idag...
Känns så dumt, jag har väl inga problem egentligen? Nuförtiden är det oftast så att jag hetsäter ibland och bantar hela tiden. Ibland får jag ju perioder när jag bara hetsäter långa tider i rad, utan att banta/fasta mellan. Då vill jag ha hjälp. Och när eller efter att jag hetsäter så vill jag bara dö.
Jag spyr ju aldrig, visst jag tvingar mig själv att träna och jag får inte äta utan ångest. Men liksom jag ser helt normal ut och jag vet hur man ska äta. Men jag hatar min kropp bara och mig själv. Jag antar att det jag säger låter sjukt, men liksom, så länge man klarar sig så är det ju bra. Visst, jag har inte så mycket till liv, men det känns bara som att allt sitter i mitt huvud. Kanske är det jag äter normalt egentligen, och det är glupska jag som tror att det jag äter är för lite?
När jag är själv äter jag så lite kolhydrater som möjligt, bara hårt bröd och havregryn.
Jag äter så lite fett som möjligt, i stort sätt bara ägg gula eller sånt från keso, mjölk eller tonfisk osv.
Äter mycket bär och grönsaker, keso
Skitmycket läkorol och tuggummi.
Försöker komma på mer saker, det måste vara mer! Det är fan inte mycket jag äter.
Det här är dock under perioden som är just nu. Annars brukar jag äta mer! Jag kan äta normalt... Typ, kanske inte direkt marmeladmackor men lite bättre ja. Jag har verkligen ingen koll på vad jag äter. Det är så skenheligt, för jag känner ju just nu att jag har kontroll, för att jag inte hetsäter.
Är det dåligt att skriva upp vad man äter? Vill absolut inte att nån ska tro att jag tycker att det är bra att äta lite. Jag mår inte direkt bra när jag äter som jag gör nu, jag är trött, orklös, deppig, har humörsvängar. Det kommer bara leda till hetsätning.
Men jag ringde till ätstörningscentret idag och hon tyckte att det lät som om jag behövde hjälp.
utmanad!
Jag blev utmanad av Elin, yay:)
Humör: Behagligt trött. Aningen olyckligt kär tror jag men det går över...
Gjort: Suttit och sjungit med i texterna till Glasvegas (typ indie rock från Scottland). UNDERBART BAND. Jag har nån sorts fetisch för fina dialekter, så tänk er hur det låter när jag seriöst försöker sjunga på skotska.
Planer: Städa mitt rum där alla kläder ligger på golvet som en tjock matta, så att jag ska vilja gå och lägga mig tidigt. Vill orka gå upp tidigt så jag kan plugga. Kolla upp om Glasvegas ska komma till Sverige.
Ser på: Ett stökigt skrivbord som alltid. Roliga bilder som sitter på en anslagstavla bakom datorn, b la en bild på pappa och hans kusin som tonåringar, utklädda till damer i hatt, en bild på mig i kanot.
Lyssnar på: Glasvegas, " Its my own cheating heart"
Läser: Bloggar, två böcker- Kodnamn Odessa och nån finlitterär flummig bok, Att falla, eller nåt heter den.
Dricker: Oftast mineralvatten, kaffe eller te.
Äter: Vegetariskt, älskar thailändskt.
Bästa: Att jag tog initiativet till att några kompisar och jag ska träffas snart. Brukar alltid bara dras med, men nu var det jag som ordnade!
Sämsta: Massa plugg att göra och är hungrig.
Barn: Nej, inte än!
Väder: Kolsvart ute, har just gått genom detta underbara väder och frysit in på bara benmärgen. Men det är en skön frisk luft och vindstilla. Älskar hösten!
Jag utmanar Nolita!
Humör: Behagligt trött. Aningen olyckligt kär tror jag men det går över...
Gjort: Suttit och sjungit med i texterna till Glasvegas (typ indie rock från Scottland). UNDERBART BAND. Jag har nån sorts fetisch för fina dialekter, så tänk er hur det låter när jag seriöst försöker sjunga på skotska.
Planer: Städa mitt rum där alla kläder ligger på golvet som en tjock matta, så att jag ska vilja gå och lägga mig tidigt. Vill orka gå upp tidigt så jag kan plugga. Kolla upp om Glasvegas ska komma till Sverige.
Ser på: Ett stökigt skrivbord som alltid. Roliga bilder som sitter på en anslagstavla bakom datorn, b la en bild på pappa och hans kusin som tonåringar, utklädda till damer i hatt, en bild på mig i kanot.
Lyssnar på: Glasvegas, " Its my own cheating heart"
Läser: Bloggar, två böcker- Kodnamn Odessa och nån finlitterär flummig bok, Att falla, eller nåt heter den.
Dricker: Oftast mineralvatten, kaffe eller te.
Äter: Vegetariskt, älskar thailändskt.
