Gå ner i vikt
Jag vill gå ner i vikt, jag vill gå ner i vikt, jag vill gå ner i vikt.
Ingenting känns riktigt bra. Jag gör inte det jag borde göra, känns som att jag kastar bort mitt liv.
Varför är det alltid så att allt blir deprimerande på vintern? Varje vinter blir det samma sak. Jag är bara så arg på hela livet för att det ska vara så här. Jag orkar inte!! Jag blir så ledsen av att bo hemma. Jag kan alltid bo hos en annan, men det ör mindre frihet och mer plugg och MER MAT. Där måste jag sköta mig och göra det jag ska. Det liksom avbryter min sjukdom, så jag tvingas på ytan att bete mig normalt. Men det är hela tiden en kamp för att hitta på undanflykter för att jag ska undvika mat och dölja att jag har tränat. Det ger ångest att leva normalt och jag är inte stark nog. Jag vill inte ge upp bulimin...
Jag vill vara smal...
ser tillbaka på misslyckade kvällen
Oftast så känner jag att jag är rädd för att äta mest för att jag är rädd för att tappa kontrollen när jag väl har börjat. Men igår, ja, jag hade dåligt samvete och jag tänkte att jag inte får äta det här, men kunde inte sluta. Det var inte så farligt. Nu måste jag på nåt sätt klara av den här dagen, för nu känner jag att suget har blivit större,
misslyckad kväll
Jag har verkligen blivit rädd för mat nu. När jag väl GÅR ner i vikt, så blir jag besatt av att behålla vikten eller gå ner ännu mer. Eftersom jag, innan jag fick bulimi, bantade och gick ner jättemycket i vikt- anorexia?, så är jag alltid rädd för att det ska bli så igen.
Men grejen är att dels har jag ingen lust att förlora mensen och brösten och allting, dels så VILL JAG HA ETT LIV. Det är inget liv att svälta sig.
Dessutom älskar jag att äta och jag tror inte att jag skulle klara av att låta bli. Varför skulle jag?...Men mitt problem är att jag älskar att vara så här, lite smalare. Jag fiskar jämt efter uppmärksamhet och bekräftelse och jag känner att jag får mer komplimangar nu. Men det hänger ju ihop med mitt självförtroende. Nu har jag lite bättre självförtroende, för jag känner att jag inte är värd nånting när jag inte är smal.
Så jag äter så lite som möjligt. Problemet är att såhär har mitt liv varit de senaste två, tre åren. Banta, banta, banta....HETSÄTER!, hetsäter, banta, hetsäter, banta, banta...
tajta kläder
Jag försöker alltid gömma och maskera min kropp. Men idag så kunde man se sanningen. Och det känns befriande, dels för att jag inte behöver oroa mig över hur kläderna sitter hela tiden, dra i dom och fixa till så att det täcker på exakt rätt sätt. Och delvis eftersom jag ändå visar "sanningen". Jag är den jag är. När jag måste gömma min kropp så är jag hela tiden rädd för att bli avslöjad. Nån ska se hur jävla ful och onormal jag tror att jag är. Men idag så kände jag mig normal! Orkar inte kämpa och jämföra mig med alla andra längre. Det gör ont men det här är min kropp som jag måste leva med.
Det bästa är att jag känner att samtidigt som jag bara vill gå ner i vikt, bli smalare, så känner jag att jag KAN acceptera att vara så här. Men hur kan man behålla sin vikt?
Ärligt talat, hur länge kommer jag kunna klara av att äta så här lite och träna så här mycket?
update: har ätit en riktig middag ( dock utan råriset som hörde till, men ändå)... Tänk om jag bara kan lägga till lite mer hela tiden tills jag har blivit bättre?....Tänk om det faktsktiskt skulle gå? Inte äta mindre och mindre. Det är bara en fråga om NÄR jag kommer hetsäta. Men liksom, varför skulle inte tillfrisknandet kunna börja idag? Det skulle kunna det! Jag skulle kunna må så mycket bättre. Jag tror det kommer gå. Men det tror jag alltid! Och på tre år har det inte gått.
på väg hem
På vägen hem när jag gick från tunnelbanan i mörkret, helt ensam på blöta gula löv, så författade jag ett bittert blogginlägg i huvudet. Det handlade om mina föräldrar, mig själv och mitt liv.
