hålla ögonen öppna
Jag kommer i ett enormt dåligt sömnmänster när jag hetsäter ofta. Jag kan vara vaken till fem och sova till tolv. Igår gick jag och la mig tre, det tyckte jag var tidigt. Sedan vaknade jag fem minter innan väckarklockan pep klockan tio. Det känns som att jag inte har sovit alls.
Mina ögon är röda och grumliga och min kropp är stor och tjock och jag har dålig hy. Varför gör jag så här? Jag vill hålla händerna framför mitt ansikte när jag är ute bland folk.
Men idag har jag inte svält mig...Det är bra intalar jag mig själv. *med tanke på att jag har ätit oavbrutet varje dag i flera veckor så borde jag ju vara nöjd.* Men det jag är van vid är att banta och träna hårt efter såna här perioder, så det känns som ett misslyckande.
Men det är inte det, det är inte det. Det är bra, jag är inte utsvulten. Jag kan tänka klart och är inte helt fumlig och bara känner mig onormal.
Ska försöka koncentrera mig på andra saker än mat och träning!
---
Inget spelar någon roll. Varför gör jag så här mot mig själv? Tjock, ful, jag vill inte mer.
valfrihet kväver mig
Känner mig förvirrad. Jag har alltid varit velig, ibland exremt velig. Jag kan gå in i en mataffär och stå framför en hylla med müsli i en kvart. Gymnasieval ska vi inte tala om. Vart ska jag sitta vid matbordet? Vilka kläder? Vad ska jag göra idag? Vad ska jag äta, säga, läsa, tänka... Vart ska jag bo?
Jag kan bo hos min bror, i en väldigt liten men mysig lägenhet nära stan. Jag står honom väldigt nära och han är den som tar hand om mig mest av alla. Han frågar hur det går med ätstörningen, frågar om det är något han kan göra. Vill följa med till psykologen och tjatar på mig om att ha kul med kompisar, plugga och skaffa jobb. Han är den som jag borde vilja bo hos. Han är dessutom rolig och liksom ung, vi kan prata som med en kompis.
Men jag måste få kontrollera vad jag äter. Äta på mina villkor, helst ensam och så lite som möjligt. Annars blir det som det har varit de senaste veckorna. Jag hetsäter och vaknar upp deppig och ångestfull varje morgon. Jag blir tjock och det betyder att jag hamnar i en ond cirkel där jag inte vill göra något. Jag vill inte träffa kompisar, och orkar inte plugga eller skaffa jobb.
Annars kan jag bo hemma, i en rymligare lägenhet där jag har ett eget rum. Det ligger en bit ifrån kommunikationer så man är mer låst och fast här. En tråkig grå förort, måste ta bussen till tbanan eller gå en halvtimme. Miljön är oftast ganska full av ångest. Det som är bra är att här får jag vara ifred. Mamma köper hem det jag vill ha. mini- och lightprodukter osv. Här får jag vara ifred, sköta mig själv. Komma och gå. Så länge vi inte stör varandra så är det skönt. Här kan jag kontrollera min vikt. Ingen bryr sig om jag tränar eller äter konstigt. Här kan det ju gå bra om jag är stark och sköter mig. Tidvis går det på riktigt bra.
Det känns bara så svårt att veta vad jag ska göra. Jag ser ju fördelarna och nackdelarna med båda ställen, men hemma hos brorsan hatar jag mig själv hela tiden. Då och då blir jag överväldigad av mina känslor. Jag hatar att jag gör honom ledsen och lever på honom. Vill att alla ska vara glada.
Valfrihet är positivt. Men jag har alltid haft för mycket frihet. Inte direkt haft några regler eller gränser, utan man ska ta sitt eget ansvar. Men idag lever jag ett luddigt liv där jag har extrema rutiner och gränser för mig själv och blir galen av att tvingas anpassa mig själv. Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget. Något av en för- och emot lista.
--------------------
Oh just det, jag känner mig ändå positiv på nåt sätt. Trots att jag smällde i mig allt mellan himmel och jord ( bl a ett helt paket After Eight och en påse chips mm mm..), igår och vaknade på prassligt kakpapper. Ibland tänker jag att jag inte är så ful som jag tror, att det finns fina saker med mig. Och jag har inte gått upp en storlek i kläder, även om man ser en MYCKET tydlig skillnad på min mage och ansikte. Det som har hänt är att kläderna inte sitter lika löst.
Vissa av mina komplex är bättre nuförtiden än de var för bara några månader sedan. Vet inte vad som kan ha hänt för att ändra det, men jag inser att:
1.) Alla tjejer ser faktiskt inte perfekta ut
2.) Okej, min kropp ser ut så här *mummel* och det kommer den alltid att göra. Så jag måste försöka leva med den.
Jag kan bo hos min bror, i en väldigt liten men mysig lägenhet nära stan. Jag står honom väldigt nära och han är den som tar hand om mig mest av alla. Han frågar hur det går med ätstörningen, frågar om det är något han kan göra. Vill följa med till psykologen och tjatar på mig om att ha kul med kompisar, plugga och skaffa jobb. Han är den som jag borde vilja bo hos. Han är dessutom rolig och liksom ung, vi kan prata som med en kompis.
Men jag måste få kontrollera vad jag äter. Äta på mina villkor, helst ensam och så lite som möjligt. Annars blir det som det har varit de senaste veckorna. Jag hetsäter och vaknar upp deppig och ångestfull varje morgon. Jag blir tjock och det betyder att jag hamnar i en ond cirkel där jag inte vill göra något. Jag vill inte träffa kompisar, och orkar inte plugga eller skaffa jobb.
Annars kan jag bo hemma, i en rymligare lägenhet där jag har ett eget rum. Det ligger en bit ifrån kommunikationer så man är mer låst och fast här. En tråkig grå förort, måste ta bussen till tbanan eller gå en halvtimme. Miljön är oftast ganska full av ångest. Det som är bra är att här får jag vara ifred. Mamma köper hem det jag vill ha. mini- och lightprodukter osv. Här får jag vara ifred, sköta mig själv. Komma och gå. Så länge vi inte stör varandra så är det skönt. Här kan jag kontrollera min vikt. Ingen bryr sig om jag tränar eller äter konstigt. Här kan det ju gå bra om jag är stark och sköter mig. Tidvis går det på riktigt bra.