Bästa: Att jag tog initiativet till att några kompisar och jag ska träffas snart. Brukar alltid bara dras med, men nu var det jag som ordnade!
Sämsta: Massa plugg att göra och är hungrig.
Barn: Nej, inte än!
Väder: Kolsvart ute, har just gått genom detta underbara väder och frysit in på bara benmärgen. Men det är en skön frisk luft och vindstilla. Älskar hösten!
Jag utmanar Nolita!
problem
Åh jag orkar inte, nu vill jag bara ge upp allt. Jag står inte ut med att vara så misslyckad. Bryr mig inte längre.Tjock.
jobbig dag
Passet jag skulle gå på var fullt, så det blev bara en 20 min promenad idag. Har ätit...inte alltför mycket... Fan. Jag har huvudvärk. Är på sånt humör när jag inte ens kan skriva. Jag hatar min kropp. Idag har jag till och med varit inne på pro- ana bloggar och inspirerats. Verkligen känner mig inte som mig själv. Vart har tjejen som är smart och fattar att kroppen inte är det viktigaste i livet, tagit vägen? Jag älskar så mycket mer saker än att bara vara smal, men nu är det det allt som betyder något. Hatar det!!
Inget viktigt
Jag kan inte hjälpa det, men idag har jag ätit väldigt lite. Alla kommentarer och människor jag pratar med här gör att jag blir alltmer säker på att jag vill söka hjälp. Tänk att möjligheten finns att jag kan leva ett normalt liv?
En annan ond tanke är att jag vill gå ner så mycket som möjligt i vikt till innan jag får hjälp, för då gör det inte så mycket om jag går upp lite av det där fruktade matschemat. Jag har ju varit på ett ätstörningscenter, och när jag just skulle påbörja behandlingen fick jag prata med en dietist. Hon var jättebra och gullig. Men hon visade ett exempel på ett matshema. Holy crap, så där mycket??! Aldrig, aldrig....
Jag "glömde" bort nästa möte.
Det känns alltid som att när jag är i en sån här fas där jag bantar, kan jag i alla fall vara stolt över mig själv. Samtidigt skrämmer det mig så in i helvete. Det hände mig ju för ungefär två år sen att jag fastnade i en lång bantarfas, som slutade med att jag bara var en sorglig blek skugga av mig själv. Joggade oavsett väder varje dag plus träningspass på gym. En sak som beskymrar mig och som jag inte kan sluta tänka på är varför stoppade ingen mig?! Jag kan se på bilderna från den tiden och chockas. Mina ögon, sjuka, sjuka- besatta såg de ut. Om jag hade sett mig själv då, mitt nöjda men bestämda poserande framför spegeln, skulle jag bara skaka om mig och skrika sluta!. Kanske om nån hade tagit i ordentligt och tagit ansvar för mig och tvingat mig att få hjälp så hade det inte övergått till den här långa perioden av bulimi? Mina föräldrar är underbara människor men dom har inte tagit sitt ansvar för mig. Och det är inte deras fel för dom har ju sina problem. Men kan inte hjälpa att det gör mig ledsen och arg.
En annan ond tanke är att jag vill gå ner så mycket som möjligt i vikt till innan jag får hjälp, för då gör det inte så mycket om jag går upp lite av det där fruktade matschemat. Jag har ju varit på ett ätstörningscenter, och när jag just skulle påbörja behandlingen fick jag prata med en dietist. Hon var jättebra och gullig. Men hon visade ett exempel på ett matshema. Holy crap, så där mycket??! Aldrig, aldrig....
Jag "glömde" bort nästa möte.
Det känns alltid som att när jag är i en sån här fas där jag bantar, kan jag i alla fall vara stolt över mig själv. Samtidigt skrämmer det mig så in i helvete. Det hände mig ju för ungefär två år sen att jag fastnade i en lång bantarfas, som slutade med att jag bara var en sorglig blek skugga av mig själv. Joggade oavsett väder varje dag plus träningspass på gym. En sak som beskymrar mig och som jag inte kan sluta tänka på är varför stoppade ingen mig?! Jag kan se på bilderna från den tiden och chockas. Mina ögon, sjuka, sjuka- besatta såg de ut. Om jag hade sett mig själv då, mitt nöjda men bestämda poserande framför spegeln, skulle jag bara skaka om mig och skrika sluta!. Kanske om nån hade tagit i ordentligt och tagit ansvar för mig och tvingat mig att få hjälp så hade det inte övergått till den här långa perioden av bulimi? Mina föräldrar är underbara människor men dom har inte tagit sitt ansvar för mig. Och det är inte deras fel för dom har ju sina problem. Men kan inte hjälpa att det gör mig ledsen och arg.
söka hjälp
Det är flera som har sagt att jag borde söka hjälp, men jag har varit så rädd för det där onda matschemat. Men idag efter min hetsätning så kändes det bara så jävla deprimerande. Det jag gör funkar inte.
