ettmatvrak

Jag känner mig ensam, dålig, ful och tjock.  Ensam för att jag är dålig, ful och tjock kanske?...För att jag inte är värd att vara med nån för att jag är så dålig och ful/misslyckad?
 
Jag har svårt att skilja mellan tanke och känsla. För mig finns nästan inga tankar- bara känslor. Säkert vanligt när man har bulimi, för ofta går man ju och äter för att man har en jobbig känsla som man inte vill eller klarar av att tänka på. Jag går ofta runt och känner mig "tom". Det finns inga tankar för jag har så mycket självhat.

Hur fan ska mitt liv bli? Hur ska jag orka? Jag orkar inte ta tag i problemen.

Jag är rädd. Jag har inte hetsätit men jag har ätit ganska mycket. Och tränat lite men inte mycket. Som gjort för en kväll där jag trycker i mig bunkar med mat. 

Jag känner mig desperat, att jag vill skada mig själv på ett eller annat sätt.  Jag är värdelös, så känns det...

Ångrar att jag skrev förra inlägget. Glöm det. Det känns jobbigt att lägga på press på mig själv. Särskilt när jag är lite hungrig, vill träna, känner mig tjock och misslyckad, allt på samma gång. Jag tränar för att glömma ångesten och bli smal och få känna mig duktig en liten stund. Liksom, att bli smalare- jag vet hur man gör och det är något jag kan klara av!

En kille jag har träffat sa att han gillade min kropp! Herregud...Jag vet inte vad jag ska göra när jag får komplimanger, för jag tror inte det är sant. Kan inte tro det är sant. Nu kan jag tänka på det och det är som att jag gråter inombords. Men tror ändå inte på det och jag känner snarare ännu mer press på mig att gå ner lite i vikt.

Har ni fått/ brukar ni få komplimanger för ert utseende från er pappa? Jag har nämligen tänkt på det att vad han tycker är så enormt viktigt för mig och jag vill alltid att han ska tycka att jag är smart/duktig/bra. osv. men söt? ser bra ut? Han har sagt det två gånger tror jag.

en dag i taget

Det känns bra idag igen, oh  my god. En bra period har börjat. Men bulimiamonstret inom mig är ju kvar och det kan vakna när som helst och vilja sätta tänderna i ost, mjöl, pizza, socker, kakor, choklad...allt det onyttiga och syndiga.

Jag är så van att gång på gång få återfall av hetsätning, följd av svält, följd av normal kost, följd av svält, hestätning, normal, svält, hetsätning... Men inga kräkningar, har överkommit det hindret och det gör att jag kan känna att jag har lyckats lite. Ibland får jag lust att göra det, men då tänker jag på svullnaden i ansiktet (när spottkörtlarna svullnar), huvudvärken dagen efter ( kanske för att man förlorar så mycket salter?), nedstämdheten, självhatet, att min hy blev finare efter bara två veckor utan att kräkas. ... Jag var en skådespelerska på den tiden. Allt var bara ett spel för att verka normal.

Men i alla fall, jag bara väntar på ett återfall av hetsätning. Varför skulle jag klara det den här gången? Men grejen är ju att jag kommer ihåg hur det var att sluta kräkas: det hände inget. Det var bara hemska ångestfyllda nätter och dagar. Dagarna gick sakta och ingen firade mig när jag ensam hade övervunnit något enormt svårt. Det är inga dramatiska ögonblick där man bestämmer sig för att från och med nu ska jag aldrig spy. Så har jag ju alltid tänkt. Liksom efter det här, nej, aldrig mer!!! Men så gör man det igen. Man sviker ett löfte man har gett till sig själv.  Det gör ont.

Det var bara något som kom, jag hade korta mål som "inte kräkas nånting framtill imorgon" sedan några dagar till, någon vecka till...En vacker dag upptäckte jag att det hade gått en månad! Sedan fick jag ett par återfall. Men kastade mig tillbaka i sadeln.

När det gäller att sluta hetsäta så har jag inte haft några mål. Kanske för att jag inom mig tänker att det är omöjligt och jag är rädd för att bli sviken? Det som är bra med att ha en blogg är ju att jag känner att jag får lite koll på hur jag mår och tänker, så här kan jag ju se när jag senast hetsåt. Och alla underbara människor som läser och kommenterar!

Men nu ska jag försöka mig på: ingen hetsätning och ingen svält framtill nästa måndag.

Igår åt jag inget mer än frukost, vilket är very bad. Cola sedan.  Jag har ofta svårt att sova när magen min är tom men jag kan inte hjälpa att jag kände mig lite stolt.

