ettmatvrak

Jag har ingen energi, ingen ork till att göra något. Blev deppig efter att ha ätit en ordentlig frukost, det satte igång demonerna och ja...Men ska försöka styra upp dagen: -Promenera till stan, lämna igen böcker och plugga någon timme.- -Träna på gymmet en timme- - Gå tillbaka hem, dusha, fixa till mig lite. - -Åka hem till mamma och pappa och hämta några kläder?...om jag känner för det- - Om jag känner mig okej till mods, träffa en kompis- Det viktigaste för självkänslan är att jag pluggar. Mår dåligt när jag inte har uträttat något som jag vet att jag kan, borde och egentligen vill göra. Jag känner mig då mer värdelös och det gör att jag tänker att det inte är värt att träna. "I suck" och ger upp hela dan. Plugga, få det gjort! Fighting spirit! Låtsas att jag har det. Yay, positiva tankar. Bara jag uträttar pluggandet så är jag okej. Det är vad jag måste göra för mig själv. Träningen och promenaderna är mer vad jag måste föda min ätstörning med så att jag vill träffa kompisen. Det känns bra, en timmes plugg är ingenting.

Är orklös, oproduktiv.....Tror att det har lite att göra med min kost. Hemma åt jag i alla fall något mer varierat. Ägg (med halva gulan), tofu, grönsaker,keso, fisk, linser. Här, hemma hos min bror, fattar jag inte hur jag klarar mig. Jag köper ofta mat, så pengarna försvinner eftersom jag inte jobbar. Men oftast köper jag läkorol, mjölk, ibland mini yogurt, tuggummi, jordgubbar. Mamma hade gett oss daddlar, så dom hetsåt jag idag. Sedan finns här cornflakes (som nästan är slut och det lär inte köpas nya) och relativt nyttigt bröd, tonfiskburkar, majonäs, olja. Fört hade vi lite äpplen. Det är jättebra att det inte finns så mycket, för när jag ska hetsäta är det värsta jag kan hitta vanligtvis tonfisk med extra olja, lite majonäs, lite fett och ost jag kan tillsätta. Men det är liksom inget JÄTTE ENORMT HETSÄTA som är möjligt. Kan omöjligt käka upp min brors allt bröd, all olja, majonäs, ost osv. Jag hetsäter allt som går. Men det leder typ till att jag aldrig har någon aning om vad jag ska äta! Bröd är en stor trigger för mig, sätter alltid igång ångest och svart eller vitt tänkande, så det undviker jag helst. Här finns inte ens smör! (det åt jag upp för länge sen). Jag äter aldrig något normalt! Eftersom det alltid är någon hetsätning som jag måste "ta itu med" och kompensera så kan jag aldrig tillåta mig själv att äta normalt. Så småningom kommer jag åka hem och där hetsäter jag massor och går upp i vikt. Blir frustrerad på mig själv nu. Jag har inga krafter att ta itu med det här. Men krafterna finns där, jag vet det! Jag har sökt hjälp och egentligen är jag en smart och speciell tjej. Men jag är väldigt, väldigt förvirrad... Glömde säga att jag köpte "Fun Crisp" multigrain idag. Så jag försöker!

Kombinationen banta i flera dagar, huvudvärk, bakfylla, lite ångest över vad jag gjorde när jag var full= många skålar corn flakes, en låda daddlar, massor av bröd och olivolja. Härlig dag det här lär bli. Trött

Jag känner mig gladare nu. Det beror nog på fina kommentarer här och fina blogginlägg och också att jag har en plan. Jag ska inte vara här utan jag ska promenera till stan och åka till gymmet och sen vidare till bibblan. Dagen började dåligt med att jag väcktes av dånande basgång från grannarnas musik. Så min halvt omedvetna plan att vara uppe sent för att kunna vakna sen, sova bort massa tid och vara utvilad- gick i stöpet. Nu är jag trött som Ior i Nalle Puh. Jag känner mig också lite glad eftersom jag köpte lite nya kläder igår. En svart kjol och en grå klänning med en stor polokrage typ. Den här klänningen är den typen av kläder som jag aldriv vågar ens prova. Jag klär mig inte som jag eentligen vill klä mig, för det passar inte min kropp. Men den här klänningen är sån som jag tycker är fin på andra. Den är i nåt avslöjande stretchtyg och verkligen visar hela kroppen. Den passar nog bäst för kvällstid nästan. Men jag ska fan i mig ha på mig den idag. Jag är så trött på att gå runt och känna mig som en outsider eftersom jag inte följer modet som alla andra 2på rätt vis". I Stockholm klär sig alla väldigt väl, tycker jag. Det beror ju mycket på vilken sida av stan man är på. På söder är stilen i allmänhet mer avslappnad och självständig, men det är ju "inne" att vara så. Det är alltid väldigt snyggt. Jag vill också ha på mig fina kläder som jag kan känna mig fin i! Strunt samma att jag tycker att för att på sig en sån här klänning måste man ha en viss kropp. Jag får ha på mig vad jag vill och om nån ska tycka om mig måste den acceptera mig som jag är. edit------- Jag lämnade igen klänningen, åkte hem och hetsade.