Det känns bara så svårt att veta vad jag ska göra. Jag ser ju fördelarna och nackdelarna med båda ställen, men hemma hos brorsan hatar jag mig själv hela tiden. Då och då blir jag överväldigad av mina känslor. Jag hatar att jag gör honom ledsen och lever på honom. Vill att alla ska vara glada.
Valfrihet är positivt. Men jag har alltid haft för mycket frihet. Inte direkt haft några regler eller gränser, utan man ska ta sitt eget ansvar. Men idag lever jag ett luddigt liv där jag har extrema rutiner och gränser för mig själv och blir galen av att tvingas anpassa mig själv. Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget. Något av en för- och emot lista.
--------------------
Oh just det, jag känner mig ändå positiv på nåt sätt. Trots att jag smällde i mig allt mellan himmel och jord ( bl a ett helt paket After Eight och en påse chips mm mm..), igår och vaknade på prassligt kakpapper. Ibland tänker jag att jag inte är så ful som jag tror, att det finns fina saker med mig. Och jag har inte gått upp en storlek i kläder, även om man ser en MYCKET tydlig skillnad på min mage och ansikte. Det som har hänt är att kläderna inte sitter lika löst.
Vissa av mina komplex är bättre nuförtiden än de var för bara några månader sedan. Vet inte vad som kan ha hänt för att ändra det, men jag inser att:
1.) Alla tjejer ser faktiskt inte perfekta ut
2.) Okej, min kropp ser ut så här *mummel* och det kommer den alltid att göra. Så jag måste försöka leva med den.
varje dag är en ny chans
Jag har bott här i ett par dagar och jag har hetsat varje dag. Varje dag har jag fått ångest och stått i spegeln och stirrat på mig själv och inte kunnat fatta att det där är jag. Men jag tänker att om man fortsätter försöka så måste man lyckas nån gång. i grunden så är jag positiv, för jag har aldrig trott att jag ska fortsätta må dåligt hela livet. Jag har alltid trott att någon gång ska jag bli frisk, även i mina absolut mest panikartade stunder. Till och med när jag isolerat mig själv och önskar att jag fick dö. Sjukdomen och ångesten i mig kan säga att jag aldrig kommer må bättre, men om jag verkligen trodde det så skulle jag ha gjort mycket värre saker mot mig själv. Istället har jag alltid fortsatt leva, gått och lagt mig och väntat på att det ska bli morgon.
Det är ju också ett av mina problem, för jag tänker att jag ska bli frisk men jag tänker inte på hur jag ska bli det. Sånt lägger jag på framtiden. Men jag lever här och nu, jag har redan kastat bort flera år. Hur många år ska jag fortsätta leva på hoppet och inte i nuet? Måste våga förändras och leva.
Idag är en ny dag och idag ska jag försöka igen. Det är mitt liv och det är bara att lägga så mycket kraft på det som jag själv vill.
Det är ju också ett av mina problem, för jag tänker att jag ska bli frisk men jag tänker inte på hur jag ska bli det. Sånt lägger jag på framtiden. Men jag lever här och nu, jag har redan kastat bort flera år. Hur många år ska jag fortsätta leva på hoppet och inte i nuet? Måste våga förändras och leva.
Idag är en ny dag och idag ska jag försöka igen. Det är mitt liv och det är bara att lägga så mycket kraft på det som jag själv vill.
Äter och äter
Jag har just gått ut i regnet för att köpa en ny chipspåse. Jag åt en påse ( och tusen andra saker), som fanns här hemma och jag klarar inte av att veta att T skulle få veta det. Sen hällde jag upp det i en skål och upptäckte att jag köpt fel sort. Hatar när han upptäcker allt som fattas. Det är skam. Det känns som att jag bara lever på honom. Bor i hans lägenhet, äter upp hans mat, behöver hans hjälp för att plugga, pratar ut om mina problem med honom. Han stöttar mig och hela familjen samtidigt som han gör karriär. Han är lyckad, jag är misslyckad.
En småjobbig sak jag jag tänker på är en del på tjejerna han träffar. Han dejtar jättefina unga, väldigt smala men ändå kurviga tjejer som också är smarta, starka och äter skräpmat. De är bättre än mig. De är som jag om jag vore lyckad.
Jag äter och äter utan att träna eller att fasta. Nu är jag inte smal alls. Nu är jag på allvar en mullig tjej. Står inte ut med det. Det är en omöjlighet. Jag längtade till och med efter stakker 2, eller vad det nu heter idag. Det åt jag bara i typ två dagar, jag fick hjärtklappning och blev yr.
Min svartaste mardröm skulle vara att stöta ihop med någon jag känner. Och på gymmet där jag tränar händer det att man stöter ihop med folk.
En småjobbig sak jag jag tänker på är en del på tjejerna han träffar. Han dejtar jättefina unga, väldigt smala men ändå kurviga tjejer som också är smarta, starka och äter skräpmat. De är bättre än mig. De är som jag om jag vore lyckad.
Jag äter och äter utan att träna eller att fasta. Nu är jag inte smal alls. Nu är jag på allvar en mullig tjej. Står inte ut med det. Det är en omöjlighet. Jag längtade till och med efter stakker 2, eller vad det nu heter idag. Det åt jag bara i typ två dagar, jag fick hjärtklappning och blev yr.
Min svartaste mardröm skulle vara att stöta ihop med någon jag känner. Och på gymmet där jag tränar händer det att man stöter ihop med folk.
no worry
Det var inte jag på bilden. Är lättad för det. Mina föräldrar var här på middag och jag åt jättemycket. Men normalt, det är normalt att äta. Det var gott också och det kändes bra att träffa dem. När man umgås i bara några timmar så är det mycket lättare och blir mer avlappnat och trevligt! Sedan pratade vi lite och som vanligt så mår jag tusen gånger bättre när jag bara pratar lite med pappa. Det visar bara att man ska ta itu med det som orsakar ångest.