Idag dock! En sån där dag när det (än så länge), inte är svårt att äta. Frukost och lunch- inga problem. Jag kände mig lite småhungrig efter ett tag. Äter en apelsin utan att få ångest och bara känna att det smakar gott. Kan ni fatta att jag ser frukt som nåt onyttigt och onödigt? Jag känner att jag kan äta nästan vad som helst utan att hetsäta nu. Skulle kännas äckligt och fel att hetsäta.

Men som vi med bulimi vet så kan det svänga på en sekund. Om jag blir ensam hemma kanske jag ser nåt i kylskåpet och rätt var det är...Det räcker med en kaka. Jag får ångest. Tänker att nu har jag förstört allt, lika bra att käka allt. 

När jag är i en period när jag hetsäter varje dag så tycker jag att det är duktigt att klara av att bara äta normalt, utan att hetsäta. Men när jag lyckats komma över den där hemska hetsätningstiden så svänger det över totalt. Då är det ångest om jag äter normalt! Då ska man äta så lite som möjligt. Jag är ju medveten om att jag har haft (antar jag att det var, hade ingen diagnos), anorexia och är rädd för att gå tillbaka till det. Så jag försöker äta nyyyttigt nyyyttigt och tänja på gränserna för vad som är nyttigt och vad som är svält.

Jag kan inte lita på mig själv och skrämmer mig.

Jag är fortfarande sjuk, fy katten;)

Men idag kan jag inte hålla mig från att träna. Jag har ingen feber så det borde inte vara nån fara. 

Ingen ballongsvullen mage- trots att jag knappt rörde mig alls igår.

Å andra sidan, blev det nog inte direkt mycket mat. Jag äter väldigt sällan "riktig" mat. Mycket äggvitor, grönsaker, keso, tonfisk, flingor, müsli. Nu när jag tänker efter så var det jag åt igår bara lite müsli med russin, mjölk, frukt, keso, äggplantsröra, tomatpasta ( inte tillsammans:p)...mer saker måste det ha varit... Men det är liksom inte direkt mycket, utan jag småäter tillbehör och frukostmat i stort sätt. Det lite hemska är att det här ändå är ett försök till att faktiskt äta nyttigt och bli hälsosam.

Så här brukar det vara efter att jag haft en tid med mycket hetsätningar- måste gå ner i vikt- sen börja äta mer. Jag brukar äta duktigare när jag har blivit smalare. Jag vill faktiskt inte bli ett skelett direkt.  Tycker kurvor på tjejer är jättefint på alla andra förutom mig.  Men det är så svårt att veta vad jag får äta?

Låter jag pro- ana?

Jag är lite förskyld. FAN.  I vanliga fall, när jag är sjuk brukar jag köra på som vanligt, men då mår man bara särmre och sämre och det tar lång tid innan jag blir bättre. Hatar det, men nu ska jag försöka att hålla mig inne ikväll. Sen tänker jag att, näää, kanske bara inbillar mig? Man brukar ju oftast glömma att man är förskyld när man väl tränar, men sen efteråt mår man dubbelt så dåligt.

Jag ska inte utmana ödet. Och jag ska inte hetsäta. Jag får inte!

Jag börjar känna mig lite mer lugn inombords. Puh...andas in, andas ut...

1:Jag pratar med pappa- vi har ett minst sagt komplicerat förhållande. Oftast är jag arg på honom. Men jag klarar mig inte utan honom. Att prata, ha en bra relation och bara vara med honom gör mig lugn och starkare. Det stjäl energi vare sig jag vill det eller inte att gå runt och vara arg. 

Alltså, det blir svårare att skada sig själv genom att bete sig destruktivt när det känns lugnt och bra hemma. Jag vill inte vara den som förstör och gör honom ledsen. När jag får hans uppmärksamhet och pratar med honom så känner jag mig mer värdefull och bra.

Det visar bara att det inte går att kväva ångesten med mat. Så fort man tar itu med nån sak som oroar blir det lite lättare. Daaaaaaah

2: Jag äter. Jag svälter mig inte men hetsäter heller inte. Jag åt vad jag kände för och är inte hungrig nu. 

Det känns som om jag är på väg in i en "bra period". Hela mitt liv går i perioder, bra och dåliga. Allt är svart eller vitt. Grått gör mig förvirrad, för är man inte smal och svälter så är man ju inte duktig?  Jag tror att det på nåt sätt blivit min identitet. Jag vet inte vem jag är utan ätstörningar.

Jag har varit förvirrad egentligen sedan jag första gången började banta. Det var det som utlöste mina ätstörningar. Fortfarande kan jag inte sluta banta. Tanken finns alltid där.  Kommer jag någonsin kunna sluta med det? 

Nu är det väl bara att ta itu med fler saker som oroar...Men det skrämmer mig och jag vill inte. Jag är en sån chicken. Kackakacka...

Men en lugn höna!