Jag känner mig gladare nu. Det beror nog på fina kommentarer här och fina blogginlägg och också att jag har en plan. Jag ska inte vara här utan jag ska promenera till stan och åka till gymmet och sen vidare till bibblan. Dagen började dåligt med att jag väcktes av dånande basgång från grannarnas musik. Så min halvt omedvetna plan att vara uppe sent för att kunna vakna sen, sova bort massa tid och vara utvilad- gick i stöpet. Nu är jag trött som Ior i Nalle Puh. Jag känner mig också lite glad eftersom jag köpte lite nya kläder igår. En svart kjol och en grå klänning med en stor polokrage typ. Den här klänningen är den typen av kläder som jag aldriv vågar ens prova. Jag klär mig inte som jag eentligen vill klä mig, för det passar inte min kropp. Men den här klänningen är sån som jag tycker är fin på andra. Den är i nåt avslöjande stretchtyg och verkligen visar hela kroppen. Den passar nog bäst för kvällstid nästan. Men jag ska fan i mig ha på mig den idag. Jag är så trött på att gå runt och känna mig som en outsider eftersom jag inte följer modet som alla andra 2på rätt vis". I Stockholm klär sig alla väldigt väl, tycker jag. Det beror ju mycket på vilken sida av stan man är på. På söder är stilen i allmänhet mer avslappnad och självständig, men det är ju "inne" att vara så. Det är alltid väldigt snyggt. Jag vill också ha på mig fina kläder som jag kan känna mig fin i! Strunt samma att jag tycker att för att på sig en sån här klänning måste man ha en viss kropp. Jag får ha på mig vad jag vill och om nån ska tycka om mig måste den acceptera mig som jag är.

Jag måste ha en plan för imorn. Jag känner ju suget starkt nu, men jag kan inte göra något för T är här. Dessutom är köket ganska tomt. Om jag ska vara ärlig så planerar jag ju mest för att gå ner i vikt, inte för att undvika att hetsa. Men aja... Dricka kaffe. Duscha, gå till affären och köpa nån yogurt och sen till bibblan.Plugga, vet inte om jag ska plugga hemma eller i bibblan eller nåt café? Vågar jag vara hemma ensam? Åka till stan, leta efter nya stövlar, träna ett pass eller gå på gym. plugga, träna...inte någon höjdarfredag... Saken är den att jag inte kan tänka! Har sån jävla irriterande huvudvärk. Har fått slag mot huvudet och jag börjar bli lite orolig för att det var nån liten hjärnskakning eller nåt. Men jag tappade inte medvetandet, även om jag faktiskt blev lite "borta". Jag har haft den här värken nu i två dagar så det känns jobbigt. Idag träffade jag mamma och hon var ganska deprimerad och såg otroligt sliten och svag ut. Jag blir så ledsen över det.

Jag kom hem för nån timme sedan. På en gång började jag äta. Finns inte så mycket hetsmat här: en halv limpa med stora brödskivor, olja, tonfisk i olja, majonäs, lite gräddfil, en liten tablettask med godis. Nu borde jag vara lättad över att jag inte har ätit mer.Men jag vill ha mer!!! Vill ha så att jag kan äta hela natten. Vill bara ha mat, godis, efterätter. Jag är äcklig och nu har jag förstört allt för många dagar framöver...FAN.