Jag har varit på bitchigt, dåligt humör hela dagen idag. Jag hetsåt lite på morgonen. Jävla skit också. Sen var den dagen FÖRSTÖRD. Jag grubblar mycket, och hatar mig själv så mycket att jag ofta har huvudvärk. ...och nedstämdhet, humörsvängar, koncentrationssvårigheter, sömnproblem, är virrig, impulsiv...Ja listan på mina symptom kan göras lång.
Men jag inser nu, och ännu mer efter att ha pratat lite med Elin, att det här att jag äter för lite just nu är en del av sjukdomen. Varför försöker jag alltid övertyga mig själv om att jag inte har problem? Jag tror ju att jag kan leva med det här, bara jag inte hetsäter så fruktansvärt så får jag väl leva med nedstämdhet, humörsvängar osv...För jag är lite smalare.
Men alltså, vad jag ville komma fram till är att jag måste sluta grubbla. För om jag går och tänker på att jag är nedstämd och misslyckad hela tiden så blir det ju inte bättre för det...
För mitt bitchiga humör försvann när jag fick nåt annat att tänka på, så fort jag kom hem. Nu är jag på bra humör. Yay! Allt ordnar sig!
sociala situationer
Jag får ju ångest av att äta mycket och att äta efterätt... Om jag får ångest så vet jag vad som händer: jag kommer bli för full och känna mig ful och desperat. Ingen bra kombination.
Men om jag inte äter så sitter man där med händerna i knät och svälter...stelt.
Hur tackar man nej utan att verka tråkig? Jag är ganska bra på att dölja hur lite jag äter ibland, tror jag´. Men efterrätt...Det var ett tag sedan jag åt mycket utan att det var en hetsätning. Känner mig osäker på hur det ska gå.
Behövde bara ventilera mina twistade tankar.
sötpotatis
Vill bara säga att jag åt en av de saker som jag aldrig kan tillåta mig själv att äta, sötpotis. Det var gott och inte så farligt. Små, små framsteg. Nu ska jag åka och träna. Det hade jag tänkt göra redan innan och jag känner mest att jag vill göra det för att komma ut. Men såklart, det finns ju i bakhuvudet att jag ska bränna...
Men har i alla fall ätit något vettigt. I vanliga fall skulle jag se på potatisen och sen sträcka mig förbi den och äta müsli, russin, keso, yogurt osv. Massa grejer som är helt nyttiga eller bara smått och litet, liksom ingen riktig mat. Trots att t e x russin är mindre mättande och mer kalorier så vill jag hellre ha det. Jag gillar frukostmat. Det kanske är för att det känns mindre tungt och man kan äta det en lägre tid. "Riktig mat" är mer läskigt ochjag har ingen koll på vad det innehåller alltid.
Kan inte fatta att förr, för kanske fyra, fem år sedan kunde jag äta pannkakor till middag. Kunde äta pasta med ost, paj, bröd med smör, pizza, kakor...utan ångest. Eller ja, jag har alltid haft problem med att sluta äta. Alltid föredragit att äta ensam så att jag kunde svulla. Gömt kakor och sånt. Men på den tiden tränade jag mycket mindre. Alltså, åt mer och tränade mindre. Hur går den ekvationen ihop?!
Ändå så var jag inte så mycket tyngre än jag är nu. Jag tror att jag vägde kanske fem kilo mer. Om jag bara hade svullat lite mindre. och tränat lite mer,så kunde jag kanske ha blivit perfekt!?