Jag har i flera dagar svält mig själv nu. Jag har varit okoncetrerad, ofokuserad, darrig, tappar saker, har svårare att hålla balansen osv... Det värsta är nästan att det på en gång blir en vana att ständigt vara i sin egen lilla pro- ana värld. Inget spelar nån roll. Det sjuka blir starkare för man har inte energi att tänka logiskt. Jag blir smalare- ja. Lyckligare?- nej.
Men jag tycker också jag är för frisk för att söka hjälp! Jag vet ju allt om hur man ska äta, orsakena till att jag får ångest, vad jag borde göra, vad jag inte borde göra, men...
Aja, på måndag kommer jag säkert ha ångrat mig, men jag tänkte kanske söka hjälp igen.
äcklig
Åhh jag känner mig så jävla äcklig. Jag började äta nyttigt men det gick över till att hetsäta. Varför är jag så dålig? Det här var första kvällen på länge som jag var hemma ensam. Jag har i stort sätt undvikit att vara hemma för att jag inte ska äta.
Jag mår illa och vill spy, men det kan jag ju inte göra. Så det får bli massa kompensering imorn istället. Jag känner mig äcklad av mig själv. Fan. fan. Det finns inga ord, bara ångest.
just det
Idag har jag faktiskt ätit helt okej. Grejen är att jag känner hotet om att hetsäta, suget, jävligt starkt. Jag känner mig äcklig, konstig, ful, misslyckad och jag kommer vara ensam hemma ikväll. Varningstecken nummer ett var att jag kände ett sug att hetsa när jag bara åt frukost och då var jag med någon. Alltså, jag skulle ju aldrig kunna hetsäta när nån såg mig, men då imorse så hällde jag nästan socker över gröten en mycket stor portion, typ fyra små.
OM jag hade gjort det skulle jag mått skidåligt oc h hetesätit och tränat som en galning. Det otroliga är att bantningen den här gången inte har blivit mer och mer. I sällskap med andra klarar jag av att äta kakor utan enorm ångest och cola. Fortfarande äter jag för lite dock. Tror jag. Borde föra matdagbok så jag får lite koll.Jag känner i allmänhet att jag börjar vänja mig vid min ångest. Förhoppningsvis kommer den avta också. Det har den!
OM jag hade gjort det skulle jag mått skidåligt oc h hetesätit och tränat som en galning. Det otroliga är att bantningen den här gången inte har blivit mer och mer. I sällskap med andra klarar jag av att äta kakor utan enorm ångest och cola. Fortfarande äter jag för lite dock. Tror jag. Borde föra matdagbok så jag får lite koll.Jag känner i allmänhet att jag börjar vänja mig vid min ångest. Förhoppningsvis kommer den avta också. Det har den!
insikt
Jag blir inte lyckligare av att hålla på som jag gör. Jag har ju läst och hört flera gånger att även dom här "bra perioderna" är en del av sjukdomen, men ändå så händer samma sak om och om igen. Det slutar ALLTID med en hetsätning, och sedan mer och mer hetsätning tills jag har gått upp allt jag har gått ner.
Dessutom vet jag ju att det jag gör nu bara är att byta ut ett missbruk mot ett annat. Jag blir inte lyckligare nu faktiskt.
När har jag varit lycklig?
- När jag har skött skolan, jobbat och varit med människor som tycker om mig för den jag är. När jag är glad och mår bra och är trevlig så dras andra bra människor till mig.Men när jag behandlar mig själv som värdelöst skräp drar jag till mig människor som behandlar mig som lika värdelös. Noll självrespekt.
Varför lär jag mig aldrig?
Dessutom vet jag ju att det jag gör nu bara är att byta ut ett missbruk mot ett annat. Jag blir inte lyckligare nu faktiskt.
När har jag varit lycklig?
- När jag har skött skolan, jobbat och varit med människor som tycker om mig för den jag är. När jag är glad och mår bra och är trevlig så dras andra bra människor till mig.Men när jag behandlar mig själv som värdelöst skräp drar jag till mig människor som behandlar mig som lika värdelös. Noll självrespekt.
Varför lär jag mig aldrig?
stress
Idag har jag:
Blivit utskälld och bråkat med mamma och pappa.
Skitit i plugga (vilket ger mig skuldkänslor och jag tror jag kommer bli en slacker för all framtid)
Gjort "saker" med en kille bara för att jag inte brydde mig och ville att han skulle gilla mig. ( får mig att känna mig glad på sätt och vis- han ville ha mig...).