Idag träffade jag pappa, älskade, älskade pappa. Ord kan inte förklara hur mycket han betyder för mig. Vi pratade ut mer än vad vi någonsin har gjort och det kändes nästan overkligt, som en dröm. Hemskt att säga högt hr dåligt jag mår, jag vill gärna låtsas som om det inte är så farligt. Allt är bra och jag är glad, men så är det inte. Han vet om den här bloggen nu och han tycker det är bra att jag försöker skriva av mig. Och att jag står i kö till dagvård. Vi är så lika: pappa var otroligt destruktiv när han var yngre. Han var förr tusen gånger värre än mig och höll på att ta livet av sig. Jag behövde inte säga så mycket egentligen. Han kommer ihåg hur det var att vara nitton- vad man kan göra för dåliga saker mot sig själv, frestelserna och hur lätt det är att träffa fel människor och hamna på glid. Han frågade om han var en orsak till mina ätstörningar. Sanningen är ju att det stämmer mycket väl...T ex hetsäter jag ALLTID när han mår som sämst. Lite är det som att jag också måste må dåligt om pappa mår dåligt...Det är inte hans fel. Jag kan inte hantera min oro och ångest för att förlora honom. Jag är så rädd för att förlora honom och se honom må dåligt att jag inte står ut med honom! Jag har alltid förstått att jag är ledsen för att pappa mår dåligt, men just att acceptera min ångest har jag inte gjort. Det är otroligt sorgligt att det har blivit som det har blivit. Jag har mycket skuldkänslor för det. Men jag måste helt enkelt lära mig få utlopp för mina känslor. Jag inser också att tomheten jag känner beror ju på att jag känner sådan saknad efter pappa. Jag försöker hela tiden bryta banden med både mamma och pappa, istället för att komma face to face med det som är jobbigt men nödvändigt. Jag behöver min familj, ingen idé att försöka att inte låtsas inse det. Lär dig av dina misstag och jobba på att förbättra dig. Jag måste det, jag har inte all tid i världen.

Jag borde vara en förändrad person men jag känner mig bara som vanligt lite tom i huvudet. (men idag har jag ätit en RIKTIG FRUKOST, gröt).När folk frågar mig vad jag känner kan jag aldrig svara annat än "jag vet inte". Men i alla fall. Var hos kontaktpersonen igår, hon är psykoterapeut och jag ska träffa henne medan jag står i kö till dagvård. Samtalen med henne består av en timmes peppande från henne ungefär. Hon upprepar sina budskap om och om igen: ska du låta ditt liv bestå av en kamp som du aldrig kan vinna, om du inte får anorexia och då då? Livet är här och nu, men ska jag fortsätta den här kampen så kommer det enda jag har att vara en tunn kropp. Ska jag sitta och stirra mig själv på naveln medan livet pågår runt mig? Inga vettiga och bra relationer med killar som tycker om mig för den jag är. När jag träffar killar så har jag alltid bantat hårt dagen eller dagarna eller veckor innan. Så gissa hur rolig jag är att vara med? Jag visar ju verkligen vem jag är när jag är helt tom i huvudet men med en lite, lite, lite smalare mage.

Varför var jag hemma igår???? Hade klarat mig om jag bara följt mitt intuition och inte varit hemma. Istället blev det kakpaket, chips, smör, paj....Äcklad. Men ny dag, nytt hopp. Jag ska följa Nolitas råd och ta hand om mig själv idag. Ska SNARAST åka till min brorsas lägenhet. Det funkar inte här, det gör aldrig det. Inte bara ur matsynpunkt, utan mer att jag hatar mig själv för att jag är så elak mot pappa i alla våra bråk. Jag blir kall som sten. Nu ligger min kattunge utsträckt i mitt knä:). Han drömmer och rycker lite i tassen och i morrhåret. Att något så sött och så underbart finns...Måste ta ett kort på honom nån gång. Jag gillar att bli inspirerad och nästan besatt av artister, böcker osv. Förut var det feminism jag "bestämde mig för att snöa in mig på". Det gick sådär.Läste några hundra sidor i " Det andra könet" av Simone debeauvoir och i några andra mer lättsmälta böcker. Det var intressant och spännande, visst- men jag bara tröttnade. Jag vill bli helt uppslukad. Barack Obama är någon jag aldrig tappar intresset för. Hans bok är tydligen inte känd för att vara jättebra...men jag vill läsa den. Han predikar om hopp och vad kan vara viktigare? Utan framtidstro och att veta att saker kan ändras så har man ingenting. Läste idag att hans barn har väldigt strikta regler. De måste gå och lägga sig halv nio, har gnällförbud, måste städa upp osv. Eftersom att disciplin inte är något jag har stort överflöd av så låter det där bra i mina öron. Jag känner att jag blir mer redo för behandling för äs, för där är det något som tvingar mig att ha mer disciplin och sköta mig. Jobbigt inlägg det här utan stycken:/