Eller i alla fall, ha ett liv som inte var besatt av mat och kroppen.
Lite starkare
Men jag är väldigt orolig för nåt som absolut inte har med bulimin eller mig själv att göra. Jag vet att i slutet av månaden och mer och mer så kommer allt bli skit igen. Det är så orättvist att det måste vara så här. Så fort jag får veta det så blir jag ledsen och lättretad och börjar bråka med pappa.
Så fort kan humöret vända från solsken till gråa hotande moln.
litet gladare
Jag följde Maries råd och sa till mig själv imorse att "jag är vacker, jag är bra, jag är smart" osv. Och vet inte om det funkade, men dagen blev ganska bra så kanske det! För om man säger till sig själv att man är bra och vacker så blir det nog lite svårare att hata sig själv och bara ge upp. Det är nog lite svårare än så, men det känns i alla fall bra att säga till sig själv att man är värdefull, för en gångs skull.
Det är så sjukt att jag inte tycker att jag är värdefull och duger på nåt sätt, liksom, alla andra är bra förutom jag. Varifrån har jag fått den idén? Varför?
För att jag var lite mobbad och ganska eller väldigt utefryst i högstadiet?
För att jag har en familj med mycket problem?
För att jag inte fick tillräckligt med uppmärksamhet hemma?
För att jag alltid fått oroa mig för nån annan och aldrig kunnat känna mig trygg?
För att jag är så blyg?
Jag tror att det till stor del beror på den där tiden i högstadiet. I tre år gick jag runt och försökte maskera eller gömma mig själv. Sedan direkt efter det i gymnasiet så blev allt värre hemma.
Men okej, om man vet orsakena till sina problem, och man har blivit starkare och har ett bättre skyddsnät nu- varför har man då fortfarande problem? Är jag ärrad för all framtid?
...
Samtidigt tänker jag att när jag väl äter, då måste jag äta nåt som betyder nåt, för att inte "slösa". Helt dumt det här, lika dumt som min vilja att bli smal.
Men idag är jag mycket starkare, jag har städat hela huset och börjat plugga. Jag berättade för en en kompis igår att jag fortfarande mådde dåligt, att jag hade bulimi. Det känns som en liten börda har släppt. Hatar att alltid gå runt med en hemlighet och att jag bara spelar lycklig. Det spelar ingen roll egentligen vad hon sa, bara hon visar att hon bryr sig om mig. Hon sa förresten också att hon själv hade problem med maten. Det är ju inte förvånande, det var med henne jag först började banta. Men hon slutade banta, jag fortsatte.
Hon ser så perfekt ut så jag har svårt att ta henne på allvar, men jag ska försöka.
Kompisen som jag hade lämnat i sticket förut, han ringde igår och tvingade mig att åka till stan och träffa honom. Sen hjälpte han mig plugga. Jag kan inte fatta att det finns folk som bryr sig om mig.
Nu vill jag bara att tiden ska gå så att jag ska glömma och komma över min hetsätning. Väntar tills det bara är ett avlägset begravet minne. Inga spår av det i min kropp. Det känns som att jag aldrig mer kommer hetsäta nu. Det gör för ont att svika sig själv och det ger mig ju ingenting. Jag fick äta allt det som jag förbjuder mig själv i vanliga fall men det gav mig inget annat än ångest. Kanske också så att jag behövde en sista enorm hetsätning innan jag kan börja mitt nya liv.
Jag känner igen de här känslorna och tankarna... Varför skulle jag klara det den här gången?
Jag är rädd för att när jag väl börjar så kan jag inte sluta. Men hungern kommer och går.
mår illa
- nästan ett paket totellini
- ett paket kakor
- mycket pesto
- kakdeg
- nötter
- jättemycket ost ( jag gillar inte ens ost!!)
- fet hjorttronyougurt
- sylt
-säkert massa skit jag har glömt...
- Jag har till och med druckit alkohol, vill bara somna bort från den här dagen.