Smsat oavbrutet, med kompisar och killar ( som mest vill ha bara en sak), som ville träffas ( ger mig bekräftelse samtidigt som det stressar mig mycket- jag kan inte säga nej! och det är rörigt att smsa med många samtidigt). Grejen är ju att jag är en ensamvarg egentligen. Och jag får min energi inifrån, inte från andra människor tror jag. Att vara social tar energi samtidigt som jag blir glad. Jag älskar att vara behövd och när folk tycker om mig. Men jag känner mig lätt kvävd. Ska jag vara antingen ensam eller med jättemånga? Jag har nån väldigt lätt form av social fobi, så det kanske har nåt samband. Men jag mår ju absolut bättre när jag är social!!
("Weirdo, jag skapar problem när det inte finns några, inser jag nu!")
Träffat min kompis och skrattat och haft jättekul!
Kompisar är verkligen bland det bästa som finns. Jag klarar mig inte själv, inte ett dugg, trots att jag tror det.
Har ätit frukost och ett äpple och klockan är åtta...Jag är i en bantarfas. Plus att jag stör paranteser runt mig som ett konfettiregn.
Blivit utskälld och bråkat med mamma och pappa.
Skitit i plugga (vilket ger mig skuldkänslor och jag tror jag kommer bli en slacker för all framtid)
Gjort "saker" med en kille bara för att jag inte brydde mig och ville att han skulle gilla mig. ( får mig att känna mig glad på sätt och vis- han ville ha mig...).
Smsat oavbrutet, med kompisar och killar ( som mest vill ha bara en sak), som ville träffas ( ger mig bekräftelse samtidigt som det stressar mig mycket- jag kan inte säga nej! och det är rörigt att smsa med många samtidigt). Grejen är ju att jag är en ensamvarg egentligen. Och jag får min energi inifrån, inte från andra människor tror jag. Att vara social tar energi samtidigt som jag blir glad. Jag älskar att vara behövd och när folk tycker om mig. Men jag känner mig lätt kvävd. Ska jag vara antingen ensam eller med jättemånga? Jag har nån väldigt lätt form av social fobi, så det kanske har nåt samband. Men jag mår ju absolut bättre när jag är social!!
("Weirdo, jag skapar problem när det inte finns några, inser jag nu!")
Träffat min kompis och skrattat och haft jättekul!
Kompisar är verkligen bland det bästa som finns. Jag klarar mig inte själv, inte ett dugg, trots att jag tror det.
Har ätit frukost och ett äpple och klockan är åtta...Jag är i en bantarfas. Plus att jag stör paranteser runt mig som ett konfettiregn.
jag jag jag
Det är bara här den här sidan av mig kommer fram. Egentligen känns det som hela jag är gömd i vanliga fall. Man vill ju vara älskad för den man är- ovillkorligt älskad. Men jag gömmer en sida av mig för jag tror inte att nån vill vara med en deppig looser.
För tankar på att bli smal- vad ska jag äta, när, hur, när ska jag träna? måste träna, måste äta, måste bli smal. Hur ser jag ut just nu? är min mage platt? ser jag smal ut nu? Ser jag tjock ut? Alla är så jävla fina och perfekta och jag är så konstig och tjock och stor. ALLA kollar på mig, vad tänker dom? att jag är äcklig och konstig?" - virvlar runt i mitt huvud 24 timmar om dagen. Alltså, även när jag är med kompisar och skrattar så finns tankarna i bakhuvudet.
Därför känns hela jag som ett självbedrägeri. Jag har pratat med kompisar lite om det här med ångest över att äta. Men aldrig pratat om hur sjuka och ångestfyllda mina tankar är. Dom vet väl det antar jag lite, eftersom jag har pendlat hemskt i vikt. Men samtidigt tänker jag att inte ens min mamma förstår det...så...jag vet inte.
Men här skriver jag ner mina tankar och försöker förstå vad det ör jag känner. Det är bra för mig att försöka tvinga mig själv att skriva ner vilken känsla jag har, för jag känner mig ju som ett skal utan känslor. (idag: ganska tom mage, irriterad på pappa, har saker jag måste göra men inte vill ta tag i vilket ger mig skuldkänslor).
På senare tid har jag börjat göra andra saker istället för att hetsäta. Men jag börjar förstå att det bara är ett mönster jag följer. Nämligen att vara upptagen hela dan, shoppa ganska mycket, festa och ha FLERA killar på gång som bara vill ha mig för en sak egentligen...Min kropp som jag har ett DÅLIGT förhållande till. Då känner jag nämligen en större press på att vara smal, för deras skull.
För tankar på att bli smal- vad ska jag äta, när, hur, när ska jag träna? måste träna, måste äta, måste bli smal. Hur ser jag ut just nu? är min mage platt? ser jag smal ut nu? Ser jag tjock ut? Alla är så jävla fina och perfekta och jag är så konstig och tjock och stor. ALLA kollar på mig, vad tänker dom? att jag är äcklig och konstig?" - virvlar runt i mitt huvud 24 timmar om dagen. Alltså, även när jag är med kompisar och skrattar så finns tankarna i bakhuvudet.