Varje kväll känner jag mig tacksam över mitt liv. Och jag tänker att imorgon, då ska jag plugga och träna och inte hetsäta och bli smal och vara glad. Men varje morgon blir det samma sak. Jag äter en frukost som övergår till att blanda smör med vad som helst. Sedan hetsar jag i stort sätt hela dagen. Och jag försöker träna men det blir helt misslyckat och inget av det. Jag har blivit lat. Känner inte igen mig själv i spegeln!
Imorgon tänkte jag gå på en promenad innan frukost. Jag ska försöka gå ner lite i vikt. Vilken nyhet...men på senare tid har jag gett upp och bara gått upp flera kilo.Men nu är jag liksom lite mer som alla andra. Jag klagar över att jag inte tränar, och äter massa skit. Men "alla andra" äter inte så mycket som jag gör, eller så lite.
I vanliga fall är jag den som har stark disciplin när det gäller motion, alltid gå istället för att ta bussen, går på intensiva träningspass och joggar ett mil. Jag brukar ljuga om hur mycket jag tränar. Inte för att det är nåt fel att träna, men liksom som att jag alltid tycker att allt som har med mat och träning att göra är pinsamt och skamligt. Och jag är rädd för att verka konstig. För jag vet inte riktigt vad som är normalt. Men nu...Vad har hänt?...Luften har gått ur mig.
Varje kväll känner jag mig tacksam över mitt liv. Och jag tänker att imorgon, då ska jag plugga och träna och inte hetsäta och bli smal och vara glad. Men varje morgon blir det samma sak. Jag äter en frukost som övergår till att blanda smör med vad som helst. Sedan hetsar jag i stort sätt hela dagen. Och jag försöker träna men det blir helt misslyckat och inget av det. Jag har blivit lat. Känner inte igen mig själv i spegeln!
Imorgon tänkte jag gå på en promenad innan frukost. Jag ska försöka gå ner lite i vikt. Vilken nyhet...men på senare tid har jag gett upp och bara gått upp flera kilo.Men nu är jag liksom lite mer som alla andra. Jag klagar över att jag inte tränar, och äter massa skit. Men "alla andra" äter inte så mycket som jag gör, eller så lite.
I vanliga fall är jag den som har stark disciplin när det gäller motion, alltid gå istället för att ta bussen, går på intensiva träningspass och joggar ett mil. Jag brukar ljuga om hur mycket jag tränar. Inte för att det är nåt fel att träna, men liksom som att jag alltid tycker att allt som har med mat och träning att göra är pinsamt och skamligt. Och jag är rädd för att verka konstig. För jag vet inte riktigt vad som är normalt. Men nu...Vad har hänt?...Luften har gått ur mig.
arg
När jag tänker på det jag åt igår är det som i dimma. Och idag vaknade jag för en stund sen trots att jag gick och la mig inte allt för sent. Vaknar till ett sms av ett ex som säger att han har hittat utmanande bilder av mig på internet. Det var ju kul, morgonångest. Den här killen vägrar nu att säga vart han hittade bilderna! Han är bara världens mest tråkiga, självupptagna och äckliga kille. Jag kan inte fatta vad jag gjorde med honom. Han pratade så mycket att jag aldrig klarade av att få in minsta mening. Nu så säger han inte kan säga vart han hittade dom för han pluggar. Ett litet sms när han säger vart med ett ord kan väl inte vara så svårt? Visst! Han pluggar filmvetenskap och varför smsade han mig om han inte vill säga?! Jag vet att han bara vill visa att han är smart och upptagen. Och känna sig speciell och ha makt på nåt töntigt sätt eftersom han tror att jorden kretsar runt honom och hans dåliga hållning, äckliga kropp och fula göterborgska dialekt. Fan vad jag känner mig maktlös och irriterad på den jävla xxxxxxxxx xxxxxxx.
Maktlös och tjock. Idag måste jag söka jobb och plugga. Men först ska jag shoppa lite. Jag vet att jag inte borde men jag känner att jag måste. Måste få nåt fint, måste. Sen måste jag träna. Hur mycket jobbsökande eller plugg kommer det bli tro?... Jag kan inte koncentrera mig. Om jag stannar här längre tid kommer jag dras till köksskåpet och sedan kommer jag aldrig kunna sluta äta.
Maktlös och tjock. Idag måste jag söka jobb och plugga. Men först ska jag shoppa lite. Jag vet att jag inte borde men jag känner att jag måste. Måste få nåt fint, måste. Sen måste jag träna. Hur mycket jobbsökande eller plugg kommer det bli tro?... Jag kan inte koncentrera mig. Om jag stannar här längre tid kommer jag dras till köksskåpet och sedan kommer jag aldrig kunna sluta äta.
kastat bort dagen
Jag har hetsätit hela långa dagen. I vanliga fall skulle jag ha tränat ikväll men det gör jag inte. Har inte tränat idag, det måste vara den första helt träningsfria dagen på evigheter. Jag orkar inte. Har släppt taget. Men en annan skillnad är att idag har jag inte heller isolerat mig. Jag berättade för min bror att jag hade hetsätit. Inte med de orden, kan inte säga hetsäta. Och jag berättade inte hur mycket. Men vi pratade och jag sa att jag känner mig nere och deppig. Det är något helt nytt för mig, att prata om mina känslor och erkänna att jag har varit äcklig och misslyckad högt.
Trots att jag hatar att vara så tråkig och deppig och förstöra stämningen och göra honom ledsen så vågar jag ta plats och erkänna. Tror att det är ett framsteg. Jag har brutit min ensamma onda cirkel litegrann i alla fall.
