväll och försöka lägga ångesten bakom mig. Annars är risken att jag vill äta för att döva den.
Det känns bättre! positiv attityd, postiva tankar....jag vill glömma att jag är sjuk och vakna upp och vara normal.
nej vet ni vad...;)
Jag ska dusha nu, sedan klä på mig extra fint. Trots att jag har gått upp i vikt! och inte är nöjd med kroppen.
Fina skor och lite finare kläder är vanligt. Våga ha på mig det jag egentligen vill, inte tänka på vad andra tycker och har på sig. Man måste våga vara sig själv! Våga erkänna att man förtjänar att vara lycklig och är vacker och kan ha på sig fina kläder.
Fina skor och lite finare kläder är vanligt. Våga ha på mig det jag egentligen vill, inte tänka på vad andra tycker och har på sig. Man måste våga vara sig själv! Våga erkänna att man förtjänar att vara lycklig och är vacker och kan ha på sig fina kläder.
I wanna sleep
trött
När ska jag bli normal? Frisk?
Idag så är jag mycket bättre än förut. Men det känns som att jag går på ett löpband: jag går och går men står bara kvar på samma plats. ( Vad är det som går och går men aldrig kommer nånstans? Den gåtan lärde jag mig av Faddefara(?)- fångarna på Fortet...Klockan! Nej, bulimi! Det blir fängelsehålan för mig ).
Jag vill komma vidare, gå förbi den här jobbiga perioden i mitt liv. Jag har kämpat och haft det svårt länge. Jag förtjänar att vara lycklig!
Utåt sätt är jag glad och rolig- inuti är jag tom.
Redan den här morgonen har jag hetsätit. Jag öppnade kylskåpet jag är ensam hemma förresten, det finns ingen grön mjölk, inga ägg. Jag kan inte käka gröt då med nåt ägg. Så då börjar jag äta bröd. my enemy.
Situation: Vaknar och är trött.
känsla: Känner mig orolig inför en dejt med en kille som jag lovat gå på trots att jag inte vill och för att det känns som att jag kommer misslyckas med skolan, har förträngt massa grejer jag måste göra.
handling: Äter massa bröd. Med smör.
Äter och äter. Varför slutar jag inte?
Har ångest ångest ångest ångest. Magen är en degklump. "Jag är ful och tjock," så tänker jag. "Värdelös."
- Men va fan, nej, jag är en värdefull person. Jag måste bara upprepa det istället för att låta ångesten tala.