Därför känns hela jag som ett självbedrägeri. Jag har pratat med kompisar lite om det här med ångest över att äta. Men aldrig pratat om hur sjuka och ångestfyllda mina tankar är. Dom vet väl det antar jag lite, eftersom jag har pendlat hemskt i vikt. Men samtidigt tänker jag att inte ens min mamma förstår det...så...jag vet inte.
Men här skriver jag ner mina tankar och försöker förstå vad det ör jag känner. Det är bra för mig att försöka tvinga mig själv att skriva ner vilken känsla jag har, för jag känner mig ju som ett skal utan känslor. (idag: ganska tom mage, irriterad på pappa, har saker jag måste göra men inte vill ta tag i vilket ger mig skuldkänslor).
På senare tid har jag börjat göra andra saker istället för att hetsäta. Men jag börjar förstå att det bara är ett mönster jag följer. Nämligen att vara upptagen hela dan, shoppa ganska mycket, festa och ha FLERA killar på gång som bara vill ha mig för en sak egentligen...Min kropp som jag har ett DÅLIGT förhållande till. Då känner jag nämligen en större press på att vara smal, för deras skull.
what now?
Om jag inte har ätstörningar, vad och vem är jag då? Jag har haft ätstörningar (och mycket sorg), sedan jag var 16. Det är tre år då jag borde ha utvecklats och vara en vuxen person nu. Men jag är långt ifrån mogen eller vuxen. Jag skjuter alla problem åt framtiden, tar inte tag i saker jag måste ta tag i. Varför? För jag är van vid att ha mycket värre problem.
Det är alltid svårare att hetsäta när det har gått några gånger sedan förra gången. Man vill inte "förstöra sig". Nu när jag inte hetsäter, vad ska jag göra då då? Det känns som ett så barskt uppvaknande. Jag måste börja ta del av världen, inte isolera mig, ta hand om mig. Visa mig.
Vet inte vad jag ska göra med mig själv. Känner mig ängslig, rastlös och igen, som att jag är misslyckad och tom.
Det är alltid svårare att hetsäta när det har gått några gånger sedan förra gången. Man vill inte "förstöra sig". Nu när jag inte hetsäter, vad ska jag göra då då? Det känns som ett så barskt uppvaknande. Jag måste börja ta del av världen, inte isolera mig, ta hand om mig. Visa mig.
Vet inte vad jag ska göra med mig själv. Känner mig ängslig, rastlös och igen, som att jag är misslyckad och tom.
jag måste ut
Igår kände jag mig mest bara ensam. Jag är så ovan vid tanken på att be någon om hjälp. Att vara svag och be om uppmärksamhet. Jag har alltid varit den som har klarat mig själv genom alla jobbiga saker. Det har har gjort att det bara blir svårare och svårare att öppna sig. Jag kan inte fatta att det finns folk som bryr sig om mig, men jag börjar förstå det.
I tvåan på gymnasiet klarade jag mig inte alls längre. Vid det här laget höll jag på att bryta ihop. Jag gick till kuratorn i min skola och satt där helt tyst. När hon frågade hur jag mådde började jag gråta. Jag hatar att gråta!
Jag var vaken till halv fem igår, men jag klarade mig! (om man bortser från att jag drack typ ett paket mjölk) .Varje gång jag klarar av att motstå impulsen att hetsäta så blir jag starkare, tror jag.
Nu ska jag försöka att göra det här till en bra dag.
Mitt ledord genom livet: What doesn't kill you makes you stronger
I tvåan på gymnasiet klarade jag mig inte alls längre. Vid det här laget höll jag på att bryta ihop. Jag gick till kuratorn i min skola och satt där helt tyst. När hon frågade hur jag mådde började jag gråta. Jag hatar att gråta!
Jag var vaken till halv fem igår, men jag klarade mig! (om man bortser från att jag drack typ ett paket mjölk) .Varje gång jag klarar av att motstå impulsen att hetsäta så blir jag starkare, tror jag.
Nu ska jag försöka att göra det här till en bra dag.
Mitt ledord genom livet: What doesn't kill you makes you stronger
känslan och tanken
Jag känner mig ensam, dålig, ful och tjock. Ensam för att jag är dålig, ful och tjock kanske?...För att jag inte är värd att vara med nån för att jag är så dålig och ful/misslyckad?
Jag har svårt att skilja mellan tanke och känsla. För mig finns nästan inga tankar- bara känslor. Säkert vanligt när man har bulimi, för ofta går man ju och äter för att man har en jobbig känsla som man inte vill eller klarar av att tänka på. Jag går ofta runt och känner mig "tom". Det finns inga tankar för jag har så mycket självhat.
Hur fan ska mitt liv bli? Hur ska jag orka? Jag orkar inte ta tag i problemen.