Trots att jag hatar att vara så tråkig och deppig och förstöra stämningen och göra honom ledsen så vågar jag ta plats och erkänna. Tror att det är ett framsteg. Jag har brutit min ensamma onda cirkel litegrann i alla fall.
hets
Så det går att hetsa här också...På riktigt den här gången. Varför kan jag inte vara starkare än de här impulserna att hetsäta? Jag har legat och längtat efter morgonen så att jag kunde äta. Kunde inte sova för att jag var hungrig. Sen vaknar jag med huvudvärk av trötthet och sätter mig och äter typ fem hårdbrödmackor med massa smör och en skål onyttig musli. Skriver ett blogginlägg och försöker hitta lugnet och slappna av, tänka efter och inte tänka svart eller vitt. Allting får inte vara förstört för att jag haft en stor frukost. Går och lägger mig igen sen och försöker sova. Halvsover en kvart, äntligen har grannarna slutat rusa runt på våningen över så det är tyst. Sen går jag upp och hetsar mekaniskt. Varför?? Nu kommer den här dagen vara fylld av ångest och besvikelse istället för fylld av möjligheter. Men jag kommer försöka lägga det bakom mig. Ska gå till spegeln och sminka mig. Säga till mig själv att jag är söt och jag är fin och jag är bra och jag är värdefull. Sen börja min dag från ett djupt hål. Försöka verka glad och som att det inte är något fel på mig. Finns inget annat val än att låtsas som ingenting. Men jag ska träna och inte äta något mer förutom läkorol, tuggummi och fun light. Så frisk är jag inte riktigt...
samtal
Samtalet igår gick bättre än förväntat. Nu har jag ätit en alltför stor frukost och jag står i kö till dagvård. Det kändes som att hon förstod mig. Psykoterapeuten sa bland annat en sak som jag verkligen höll med om: hela min uppväxt har varit som en långsam kris. Jag har inte haft tid att lära känna mig själv eller hitta mig själv för jag har alltid tvingats vara vuxen eller harft för mycket problem. Det är kanske därför jag känner mig så tom... Och maten och ätstörningen handlar framförallt om att jag försöker fly andra problem och dåliga självkänsla och min förvrängda kroppssyn.
Det där med förvrängd kroppssyn är extremt känsligt för mig. Jag kan inte prata om hur hemsk jag ser ut. Det är liksom för pinsamt att säga högt. Och jag tänker att om jag säger högt hur min kropp ser ut så kommer folk bara tycka att jag påpekar det de redan ser och tycka att det är pinsamt och synd om mig för att jag ser ju ut så. Jag har komplex för vissa delar av min kropp, och det är så pass starkt att jag kan stanna inne för att jag inte står ut, och inte kan hitta de rätta kläderna att dölja det med. Varje steg jag någonsin tar tar jag med tanke på hur min kropp ser ut och om man kan se "det där". Dessutom känner jag mig alltid stor. Allting på min kropp är överdimensionerat, huvudet, armarna, benen, händerna, magen. Jag har storlek 36, 34 och ibland går jag upp till en 38. Det låter ganska litet, men det är jag verkligen inte. Jag är konstig och om folk bara kollar en sekund längre så upptäcker de det. När jag går ner lite i vikt så tycker jag att jag börjar bli finare. Genom att vara smal så har jag i alla fall det.
Hon sa en sak jag måste hålla med om...Bulimi är som att släpa upp en tung sten uppför ett berg. Varje gång man kommer upp ramlar stenen ner igen. Men man bara fortsätter att försöka släpa upp den, för man inser inte att det inte finns tillräckligt med rum på bergstoppen. Stenen kommer ramla ner varje gång.
Det där med förvrängd kroppssyn är extremt känsligt för mig. Jag kan inte prata om hur hemsk jag ser ut. Det är liksom för pinsamt att säga högt. Och jag tänker att om jag säger högt hur min kropp ser ut så kommer folk bara tycka att jag påpekar det de redan ser och tycka att det är pinsamt och synd om mig för att jag ser ju ut så. Jag har komplex för vissa delar av min kropp, och det är så pass starkt att jag kan stanna inne för att jag inte står ut, och inte kan hitta de rätta kläderna att dölja det med. Varje steg jag någonsin tar tar jag med tanke på hur min kropp ser ut och om man kan se "det där". Dessutom känner jag mig alltid stor. Allting på min kropp är överdimensionerat, huvudet, armarna, benen, händerna, magen. Jag har storlek 36, 34 och ibland går jag upp till en 38. Det låter ganska litet, men det är jag verkligen inte. Jag är konstig och om folk bara kollar en sekund längre så upptäcker de det. När jag går ner lite i vikt så tycker jag att jag börjar bli finare. Genom att vara smal så har jag i alla fall det.
Hon sa en sak jag måste hålla med om...Bulimi är som att släpa upp en tung sten uppför ett berg. Varje gång man kommer upp ramlar stenen ner igen. Men man bara fortsätter att försöka släpa upp den, för man inser inte att det inte finns tillräckligt med rum på bergstoppen. Stenen kommer ramla ner varje gång.
hetsäta efter och innan terapi
Nu kommer jag ihåg hur det var att gå i terapi. Av nån anledning hetsar jag nästan ALLTID antingen innan eller efter eller både och när jag gör det. Lite känns det som att jag måste "ha problem" , liksom måste bevisa för mikg själv att jag måste gå dit. Och lite känns det som att jag har kommit i det där humöret när jag bara har sug hela tiden. Så bravo, Katten, nu vet du att du har nåt att säga när du kommer dit.
Hur ska jag planera resten av dagen? Sakerna jag måste göra är:
-ätstörningscentret 1 h
-plugga 2 h
-träna 2 h
sakerna jag vill göra:
- åka hem och hämta mobilladdaren och pappret där min persolnliga bankkod står så att jag kan
- köpa ny jacka och skor
- kolla i second hand butiker
Klockan är nu tolv, jag hinner varken åka hem eller träna på den tiden. Så då måste det bli plugga. Men om jag är här blir jag distraherad av datorn och maten hela tiden. Men om jag åker till bibblan så blir det inte så mycket tid till pluggandet. Dessutom måste jag tänka på att det tar tid att åka till äs stället, tar tid att åka "hem" och tar tid att åka till mitt vanliga "hem". Tar tid att åka hit och tar tid att åka dit. Kan knappt fatta att det brkade vara en tid när jag var stressad på riktigt. Liksom, ganska skönt stressad när det gick bra, tränade och pluggade och jobbade disciplinerat. Läste böcker eller träffade kompisar annars. Då hade jag rätt att vara stressad, men nu blir jag stressad över att vara stressad typ.