Jag har förstört allt! Jag vill bara dö. Kan verkligen inte uttrycka mig, bara kan inte förstå varför det blev så här? Eller jo, jag satte mig ner för att plugga. Det gick inte bra, ja, därför hetsåt jag? Allting blir bara värre och värre. Hade glömt hur hemskt det känns efter att verkligen ha hetsat. Tänker bara på hur mycket plugg jag har att göra och alla människor jag har lovat att träffa. Åh alla dom människorna...Dom får inte se mig så här!! Äcklig, fet, misslyckad, ful, olycklig.
Det är ett nederlag. Mina föräldrar har åkt bort i helgen, så det är första gången på ett bra tag som jag är ensam över natten. I vanliga fall brukar jag hitta på vad som helst för att inte vara hemma, men nu var dom ju inte hemma. Så då kan jag vara hemma för en gångs skull. Och det enda som händer är att jag beter mig precis som jag alltid gör när jag är ensam. Hetsäter.
Dessutom, och det här är en hemsk sak, hela tiden medan jag höll på försökte min älskade lilla kattunge hoppa upp i mitt knä. Jag tog bort honom och ignorerade hans små jamanden och blickar gång på gång. Bort, jag vill äta...
Hur många dagar kan det ta att bli smal igen? Ska på en fest om en vecka... Ja, det är dåligt, men det viktigaste är att bli smal igen. Jag bryr mig inte om att det är att ta ett steg tillbaka från att bli frisk. Jag är inte frisk. Ska posta brevet till ätstörningscentret men medan jag står i kö så gör jag som jag vill.
Jag är snart 20 år
Nu har jag fått papprena från ätstörningscentret i alla fall. Jobbigt att fylla i dem, men jag ska göra det så jag kan posta dem imorgon.
Jag har en kompis som jag har svikit allra mest på grund av min bulimi. Hur många gånger har han inte stått där och väntat på mig, gått på bio ensam, för jag har inte dykt upp? För att jag har varit hemma och hetsätit eller spytt? Ikväll gjorde jag det igen. Jag hade tänkt träna och sen träffa honom. Men vad gör smarta jag? Jag börjar äta. En timme senare, en halv jävla ost senare, massor av nötter, vitt bröd och smör senare, får han veta att jag inte tänker komma. Jag tänker vara hemma ensam med min ångest.
Men jag ska skärpa mig, fan jag måste skärpa mig!
Jag
Den "Katten" som hittar på impulsiva roliga saker och träffar sina kompisar. Som läser böcker varje dag och utvecklas och brinner för dem. Och skriver bra. Som sitter ner och umgås och kommer nära sin familj. Som har drömmar och planer som hon tänker uppnå. Som är självsäker och glad. Som får saker gjorda. Som faktiskt är intresserad av saker och ting och tänker och bryr sig. Har ideal som hon står för. Har något i huvudet!
Istället är jag den "Katten" som vaknar varje dag och tänker " Vad åt jag igår? Vad får jag äta idag?". Som tänker på att hon ska bli smal hela dagarna. Som måste träna varje dag. Som längtar efter en kille, som hon vet inte kan ge henne någon vettig framtid. Som undviker sin familj och kompisar - som undviker människor. Inte får något gjort. Vars dagar bestäms utifrån hur platt hennes mage är. Vars självkänska och humör bestäms utifrån hur kläderna sitter.
Jag vill bara lägga den första " Katten" ovanpå den här deprimerade och patetiska person som jag är just nu. Föreställer mig i mitt huvud hur jag tar den bilden av mig som jag vill vara och lägger ovanpå den gråa, bulimiska jag. Låta den bilden av mig själv som jag vill vara, vara verklig.
dagen efter
Nej...
stor middag
Jag kan inte träffa killar för det gör bara att jag kommer in i perioder där jag äter mindre och mindre. Jag borde vänta tills jag blir lite mer frisk. Det känns som att jag lurar killen, för han får alltid träffa mig efter att jag hårdbantat flera dagar. Det skapar en dålig cirkel när jag måste bli smalare och smalare. Är så enormt rädd för att han ska få se mig tjock- hur jag verkligen ser ut. Vet inte vad jag borde göra.