Jag är rädd. Jag har inte hetsätit men jag har ätit ganska mycket. Och tränat lite men inte mycket. Som gjort för en kväll där jag trycker i mig bunkar med mat.
Jag känner mig desperat, att jag vill skada mig själv på ett eller annat sätt. Jag är värdelös, så känns det...
Jag har svårt att skilja mellan tanke och känsla. För mig finns nästan inga tankar- bara känslor. Säkert vanligt när man har bulimi, för ofta går man ju och äter för att man har en jobbig känsla som man inte vill eller klarar av att tänka på. Jag går ofta runt och känner mig "tom". Det finns inga tankar för jag har så mycket självhat.
Hur fan ska mitt liv bli? Hur ska jag orka? Jag orkar inte ta tag i problemen.
Jag är rädd. Jag har inte hetsätit men jag har ätit ganska mycket. Och tränat lite men inte mycket. Som gjort för en kväll där jag trycker i mig bunkar med mat.
Jag känner mig desperat, att jag vill skada mig själv på ett eller annat sätt. Jag är värdelös, så känns det...
nej:s
Ångrar att jag skrev förra inlägget. Glöm det. Det känns jobbigt att lägga på press på mig själv. Särskilt när jag är lite hungrig, vill träna, känner mig tjock och misslyckad, allt på samma gång. Jag tränar för att glömma ångesten och bli smal och få känna mig duktig en liten stund. Liksom, att bli smalare- jag vet hur man gör och det är något jag kan klara av!
En kille jag har träffat sa att han gillade min kropp! Herregud...Jag vet inte vad jag ska göra när jag får komplimanger, för jag tror inte det är sant. Kan inte tro det är sant. Nu kan jag tänka på det och det är som att jag gråter inombords. Men tror ändå inte på det och jag känner snarare ännu mer press på mig att gå ner lite i vikt.
Har ni fått/ brukar ni få komplimanger för ert utseende från er pappa? Jag har nämligen tänkt på det att vad han tycker är så enormt viktigt för mig och jag vill alltid att han ska tycka att jag är smart/duktig/bra. osv. men söt? ser bra ut? Han har sagt det två gånger tror jag.
En kille jag har träffat sa att han gillade min kropp! Herregud...Jag vet inte vad jag ska göra när jag får komplimanger, för jag tror inte det är sant. Kan inte tro det är sant. Nu kan jag tänka på det och det är som att jag gråter inombords. Men tror ändå inte på det och jag känner snarare ännu mer press på mig att gå ner lite i vikt.
Har ni fått/ brukar ni få komplimanger för ert utseende från er pappa? Jag har nämligen tänkt på det att vad han tycker är så enormt viktigt för mig och jag vill alltid att han ska tycka att jag är smart/duktig/bra. osv. men söt? ser bra ut? Han har sagt det två gånger tror jag.
mål
en dag i taget
Det känns bra idag igen, oh my god. En bra period har börjat. Men bulimiamonstret inom mig är ju kvar och det kan vakna när som helst och vilja sätta tänderna i ost, mjöl, pizza, socker, kakor, choklad...allt det onyttiga och syndiga.Jag är så van att gång på gång få återfall av hetsätning, följd av svält, följd av normal kost, följd av svält, hestätning, normal, svält, hetsätning... Men inga kräkningar, har överkommit det hindret och det gör att jag kan känna att jag har lyckats lite. Ibland får jag lust att göra det, men då tänker jag på svullnaden i ansiktet (när spottkörtlarna svullnar), huvudvärken dagen efter ( kanske för att man förlorar så mycket salter?), nedstämdheten, självhatet, att min hy blev finare efter bara två veckor utan att kräkas. ... Jag var en skådespelerska på den tiden. Allt var bara ett spel för att verka normal.
Men i alla fall, jag bara väntar på ett återfall av hetsätning. Varför skulle jag klara det den här gången? Men grejen är ju att jag kommer ihåg hur det var att sluta kräkas: det hände inget. Det var bara hemska ångestfyllda nätter och dagar. Dagarna gick sakta och ingen firade mig när jag ensam hade övervunnit något enormt svårt. Det är inga dramatiska ögonblick där man bestämmer sig för att från och med nu ska jag aldrig spy. Så har jag ju alltid tänkt. Liksom efter det här, nej, aldrig mer!!! Men så gör man det igen. Man sviker ett löfte man har gett till sig själv. Det gör ont.
Det var bara något som kom, jag hade korta mål som "inte kräkas nånting framtill imorgon" sedan några dagar till, någon vecka till...En vacker dag upptäckte jag att det hade gått en månad! Sedan fick jag ett par återfall. Men kastade mig tillbaka i sadeln.
När det gäller att sluta hetsäta så har jag inte haft några mål. Kanske för att jag inom mig tänker att det är omöjligt och jag är rädd för att bli sviken? Det som är bra med att ha en blogg är ju att jag känner att jag får lite koll på hur jag mår och tänker, så här kan jag ju se när jag senast hetsåt. Och alla underbara människor som läser och kommenterar!