Jag kastar bort dagarna
Hur ska jag planera resten av dagen? Sakerna jag måste göra är:
-ätstörningscentret 1 h
-plugga 2 h
-träna 2 h
sakerna jag vill göra:
- åka hem och hämta mobilladdaren och pappret där min persolnliga bankkod står så att jag kan
- köpa ny jacka och skor
- kolla i second hand butiker
Klockan är nu tolv, jag hinner varken åka hem eller träna på den tiden. Så då måste det bli plugga. Men om jag är här blir jag distraherad av datorn och maten hela tiden. Men om jag åker till bibblan så blir det inte så mycket tid till pluggandet. Dessutom måste jag tänka på att det tar tid att åka till äs stället, tar tid att åka "hem" och tar tid att åka till mitt vanliga "hem". Tar tid att åka hit och tar tid att åka dit. Kan knappt fatta att det brkade vara en tid när jag var stressad på riktigt. Liksom, ganska skönt stressad när det gick bra, tränade och pluggade och jobbade disciplinerat. Läste böcker eller träffade kompisar annars. Då hade jag rätt att vara stressad, men nu blir jag stressad över att vara stressad typ.
Jag kastar bort dagarna
lugn kväll...men inombords är det storm
Nu är jag hemma hos min älskade bror. Ska bo där ett tag. Jag har alltid haft erbjudandet att bo här och har periodvis gjort det.
Här är det varmt och tryggt. Men han håller koll på mig. Jag måste äta här, får inte träna för mycket och kan inte vara ute hela nätterna med skumma typer. Så jag blir tjock nu alltså. Känner att jag behöver hetsa men det går inte att göra här heller, om jag inte går och köper.
Jag känner panik och ångest inombords. Men det borde jag inte ha för nu har jag möjligheten att vila och jobba och bete mig normalt under översikt. Det här är tryggt, det är som det borde vara. Men jag är konstig och otacksam. Tjock, ful, deppig. Imorgon ska jag till ätstörningscentret.
hålla mig flytande
Jag kunde inte sluta gråta förut. Sedan i fredags kväll har jag gått runt och nästan inte kunnat andas liksom. Skulle gärna vilja veta vad min puls var. Jag pratade med killen som bara vill utnyttja och skada mig. Det distraherade mig ett tag. Sedan har jag gråtit, legat och gråtit. Bråkat med mamma och pappa. Mamma säger att om jag ska hålla på så här så får jag inte bo här.
Grejen är att jag måste bo hemma för att göra klart en gymnasiekurs. Jag klarade inte riktigt av skolan. Mest för att jag skolkade typ hälften av tiden periodvis, eftersom jag hetsåt och spydde. Lärarna visste inte om bulimin utan trodde jag var borta mycket för att det var kämpigt hemma. Så jag utnyttjade att de tyckte synd om mig så att jag kunde skjuta upp två kurser som jag visste att jag absolut inte skulle kunnaa få mer än G eller VG i. MVG måste man ju ha i de här ämnena, tänkte jag. Nu önskar jag att jag hade bara hade slutfört gymnasiet så att jag kunde börja plugga någon annanstans. Långt borta härifrån. När jag flyttar hemifrån kommer jag på sin höjd att mejla hem ibland. Behöver mycket avstånd från mamma och pappa. Tänker inte vara storsint och göra dem glada igen. Jag har alltid trott att bara jag kommer hemifrån så kommer jag klara mig mycket bättre. Men det känns så långt i framtiden.
Kommentarer från andra som läser eller att läsa andras bloggar här är det enda som får mig att känna mig mindre ensam. Vad skulle jag göra utan er?...Tack Elin för dina sms. Alltså ibland behöver man höra att nån annan tänker på en, att man är stark och att man ska få hjälp. Det känns inte som att jag är stark utan jag känner mig tom och hjälplös och inte värd hjälp. Men ska försöka hålla mig flytande till måndag. Jag gör något nu. Har tagit tag i det här.
klarar mig inte
Jag klarar inte det här. Ingen här hemma stöttar mig, och jag skulle faktiskt behöva stöd. Mamma skriker jämt att jag är självisk och hon förstår verkligen ingenting. Hon sårar mig så mycket. Varje gång hon säger något till mig så är det saker som att jag måste städa. Annars får jag höra att jag är lat och otroligt elak. När jag säger att jag inte vill äta så säger hon "varför inte, du kommer ändå gå ner och vräka i dig sen". Hennes ord gör allting så mycket värre. Jag vet att man inte kan skylla på nån annan, jag bestämmer själv vad jag vill göra- men hon gör så att jag vill hetsäta.
Jag hatar henne. I vanliga fall tycker jag mer synd om henne än om mig. För att hon måste leva med mig, som håller på så här. Och med pappa, som är xxxxx.... Men vad fan, kan inte hon vara glad för att vara frisk bara? Måste hon få mig att hata mig själv för att jag är sjuk ännu mer? Hon tycker extremt synd om sig själv.
Hemligt anklagar jag henne för att jag blev så här. Hon sket i mig när jag behövde henne. En mamma ska väl bry sig om sitt barn när barnet behöver henne? Hon frågar aldrig hur jag mår, frågar aldrig om hon kan göra nåt för mig. Det som hon gör är att ge mig saker ibland. Hon finns där med pengar. Helt otroligt starkt av henne att jobba, det är jättebra. Men det finns mer i livet än att jobba. Jag är trött på att om det ska pratas om känslor är jag den enda som pratar och den enda som vill att vi ska kommunicera. Det är okej för henne att säga vad som helst eftersom hon jobbar. Hon har typ aldrig haft en sjukskriven dag i sitt liv. Hennes motto är att man ska klara sig själv. Slå tillbaka om nån är dum och göra rätt för sig.