Om jag bara köpte nya stövlar, ny jacka, nya byxor eller ny kjol, tonade håret och jobbade med att få bort mina finnar...GICK NER I VIKT- så skulle jag kanske känna mig lite finare. Det var så länge sen jag kände mig fin. Jag tror verkligen att när folk är lyckliga och glada så får man utstrålning och blir mer attraktiv och omtyckt. Jag går runt och vill gråta för att jag är så ful- och utstrålar gråhet och depp. Det går aldrig över! Jag har inte känt mig glad på så länge...Har inte ens ork att träna. Har tappat all ork. Inget känns riktigt bra, vad jag än gör. Det som brukar göra mig glad är att vara med mina kompisar. Men det har jag inte gjort på flera veckor. Jag har undvikit dem och jag vet att vissa har slutat ringa mig och fråga om jag vill hänga med ut osv. Det har gått nedåt de senaste veckorna helt enkelt. Men efter regn kommer solsken. Tänk så...

Jag får lite hopp av att läsa andra bloggar här och era kommerntarer:) Idag blev det på riktigt, en stor frukost och lunch och det kommer bli middag. Det är fars dag och helt omöjligt att undvika middag. Men jag ska försöka vara positiv. Försöka klara den här veckan utan bantning, överdriven träning eller hetsätning. Men har svårt, eller snarare har panik, för att jag inte kommer vara smal längre. Inte smal= inte bra nog. Men okej, gaska upp dig... Dialog i mitt huvud: - Varför åt du?! Nu blir du inte smal! - Jag var hungrig, det var gott och jag kunde inte låta bli. - Idiot, nu måste du träna jättemycket för att ens hålla dig kvar på samma vikt. - Ja, jag lovar. - Du får skylla dig själv. Du förtjänar inte att vara fin. - Men jag vill bli frisk, då SKA man egentligen äta. Normala människor äter. - Du får äta när du blir smal. Ditt straff är att vara tjock. Samtalet i mitt huvud tar aldrig slut, men den kloka rösten kommer vinna till slut.

Dag ett utan att hetsäta. Dag två utan att träna. Dag ett med att ta det lugnt och slappna av. Jag är med T så det är onöjligt att hetsa. Har huvudvärk och ångest över vad jag har gjort med mig själv. För några veckor sen var jag smal... Nu är jag...Men det går lite bättre med pluggandet och det gör att jag känner mig lite mindre värdelös. Om några dagar så vet jag att jag kommer må bättre. Jag kommer må lite bättre redan imorn. Bara tiden går så att jag får lite avstånd till den här dåliga perioden. För nu måste den vara över!

Jag kan inte fatta att nån bryr sig om mig och vill vara med mig när jag mår dåligt (och är äcklig och misslyckad och tjock). Och vill veta och vill hjälpa mig. Hur kan nån göra så mycket för mig?... Det här är verkligen en pisskväll. Jag har inte ens sagt till mina kompisar att jag inte kommer. Vet inte vad jag ska säga. Vill inte att dom ska sluta ringa mig. Jag tänkte plugga ikväll, eller läsa en bok eller måla. Får inte hetsa. Vill vara djupt koncentrerad i nåt. Måla och läsa eller pyssla är dom sakerna jag brukade göra när jag var liten. Vill ha tillbaka dom trygga känslorna.

Jag bråkar ofta med mina föräldrar för att de ser ju hur jag beter mig: bara hetsäter, isolerar mig, har humörsvängar, är arg, konstig eller bantar och tränar. Men jag funderar på att låta dem läsa min blogg, (om jag tar bort de inlägg där jag pratar om dem!), eller någon annan blogg som beskriver hur det är ganska väl. Jag undrar om jag skulle våga. Det skulle vara skönt om dom visste att jag faktiskt inte mår bra. Jag mår dåligt, inte för att jag är en hemsk person utan för att jag hatar mig själv! Jag beter mig inte så här för att jag vill göra det!

Jag vill bara gömma mig. Vill vara för mig själv tills jag har gått ner lite i vikt igen. Jag har redan sagt att jag inte kan träffa en kompis idag, men skulle träffa alla ikväll. Jag vill inte! Jag vill vara ensam och plugga och träna. Måste klara av att fixa mig själv och må lite bättre först. Vill inte träffa dem när jag hatar mig själv och är så här tom och dålig. Det här är inte jag. Vill att dom ska se den lyckade jag, som jag vet att jag kan vara. Hur ska jag slingra mig ikväll? Jag vill inte synas.