Men nu ska jag försöka mig på: ingen hetsätning och ingen svält framtill nästa måndag.
sunshime, woho
Igår åt jag inget mer än frukost, vilket är very bad. Cola sedan. Jag har ofta svårt att sova när magen min är tom men jag kan inte hjälpa att jag kände mig lite stolt.
Idag dock! En sån där dag när det (än så länge), inte är svårt att äta. Frukost och lunch- inga problem. Jag kände mig lite småhungrig efter ett tag. Äter en apelsin utan att få ångest och bara känna att det smakar gott. Kan ni fatta att jag ser frukt som nåt onyttigt och onödigt? Jag känner att jag kan äta nästan vad som helst utan att hetsäta nu. Skulle kännas äckligt och fel att hetsäta.
Men som vi med bulimi vet så kan det svänga på en sekund. Om jag blir ensam hemma kanske jag ser nåt i kylskåpet och rätt var det är...Det räcker med en kaka. Jag får ångest. Tänker att nu har jag förstört allt, lika bra att käka allt.
När jag är i en period när jag hetsäter varje dag så tycker jag att det är duktigt att klara av att bara äta normalt, utan att hetsäta. Men när jag lyckats komma över den där hemska hetsätningstiden så svänger det över totalt. Då är det ångest om jag äter normalt! Då ska man äta så lite som möjligt. Jag är ju medveten om att jag har haft (antar jag att det var, hade ingen diagnos), anorexia och är rädd för att gå tillbaka till det. Så jag försöker äta nyyyttigt nyyyttigt och tänja på gränserna för vad som är nyttigt och vad som är svält.
Jag kan inte lita på mig själv och skrämmer mig.
Idag dock! En sån där dag när det (än så länge), inte är svårt att äta. Frukost och lunch- inga problem. Jag kände mig lite småhungrig efter ett tag. Äter en apelsin utan att få ångest och bara känna att det smakar gott. Kan ni fatta att jag ser frukt som nåt onyttigt och onödigt? Jag känner att jag kan äta nästan vad som helst utan att hetsäta nu. Skulle kännas äckligt och fel att hetsäta.
Men som vi med bulimi vet så kan det svänga på en sekund. Om jag blir ensam hemma kanske jag ser nåt i kylskåpet och rätt var det är...Det räcker med en kaka. Jag får ångest. Tänker att nu har jag förstört allt, lika bra att käka allt.
När jag är i en period när jag hetsäter varje dag så tycker jag att det är duktigt att klara av att bara äta normalt, utan att hetsäta. Men när jag lyckats komma över den där hemska hetsätningstiden så svänger det över totalt. Då är det ångest om jag äter normalt! Då ska man äta så lite som möjligt. Jag är ju medveten om att jag har haft (antar jag att det var, hade ingen diagnos), anorexia och är rädd för att gå tillbaka till det. Så jag försöker äta nyyyttigt nyyyttigt och tänja på gränserna för vad som är nyttigt och vad som är svält.
Jag kan inte lita på mig själv och skrämmer mig.
morgonrapport
Jag är fortfarande sjuk, fy katten;)
Men idag kan jag inte hålla mig från att träna. Jag har ingen feber så det borde inte vara nån fara.
Ingen ballongsvullen mage- trots att jag knappt rörde mig alls igår.
Å andra sidan, blev det nog inte direkt mycket mat. Jag äter väldigt sällan "riktig" mat. Mycket äggvitor, grönsaker, keso, tonfisk, flingor, müsli. Nu när jag tänker efter så var det jag åt igår bara lite müsli med russin, mjölk, frukt, keso, äggplantsröra, tomatpasta ( inte tillsammans:p)...mer saker måste det ha varit... Men det är liksom inte direkt mycket, utan jag småäter tillbehör och frukostmat i stort sätt. Det lite hemska är att det här ändå är ett försök till att faktiskt äta nyttigt och bli hälsosam.
Så här brukar det vara efter att jag haft en tid med mycket hetsätningar- måste gå ner i vikt- sen börja äta mer. Jag brukar äta duktigare när jag har blivit smalare. Jag vill faktiskt inte bli ett skelett direkt. Tycker kurvor på tjejer är jättefint på alla andra förutom mig. Men det är så svårt att veta vad jag får äta?
Låter jag pro- ana?
Men idag kan jag inte hålla mig från att träna. Jag har ingen feber så det borde inte vara nån fara.
Ingen ballongsvullen mage- trots att jag knappt rörde mig alls igår.