Några gånger har hon sagt saker i stil med " vad skulle jag göra utan dig?" Men aldrig att hon bara säger att jag är bra, att jag duger.
Hur ska jag klara den här kvällen? Vill försvinna.
Jag hatar henne. I vanliga fall tycker jag mer synd om henne än om mig. För att hon måste leva med mig, som håller på så här. Och med pappa, som är xxxxx.... Men vad fan, kan inte hon vara glad för att vara frisk bara? Måste hon få mig att hata mig själv för att jag är sjuk ännu mer? Hon tycker extremt synd om sig själv.
Hemligt anklagar jag henne för att jag blev så här. Hon sket i mig när jag behövde henne. En mamma ska väl bry sig om sitt barn när barnet behöver henne? Hon frågar aldrig hur jag mår, frågar aldrig om hon kan göra nåt för mig. Det som hon gör är att ge mig saker ibland. Hon finns där med pengar. Helt otroligt starkt av henne att jobba, det är jättebra. Men det finns mer i livet än att jobba. Jag är trött på att om det ska pratas om känslor är jag den enda som pratar och den enda som vill att vi ska kommunicera. Det är okej för henne att säga vad som helst eftersom hon jobbar. Hon har typ aldrig haft en sjukskriven dag i sitt liv. Hennes motto är att man ska klara sig själv. Slå tillbaka om nån är dum och göra rätt för sig.
Några gånger har hon sagt saker i stil med " vad skulle jag göra utan dig?" Men aldrig att hon bara säger att jag är bra, att jag duger.
Hur ska jag klara den här kvällen? Vill försvinna.
feminism i mitt liv
Det blir sällan så mycket träning som jag planerar. Jag var uppe till fyra i går kväll. Nu har jag sovit till halv tolv.
Jag behöver något att brinna för, som kan ge mig energi. Något som kan ge mig inre styrka.
Har suttit och läst lite på internet om jämställdhet och jag läste en uppsats om tjejers vardag. ( http://www.stockholmstjejjour.nu/texter.php ) Den var kort och ganska enkelt skriven, allting höll jag inte med om, men den beskriver ändå så exakt hur typ hela mitt liv har varit.
I högstadiet tillhörde det vardagen att killar tafsade på en. Om de inte tafsade så kändes det som om det var nåt fel på en. Man skulle alltid bråka och säga ifrån, men killarna brydde sig inte. Tjejen skulle slå till killen och skrika och svära till honom för att få honom att sluta. "Håll käften" var det vanligaste ordet man hörde i skolkorridorerna, Någon skrev "fitta" på mitt skåp. Killarna pratade jämt om tjejers kroppar. De diskuterade hur tjejen skulle se ut, rumpor, magar, bröst, armar, ansikten. De kommenterade våra kroppar framför oss. I klassrummen tog killarna nästan all plats. Lärarna bråkade med killarna och vi tjejer blev placerade bredvid dem för att hålla dem lugna. Om man satt bredvid en kille som inte direkt var en kompis, men inte heller " den värsta, jobbigaste ledar killen", så försökte han alltid göra nånting i alla fall. I hela högstadiet kunde jag aldrig någonsin slappna av. Jag var rädd för att prata i klassrummet, och lärarna visste det. De visste hur det var men gjorde ingenting åt det. Hur kunde jag lära mig något alls?
I gymnasiet gick jag i en klass med nästan bara tjejer. Ändå tog killarna mer plats!
Jag är en riktig tjej. Jag hatar öl, sminkar mig alltid, oroar mig alltid över mitt utseende, hur kläder sitter och ser ut. Behöver en kille som leder och beslutar åt mig. En kille som bekräftar mig. Därför är det extremt viktigt att jag är smal, så att killar ska tycka om mig och vilja ha mig.
Samtidigt har jag alltid ogillat "tjejiga tjejer". De som spelar dumma, pratar med bebisröst, rosa kläder och ja, liksom hela dem utstrålar att de inte är det minsta lika killar. Jag hatar " the Hills" t e x, där känns det som att tjejerna är perfekta men otroligt tjejiga.
Jag känner att jag måste se bra ut, vara smart, vara kaxig, våga ta plats. Men ändå vara tjejigt blyg. Inte våga för mycket. Hålla mig tillbaka lite.
Jag har bestämt mig för att försöka förändras. Jag ska försöka sluta anpassa mig till samhällets mallar för tjejer och sluta vara beroende av andras godkännande. För det tror jag verkligen är ett av mina största problem. Jag tänker mer på vad andra tycker om mig än vad jag själv tycker och vill. Mitt lilla projekt ska bli att bli feministiskt utbildad och medveten.
Ska låna böckerna " Skönhetsmyten" och " Ta betalt! En feministisk överlevnadsguide". Och jättepopulära " Självkänsla nu" En bok jag kan rekomendera är " Bitterfittan". Tipsa jättegärna om böcker!
Jag behöver något att brinna för, som kan ge mig energi. Något som kan ge mig inre styrka.
Har suttit och läst lite på internet om jämställdhet och jag läste en uppsats om tjejers vardag. ( http://www.stockholmstjejjour.nu/texter.php ) Den var kort och ganska enkelt skriven, allting höll jag inte med om, men den beskriver ändå så exakt hur typ hela mitt liv har varit.
I högstadiet tillhörde det vardagen att killar tafsade på en. Om de inte tafsade så kändes det som om det var nåt fel på en. Man skulle alltid bråka och säga ifrån, men killarna brydde sig inte. Tjejen skulle slå till killen och skrika och svära till honom för att få honom att sluta. "Håll käften" var det vanligaste ordet man hörde i skolkorridorerna, Någon skrev "fitta" på mitt skåp. Killarna pratade jämt om tjejers kroppar. De diskuterade hur tjejen skulle se ut, rumpor, magar, bröst, armar, ansikten. De kommenterade våra kroppar framför oss. I klassrummen tog killarna nästan all plats. Lärarna bråkade med killarna och vi tjejer blev placerade bredvid dem för att hålla dem lugna. Om man satt bredvid en kille som inte direkt var en kompis, men inte heller " den värsta, jobbigaste ledar killen", så försökte han alltid göra nånting i alla fall. I hela högstadiet kunde jag aldrig någonsin slappna av. Jag var rädd för att prata i klassrummet, och lärarna visste det. De visste hur det var men gjorde ingenting åt det. Hur kunde jag lära mig något alls?