När jag publicerar försvinner styckeindelningen och det går inte att göra fet eller kursiv stil. Varför har det blivit så här? Nån som förstår sig på datorer?...

När jag vaknade var det kolsvart ute. Klockan var fem på eftermiddagen. Det känns som att jag inte har gjort några framsteg alls, ärligt talat. Nu är jag en sämre bulimiker bara, känns det som. För jag hetsäter fortfarande jättemycket men jag klarar inte av att banta lika hårt eller träna lika mycket. En till otrevlig chaffis idag! Jag måste sluta ta bussen. När jag vaknade åt jag en ordentlig frukost och sen åkte jag och tränade. Jag var inte trött i alla fall...Men jag kan inte äta mer ikväll. Jag klarar inte det, ska träffa mina kompisar i helgen och då kommer jag jämföra mig med deras smala och perfekta kroppar och må dåligt. Jag försöker att vända mina negativa tankar och tänka att jag är söt och fin. Då tänker jag också på att sträcka mig mer och våga ta ögonkontakt med folk. Men hela tiden spökar mina hjärnmonster, som förresten är så starka att jag nyligen har fattat och börjat acceptera att det är hjärnmonster, och inte jag- säga emot. Men försöker tränga bort dem.

Vem måste kämpa för att inte börja gråta på bussen? Chaufförren typ ropade ut att jag måste gå fram och visa mitt kort igen. Alltså jag vet inte vad det är med mig. Jag har dålig erfarenhet av busschaufförrer. Tycker att nästan alla är enormt kalla och griniga personer som tar varje tillfälle att vara taskiga. På tunnelbanan råkade jag också nudda en tants ben med min fot när jag skulle sätta mig på ett annat sätt. Hon gav mig världens ondaste blick och verkligen rynkade på näsen. Det fick mig också att må obeskrivligt dåligt, jag klarade nästan inte av att sitta kvar. Alltså människor som beter sig otrevligt... Och det värsta är att jag tycker att jag alltid får såna här otrevliga episoder när jag åker till den här sidan av stan. Jag ville åka hit, men jag HATAR verkligen den här förorten och hela den här sidan. HATAR. Jag vantrivs hårt där. Såja, nu fick jag ur mig lite...

Nyss satt jag och åt müsli ( inte den nyttigaste sortens...) och jag åt skål efter skål efter skål.... Men sen när jag stod i köket och skulle hälla i så tänker jag: vill jag verkligen ha det här? Näää, jag var mätt och jag kände att jag var på gränsen. För jag har ju ätit idag, och om jag inte har svält mig själv så tänker jag att jag lika gärna kan hetsäta. Vågar knappt erkänna att musli faktiskt är det enda jag har ätit. Men här har vi inget annat som jag kan äta. Bara bröd och smör typ. Och choklad och cornflakes och såser. Så jag måste ta allvar på att äta vitaminer. Men konstiga matvanor i sin ära, jag är glad bara över att äta och inte hetsäta och inte svälta. En sak i sänder. Det var väldigt länge sedan jag hade en period när jag varken svalt/bantade eller hetsåt. Nu vet jag inte vad jag känner. Ångest över att ha ätit för mycket idag? Lite. Deppig? Nej. Jag känner mig ganska, ganska normal och jag har lite mer framtidshopp. Sömnbrist är en stor bov. Jag såg just ett amerikanskt läkarprogram och de sa att sömnbrist kan leda till hetsätning. Och sömn har länge varit ett problem för mig. Jag går och lägger mig alldeles för sent eftersom jag inte står ut med att inte kunna sova. Dessutom är det på nätterna som jag blir som piggast och rastlösast. Det är oftast då jag hetsäter. Sedan vill jag vakna sent så att jag inte behöver äta så tidigt, för varje måltid är en risk. Jag tänker att det är lättare om jag inte behöver oroa mig över att äta för mycket om jag äter både frukost och lunch. Igår la jag mig en normal tid vid tolv och vaknade klockan åtta. Det är så det ska vara! Enligt läkarprogrammet ska man vakna samma tid varje dag. Det skulle vara en utmaning eftersom dagen då är så lång och det innebär mer tid och mer ansvar om att göra rätt saker på den tiden.