Å andra sidan, blev det nog inte direkt mycket mat. Jag äter väldigt sällan "riktig" mat. Mycket äggvitor, grönsaker, keso, tonfisk, flingor, müsli. Nu när jag tänker efter så var det jag åt igår bara lite müsli med russin, mjölk, frukt, keso, äggplantsröra, tomatpasta ( inte tillsammans:p)...mer saker måste det ha varit... Men det är liksom inte direkt mycket, utan jag småäter tillbehör och frukostmat i stort sätt. Det lite hemska är att det här ändå är ett försök till att faktiskt äta nyttigt och bli hälsosam.
Så här brukar det vara efter att jag haft en tid med mycket hetsätningar- måste gå ner i vikt- sen börja äta mer. Jag brukar äta duktigare när jag har blivit smalare. Jag vill faktiskt inte bli ett skelett direkt. Tycker kurvor på tjejer är jättefint på alla andra förutom mig. Men det är så svårt att veta vad jag får äta?
Låter jag pro- ana?
sjuk
Jag är lite förskyld. FAN. I vanliga fall, när jag är sjuk brukar jag köra på som vanligt, men då mår man bara särmre och sämre och det tar lång tid innan jag blir bättre. Hatar det, men nu ska jag försöka att hålla mig inne ikväll. Sen tänker jag att, näää, kanske bara inbillar mig? Man brukar ju oftast glömma att man är förskyld när man väl tränar, men sen efteråt mår man dubbelt så dåligt.
Jag ska inte utmana ödet. Och jag ska inte hetsäta. Jag får inte!
Jag ska inte utmana ödet. Och jag ska inte hetsäta. Jag får inte!
Utkast: Jag börjar ...
Jag börjar känna mig lite mer lugn inombords. Puh...andas in, andas ut...
1:Jag pratar med pappa- vi har ett minst sagt komplicerat förhållande. Oftast är jag arg på honom. Men jag klarar mig inte utan honom. Att prata, ha en bra relation och bara vara med honom gör mig lugn och starkare. Det stjäl energi vare sig jag vill det eller inte att gå runt och vara arg.
Alltså, det blir svårare att skada sig själv genom att bete sig destruktivt när det känns lugnt och bra hemma. Jag vill inte vara den som förstör och gör honom ledsen. När jag får hans uppmärksamhet och pratar med honom så känner jag mig mer värdefull och bra.
Det visar bara att det inte går att kväva ångesten med mat. Så fort man tar itu med nån sak som oroar blir det lite lättare. Daaaaaaah
2: Jag äter. Jag svälter mig inte men hetsäter heller inte. Jag åt vad jag kände för och är inte hungrig nu.
Det känns som om jag är på väg in i en "bra period". Hela mitt liv går i perioder, bra och dåliga. Allt är svart eller vitt. Grått gör mig förvirrad, för är man inte smal och svälter så är man ju inte duktig? Jag tror att det på nåt sätt blivit min identitet. Jag vet inte vem jag är utan ätstörningar.
Jag har varit förvirrad egentligen sedan jag första gången började banta. Det var det som utlöste mina ätstörningar. Fortfarande kan jag inte sluta banta. Tanken finns alltid där. Kommer jag någonsin kunna sluta med det?
Nu är det väl bara att ta itu med fler saker som oroar...Men det skrämmer mig och jag vill inte. Jag är en sån chicken. Kackakacka...
Men en lugn höna!
1:Jag pratar med pappa- vi har ett minst sagt komplicerat förhållande. Oftast är jag arg på honom. Men jag klarar mig inte utan honom. Att prata, ha en bra relation och bara vara med honom gör mig lugn och starkare. Det stjäl energi vare sig jag vill det eller inte att gå runt och vara arg.
Alltså, det blir svårare att skada sig själv genom att bete sig destruktivt när det känns lugnt och bra hemma. Jag vill inte vara den som förstör och gör honom ledsen. När jag får hans uppmärksamhet och pratar med honom så känner jag mig mer värdefull och bra.
Det visar bara att det inte går att kväva ångesten med mat. Så fort man tar itu med nån sak som oroar blir det lite lättare. Daaaaaaah
2: Jag äter. Jag svälter mig inte men hetsäter heller inte. Jag åt vad jag kände för och är inte hungrig nu.
Det känns som om jag är på väg in i en "bra period". Hela mitt liv går i perioder, bra och dåliga. Allt är svart eller vitt. Grått gör mig förvirrad, för är man inte smal och svälter så är man ju inte duktig? Jag tror att det på nåt sätt blivit min identitet. Jag vet inte vem jag är utan ätstörningar.
Jag har varit förvirrad egentligen sedan jag första gången började banta. Det var det som utlöste mina ätstörningar. Fortfarande kan jag inte sluta banta. Tanken finns alltid där. Kommer jag någonsin kunna sluta med det?
Nu är det väl bara att ta itu med fler saker som oroar...Men det skrämmer mig och jag vill inte. Jag är en sån chicken. Kackakacka...
Men en lugn höna!