I gymnasiet gick jag i en klass med nästan bara tjejer. Ändå tog killarna mer plats!
Jag är en riktig tjej. Jag hatar öl, sminkar mig alltid, oroar mig alltid över mitt utseende, hur kläder sitter och ser ut. Behöver en kille som leder och beslutar åt mig. En kille som bekräftar mig. Därför är det extremt viktigt att jag är smal, så att killar ska tycka om mig och vilja ha mig.
Samtidigt har jag alltid ogillat "tjejiga tjejer". De som spelar dumma, pratar med bebisröst, rosa kläder och ja, liksom hela dem utstrålar att de inte är det minsta lika killar. Jag hatar " the Hills" t e x, där känns det som att tjejerna är perfekta men otroligt tjejiga.
Jag känner att jag måste se bra ut, vara smart, vara kaxig, våga ta plats. Men ändå vara tjejigt blyg. Inte våga för mycket. Hålla mig tillbaka lite.
Jag har bestämt mig för att försöka förändras. Jag ska försöka sluta anpassa mig till samhällets mallar för tjejer och sluta vara beroende av andras godkännande. För det tror jag verkligen är ett av mina största problem. Jag tänker mer på vad andra tycker om mig än vad jag själv tycker och vill. Mitt lilla projekt ska bli att bli feministiskt utbildad och medveten.
Ska låna böckerna " Skönhetsmyten" och " Ta betalt! En feministisk överlevnadsguide". Och jättepopulära " Självkänsla nu" En bok jag kan rekomendera är " Bitterfittan". Tipsa jättegärna om böcker!
fail
Såklart klarade jag inte av allt det där. Jag joggade ett varv, sen dess har jag varit hemma och nu mår jag illa. Magen är uppblåst och enorm som om jag var gravid. Imorgon blir det gympa, jogga, gym pass och promenad. Om jag går upp tidigt så kan jag klara det. Hatar det här. Även om jag skulle hitta ID kortet så tänker jag inte följa med kompisarna.
Jag har festat en gång efter att jag hade haft en ångestattack och hetsat. Den kvällen kommer jag alltid minnas som den mest deprimerande och självförtroendesänkande klubbkvällen i mitt liv.Det går bara inte. Och ingen får se mig när jag ser ut så här. Typiskt nog stötte jag ihop med min gamle fotbollstränare förut på väg till joggningsspåret, och imorgon har jag redan bestämt att träffa en kompis. Men skitsamma, får komma på nån undanflykt. Nu är det banta som gäller.
Jag har festat en gång efter att jag hade haft en ångestattack och hetsat. Den kvällen kommer jag alltid minnas som den mest deprimerande och självförtroendesänkande klubbkvällen i mitt liv.Det går bara inte. Och ingen får se mig när jag ser ut så här. Typiskt nog stötte jag ihop med min gamle fotbollstränare förut på väg till joggningsspåret, och imorgon har jag redan bestämt att träffa en kompis. Men skitsamma, får komma på nån undanflykt. Nu är det banta som gäller.
fånge
Det enda jag vill göra är att äta. Det absolut enda som jag vill göra är att hänge mig åt min hetsätning. Allt är ändå förlorat eftersom jag redan har överätit. Har ätit hela dagen lång. Nu ligger det en stor glass i frysen. Det skulle vara så lätt att ta bort pappret och äta upp chokladen på den... Jag är ett monster idag. Jag har ju redan förstört allting så vad spelar det för roll? Har inget speciellt att se fram emot, inget som gör att jag måste banta. Jag sitter fast här hemma, solen skiner och det är mitt på dagen. Men jag är här, deppig. Måste vara hemma som en sjuksyster. Jag ska dra ut mig själv på en joggningsgtur. Men jag känner verkligen inte för det. Skulle vilja åka till bibblan och plugga där. Det är det roligaste jag kan komma på att göra. Vill bort, bort, bort. Vill avleda min uppmärksamhet.
Jag måste vara starkare. Bara för att jag inte är så perfekt som jag vill vara, så ger jag upp allt.
Jag ska:
* Jogga två varv så snabbt jag kan och lyssna på hög, dunkande musik.
* Göra sit ups
* Städa mitt rum
* Leta efter mitt ID-kort, så att jag kanske, kanske kan följa med några kompisar på en resa. Tänk att få komma bort
* Plugga två timmar
* Göra en lins och grönsakssoppa- äta av den
* Städa hela huset- göra mamma glad
sömnlös - håller på med det jag håller på med- kryptiskt inlägg
Jag kan inte sova. Så fort jag lägger huvudet på kudden och stänger ögonen så börjar jag tänka på alla dumma sakerna jag gör. Idag pratade jag med en kurator också och jag erkände allting för henne. Jag berättade om maten, att jag äter för lite. Och om att jag känner mig totalt värdelös om jag går upp det minsta i vikt. För det gör jag så fort jag tappar kontrollen och hetsäter. Om hur orolig jag känner mig och hur allting suger. Jag berättade också om de dumma sakerna jag håller på med (eller jag vågade inte berätta det värsta, men det var jobbigt nog det jag sa) , som egentligen inte har nåt med bulimi att göra, men ändå gör det. Det ör nåt som skadar mig och döver ångest. Men ikväll är det det som håller mig vaken.
Jag önskar att jag kunde sluta hålla på med det jag håller på med, men det är som ett annat sorts beroende. Efteråt ångrar jag mig, känner mig tom och värdelös. Men för en stund mår jag bättre, precis som det är med maten.