Jag hetsåt imorse. Allt jag fick mina grisiga händer på. Främst är det mjöl, bröd-  kroppen skriker efter kolhydrater. Men också mycket fett- ost, olja. Allt som jag undviker.

Det var som att min hjärna var avstängd. Liksom automatiskt förstör jag för mig själv. Nu blir det definitivt ingen dejt, för det är som att det står "misslyckad" skrivet på pannan på mig. Vem vill vara med en misslyckad person?...om man gick ner fem kilo vore allt okej...*gnäll*

Mitt humör är ombytligt och lättpåverkat. Jag är väldigt känslig.  Jag börjar gråta lätt och är väldigt omhändetagande. Men när jag mår dåligt så försöker jag dölja det och då liksom stänger jag av alla andra känslor också. Jag känner mig tom på känslor- varje gång jag pratar med nån är det ord som jag känner att jag borde säga men det betyder inget. Jag tror att alla kollar på mig och tänker "fan vad konstig och deprimerad hon ser ut". Jag känner mig avskärmad från alla  och kan inte le, vad som än händer kan jag inte skratta. Det här är verkligen ett problem. För jag förlorar ju hela dagar på att jag har hetsätit nån gång tidigare eller dagen före.

Alltså, har blivit blivit bättre. Förr skulle jag kräkas, springa tills knäna gjorde ont och skälla på mamma och pappa.  Jag skulle aldrig kunna gå vidare och bete mig "normalt" efter att ha kräkts. Att göra det är det absolut värsta man kan göra och det fick mig bara att sjunka djupare än jag trodde var möjligt. Så jag är stolt över att ha lyckats sluta med det!

Men fortfarande behöver jag en övergångsperiod. Jag måste göra nåt som får mig att bli lite stolt över mig själv igen. Typ läsa en bok, städa mitt rum, gå ut och springa. Så nu ska jag ut och springa ( på ett inte tvångsmässigt måste- bli- av- med- kalorier- sätt...yeah, right........om jag springer en halvtimme har jag bllivit av med det där brödet kanske), och se om jag kan bli av med mitt psyko- mood samtidigt!

Efter det, åka till stan (måste), städa mitt rum, läsa en bok!

Dagen gick som det gick. Jag visste redan på morgonen - det här är en sån där mulet dålig dag.  Jag skulle om jag haft mindre kontroll och inga inbokade möten, ha kunnat gå äta- vad-som- helst- långt.  

Men som sagt redan innan, massa bröd. Sen hade jag tänkt inte äta mer. Men det blev typ en hel stor burk av 3%keso. Hem igen, från stan i min fina korta klänning:) som jag kände mig riktigt snygg i! Killar flörtade vilket boostar mitt självförtroende enormt. Jag lever för bekräftelse...Kom försent så jag slapp känna mig som en konstig tönt för att jag bara tog en latte.

Men väl hemma igen ledde ångesten mig till köket. Hatar när man verkligen kan känna att man har ångest. Hjärtat klappar snabbare och jag kan inte tänka. Alla jobbiga saker maler hela tiden i huvudet samtidigt som jag tänker att jag inte får äta- måste bli smal. Nu satt som tur var mamsen å pappsen i vardagsrummet. Så jag kunde inte äckla mig totalt. Men jag åt i alla fall typ en skål med hommus och baba ganosh. Båda är röror som är nyttiga men innehåller mycket fet sesampasta. Mycket kalorier. Jag hade på mycket olivolja. Sedan massa vindruvor som jag åt som om nån skulle sno dom ur handen på mig.

Ja, det var bara ett litet misslyckande. Och när jag tänker efter så ja, för någon annan kanske inte detta hade varit ett failure? Jag vet jag är på väg att bli bättre. Men det känns hemskt att ha ätit mycket utan att ha tränat nåt alls. Men jag ska försöka att inte ha ångest för egentligen är det inte så farligt, inser jag nu...:) Det känns som att nää, jag måsste ha ätit mer? Jag har glömt nåt! Herregud...Det är väl det här som kallas att acceptera att man inte kan banta samtidigt som man kan bli frisk från bulimi. Jag vet, men hatar att inse det. 

Nu ska jag försöka att gå och lägga mig ikväll och försöka lägga ångesten bakom mig. Annars är risken att jag vill äta för att döva den.

Det känns bättre!   positiv attityd, postiva tankar....jag vill glömma att jag är sjuk och vakna upp och vara normal.

Jag ska dusha nu, sedan klä på mig extra fint. Trots att jag har gått upp i vikt! och inte är nöjd med kroppen.

Fina skor och lite finare kläder är vanligt. Våga ha på mig det jag egentligen vill, inte tänka på vad andra tycker och har på sig. Man måste våga vara sig själv! Våga erkänna att man förtjänar att vara lycklig och är vacker och kan ha på sig fina kläder.