Men. Måste säga att det är lättare att motstå hetsätningssuget när man har ätit ordentligt. Det är ingen myt att det är bra att äta regelbundet.
samma dag men lite gladare person
Jag känner alltid att jag måste straffa mig själv. Jag förtjänar det här och får skylla mig själv." Nu får du fan fixa det här och bli smal din jävla idiot".
Men nu känner jag mig inte längre som en vidrig " efter att ha hetsätit äcklig idiot", men det är som att jag känner att jag borde känna så. Jag kan inte acceptera att jag kanske, kanske, kan komma över att ha hetsätit. För det är ju så äckligt och jag måste straffa mig själv.
Helt sjukt att det kan vara så, men jag tror i alla fall att det är ett bra tecken att jag förstår det här.
Nolita sa nåt smart, man borde ju sluta hänga upp sig på bra och dåliga perioder. Varför har jag inte ens ifrågasatt att hela mitt liv är antingen en bra eller en dålig period? Jag vet att jag ser allt i svart eller vitt men det har ändå inte riktigt gått in. Jag förväntar mig att antingen hetsäter jag och hatar mig själv eller så är jag smal och ljuvlig och stolt över att jag inte äter ( men missnöjd och vill alltid bli smalare). Och när jag har en " bra period", så måste jag ta igen allt jag missat under den "dåliga". Alltså blir jag helt stressad och missnöjd över att allt inte är så underbart bara för att jag inte äter.
Men jag åkte och tränade så småningom som jag måste göra. Jobbigt att lämna det den sköna isolationen hemma. Kändes sådär, visst, lite bättre men det var inte nära att vara tillräckligt mycket träning. Så jag känner mig lat.
Efter träningen satt jag på en bänk på perrongen och väntade på tunnelbanan. Hade rotat efter vattenflaskan i min överfyllda 30 liters träninsväska. Då kommer killen som jag gillar lite...Fan, han får inte se mig när jag ser ut så här! Men han verkade inte tycka att jag var så äcklig. Han sa att han hoppades vi skulle ses snart igen.
Så jag kanske inte är så äcklig.
beskännelse
Och imorgon har jag lovat att träffa kompisar och kan inte dra mig ur. Dom vill gå och äta och ha en riktig "frossarkväll". Jag klarar inte det! Jag vill bara träna, träna och träna. Måste fixa till mig själv igen och börja från början.
Efteråt kollade jag på TV och sminkade mig. Försöker låtsas som ingenting, skickar skojiga sms till folk där jag låter hur lättsam och flummig som helst. Men inombords drivs jag framåt av min ångest. Känner mig jagad och stressad. Jag har så mycket jag måste och borde göra, men min kropp går före allt. Känner jag mig inte nöjd med mig själv- nej om jag hatar mig själv- så kan jag inte göra nåt annat än att försöka fixa till mig själv igen.
Bara och börja om igen.
ny dag, ny period
Men jag vet, jag borde äta en regelbunden och normal kost så det var bara bra. Men inte går man ner i vikt av det.
" Jag måste gå ner i vikt. Jag måste. För annars kommer ingen tycka om mig och jag kommer misslyckas med hela livet. Äckligt fett måste bort. "
Det är så enormt svårt att ändra de tankarna. Jag är en sån som tycker att kurvor är jättefint på alla andra än mig. Men jag tycker verkligen att alla är vackra. Förutom mig, hur kan jag se så jävla konstig ut?
Men jag försöker ändra på de här tankarna. Egentligen är jag inte konstig. Jag är fin. Jag har otroligt svårt för affirmationer!
Fan ångest.... idag ska jag träna