Jag har fått en tid nu på ätstörningsstället. Det är samma gamla tant som jag hade förra gången, när det slutade med att jag hoppade av innan behandlingen ens hade börjat. Jag gillar henne inte! Hon bara kollar på mig typ med smärta i ögonen och försöker vara så deltagande hela tiden. Sedan pratade och frågade hon bara om min familj, som om det var det enda viktiga. Det är som att trycka på en knapp så börjar tårarna rinna på mig. Visst, förstår att uppväxten är viktig och man ska behandla orsakerna. Men jag vet ju att det var vissa saker som gick fel i min uppväxt, men det är ju inget att göra åt det nu! Move on! Jag vill bara gå vidare. Hon tror väl att det är ett genombrott för mig, men det är skitjobbigt att prata om. Jag blir ledsen och börjar gråta. Dessutom, hur mycket kan man riva i ett öppet sår? Move on!
Jag vägde mig i förrgår. Det borde jag inte ha gjort.Har knappt gått ner nånting alls. Sen dess har jag varit på dåligt humör.
Jag önskar att jag kunde sluta hålla på med det jag håller på med, men det är som ett annat sorts beroende. Efteråt ångrar jag mig, känner mig tom och värdelös. Men för en stund mår jag bättre, precis som det är med maten.
Jag har fått en tid nu på ätstörningsstället. Det är samma gamla tant som jag hade förra gången, när det slutade med att jag hoppade av innan behandlingen ens hade börjat. Jag gillar henne inte! Hon bara kollar på mig typ med smärta i ögonen och försöker vara så deltagande hela tiden. Sedan pratade och frågade hon bara om min familj, som om det var det enda viktiga. Det är som att trycka på en knapp så börjar tårarna rinna på mig. Visst, förstår att uppväxten är viktig och man ska behandla orsakerna. Men jag vet ju att det var vissa saker som gick fel i min uppväxt, men det är ju inget att göra åt det nu! Move on! Jag vill bara gå vidare. Hon tror väl att det är ett genombrott för mig, men det är skitjobbigt att prata om. Jag blir ledsen och börjar gråta. Dessutom, hur mycket kan man riva i ett öppet sår? Move on!
Jag vägde mig i förrgår. Det borde jag inte ha gjort.Har knappt gått ner nånting alls. Sen dess har jag varit på dåligt humör.
trött
Jag känner mig utmattad för jag sov bara några timmar i natt. Men det var det värt:p Men den goda nyheten är att jag avstod från att träna idag eftersom jag hade pluggat och var för trött. Jag mår så bra av att ta tag i alla saker jag borde ha tagit tag i för länge sedan. Saker som jag skjutit upp ligger och skaver och gör att jag känner mig som en sämre person.
Jag lyckades dock missa alla bussar jag skulle ta idag, så det blev säkert runt 40 minuters promenad. Men det är ju okej. Medan jag går kan jag oftast rensa huvudet och förbereda mig på att ha en positiv attityd när jag kommer hem.
Medan jag gick tänkte jag på hur mitt liv är just nu. Om jag får välja så svälter eller bantar jag hellre än hetsäter, för då kan man i alla fall vara stolt över att man klarar av nåt. Men samtidigt så vill jag bara att nån ska rädda mig. Har inte ens hört nåt från ätstörningsstället. Jag hatar att jag är så här men samtidigt så älskar jag det. Det känns som om jag är ute på djupt vatten. Om nånting upprörande eller nåt som gör mig besviken, sårad eller ledsen, händer nu- så kommer jag inte palla det. Hetsäting on its way?
Jag lyckades dock missa alla bussar jag skulle ta idag, så det blev säkert runt 40 minuters promenad. Men det är ju okej. Medan jag går kan jag oftast rensa huvudet och förbereda mig på att ha en positiv attityd när jag kommer hem.
Medan jag gick tänkte jag på hur mitt liv är just nu. Om jag får välja så svälter eller bantar jag hellre än hetsäter, för då kan man i alla fall vara stolt över att man klarar av nåt. Men samtidigt så vill jag bara att nån ska rädda mig. Har inte ens hört nåt från ätstörningsstället. Jag hatar att jag är så här men samtidigt så älskar jag det. Det känns som om jag är ute på djupt vatten. Om nånting upprörande eller nåt som gör mig besviken, sårad eller ledsen, händer nu- så kommer jag inte palla det. Hetsäting on its way?
skuldkänslor och sårbarhet och för starkt överjag?
Jag läste på Elins blogg om att hon var omhändetagande och det fick mig att tänka...Många gånger har jag fått höra att jag är så stark, duktig (i och för sig inte duktig så ofta nuförtiden), men lugn, självsäker och trygg. Det är sant att jag i krissituationer eller stressade situationer så vet jag att jag är en klippa. Jag älskar att få människor runt mig att må bättre.
Grejen är att den att hemma är det alltid mer eller mindre kris. Och vad jag än gör så kan jag inte få det att bli bättre. Eller, jag tror att jag kan det, för i hemlighet har det alltid känts som om jag bara var en bättre dotter skulle situationen vara lite bättre. Hos psykologen fick jag göra nåt test på datorn ( stepwise nåt kanske det hette?) , och det visade att jag har mycket skuldkänslor. Liksom, skuldkänslorna gäller både mig själv, att jag inte är bra nog med betyg, jobb och skola. Skuld när det gäller familjen, och skuld när det gäller min egen kropp. För min kropp KAN jag kontrollera någolunda. Men ändå inte...
Sedan hade jag också en upplevelse i går kväll där en tjej som jag tyckte verkade så glad, gullig och självsäker, fick panikångest. Jag tyckte såklart väldigt synd om henne, men samtidigt blir jag irriterad på mig själv för att inte jag också kan släppa så där på känslorna. Nu verkar jag fortfarande som den glada och starka tjejen, trots att jag också skulle behöva tröstas. Det här gör att jag tänker "kanske inbillar jag mig inte, kanske har jag inte de här känslorna?! Jag blir bara förvirrad för mina känslor är nånting men jag kan inte få kontakt med dem, nå dem. Jag koncentrerar mig så mycket på att verka stark att jag inte klarar av att hitta djupet i mig. Det är det här lite som jag brukar mena med att jag känner mig "tom". Jag vet inte, är det nåt fel på mig?!
