ettmatvrak

Jag vill bara börja om: http://taggigros.blogg.se

Nu är jag hemma hos föräldrarna, det blev som det blev. Lite oturligt så kunde jag inte tacka nej till att åka hem i alla fall. Äta, äta, äta. Jag åt och åt och åt. Tog igen mig för många dagar av lite för lite mat. Jag ville bara dö förut. Smärtan att behöva stå ut med att ha förstört det igen var för svår att stå ut med. Det är fär svårt att stå ut med det. Jag ser helt annorlunda ut nu. Nu har det gått över, efter vad ska man säga, tio timmar av oavbrutet --äta- smör-med- socker-ost-olja-vitt bröd- vetemjöl- choklad, två liter glass---Jag har knappt sovit något. Det här var en påminnelse om att jag fortfarande behöver dagvård, tyvärr. Men jag tänker på när jag slutade spy. Jag trodde ALDRIG att jag skulle klara av att sluta med det. Jag spydde flera gånger varje dag. När jag mådde som värst spydde och hetsåt eller sov jag dygnet runt i en vecka... Nu minns jag bara att när jag försökte sluta med det så kändes misslyckandet värre en själva "akten", att spy. På något sätt gick det dock! Det gick extremt segt och att inte spy efter att ha hetsätit är fruktansvärt. ( Men att spy ger mer negativt än positivt). I alla fall: jag klarade av att sluta spy (på något sätt), då kan jag klara av att sluta hetsäta. Det här är ett återfall. Skillnaden mot förut och det som gör att det här är ett återfall, är att jag inte ska göra det till en vana.

Jag har inget att göra ikväll. Ingen som helst träning. Och jag har ätit idag. Lagom (jävla) mycket. Eller? Ett ägg, en grekisk sallad, en hårdbrödmacka med smör, nästan en liter sojamjölk. Låter ju inte som så mycket mat. Den där sojamjölken var som en liten hetsätning. Jag har gjort bort mig idag, idag har man varit virrig. Och jag har varit lite upprörd för jag träffade pappa för lunch: mat och pappa= två känsliga saker. Jag satt nu för en stund sedan på golvet i köket ( det finns inget bord), och drack sojamjölk med fun light i (ja, och salt, jättekonstiga matvanor, jag vet), och läste gamla svenska dagbladet, medan min förskylda bror snörvlar i soffan. En liten tvåa är det här, så jag känner mig lite kvävd. Jag kan inte hetsäta framför min brorsa heller! Jag funderade på att åka hem. Hem till ett fullt kök där jag kan ÄTA VAD JAG VILL HELA NATTEN. Men...sedan kom han, brorsan, in till köket och förfasades över det tomma mjölkpaketet och frågade hur jag mår? Jag förklarar att jag känner mig rastlös, har inget att göra. Nu gick det över! Mitt hemska, rastlösa hetsätningssug har gått över. Jag känner att ja, om jag stanner inne hela kvällen så går det bra. Och om jag går ut så går det också bra. Jag mötte mina känslor och vi kommer överens nu.

Igår efter träningen skulle jag köpa toapapper och funlight. Härlig blandning av varor i varukorgen. Jag tog bussen till en billig mataffär för jag har inte ett öre kvar. Inget jobb, 900 kronor i månaden som tar slut på en gång. Jag köper tuggummi eller läkorol för minst 20 kronor varje dag, jordgubbar för runt 30 kronor, mjölk, yogurt, små smycken, kläder och smink och alkohol, kaffe, te jämt. Sedan såg jag att jag hade tappat busskortet! PANIK, katastrof. På en gång kommer allt självhat till ytan. Det var några killar på tunnelbaneperrongen som sa hej till mig och frågade hur jag mådde. På en gång känner jag då att de gjorde så för att avleda min uppmärksamhet från att jag just hade tappat busskortet, eller för att håna mig lite för att jag just tappat det. Extremt osäker. Är jag jätteful?...På vägen hem kände jag hur alla ångestkänslor sköljde över mig. Ensam, misslyckad i skolan, vad gör jag med mitt liv? Allting går fel...Men jag smsade den snälle killen som gillar mig och skrev att jag deppade ihop. Han svarade och sa att allt ordnar sig. Ja, allt ordnar sig ju. Jag går till banken och tar ut pengar från sparkontot. Det är en sån förändring för mig, för jag brukar aldrig visa att jag behöver någon och be om hjälp- klaga. Jag brukar bara lägga till problem efter problem i mitt huvud och bli mer och mer stressad. Dagens mage: Hemma åt jag linser och en hel burk tomatsås med oliver i. Jag åt något mer...kommer inte ihåg. Grejen är att det var klockan halv tio och jag hade ju ätit den dagen. Mer och mer äter jag. Magen är större... Jag har typ dåligt samvete för att jag inte har så mycket ångest över det. Då kommer jag inte jobba på att bli smal och då kommer jag bara bli större och större, tänker jag. Men ja, livet med ett lol, strunta i magen och fettet och kroppen. Jag är mer än en kropp.

Jag försöker bestämma mig för vad jag ska göra. I vanliga fall går jag först på ett pass och sedan går jag till gymmet och tränar. Det blir en ordentlig träning då. Men n u är jag fortfarande lite förskyld...är rädd för att förvärra det. Jag har inte tränat på flera dagar! Och idag har man ätit ordentligt, plus det som hände igår. What to do, what to do...Men jag känner ingen panik över det konstigt nog. Jag är lyckligare när jag äter, får ut mer av livet.

Känner mig som en sån förlorare. Vad är det som gör att jag nästan alltid hetsäter när jag kommer hem från ( okej, det här är en anonym blogg, jag vill vara ärlig), en kille? Och dessutom var jag hos psykoterapeuten idag och det var ett jättebra besök! Vi pratar mindre än hälften av tiden om mat och äs. Det är väl för att jag är snabb med att rätta mig själv och "vet egentligen bäst". Vi båda inser också att mat och hetsätning och helt enkelt min äs, är ett uttryck för något annat. Hon sa att jag hade bulimi men också ortorexi, vilket jag ju själv också har känt... -Ortoexi- "Ortoexi (”nyttighetsätstörning”) är ett tvångsmässigt följande av olika hälsodieter som leder till att allmäntillståndet försämras både fysiskt och psykiskt. Många går ned i vikt utan att försöka banta för att deras diet innehåller för lite energi. Istället för viktfobi handlar det om en tvångsmässig strävan efter att få kontroll över både kroppen och livet. " Men jag vill ju dock gå ner i vikt. Har inte de flesta med bulimi inslag, eller nästan har, ortorexi? Det jag känner igen mig i framförallt är att jag försöker få kontroll över kroppen och livet. Mitt liv är en bergochdalbana som jag inte vill åka med i. Allting händer runt om mig och jag kan inte påverka det, även om jag tar del i det ibland. Jag känner mig maktlös och gränslös. De två orden beskriver mina problem. Usch, "rycka upp mig". Det här var en BRA dag där jag kände mig lycklig hela dagen, även när jag satt och grät på äs mottagningen så kände jag mig stark och hoppfull. Att träffa killen var nog ett dåligt beslut, tyvärr. Även om jag gillar honom blablabla...

Jag är så löjligt stolt över mig själv för att jag lyckas avbryta mina bantar/svält tendenser. Idag åt jag ett ägg (halva gulan) och en halv portion gröt. Jag är så rädd för kolhydrater. Mer än för fett, för kolhydrater känns mer som att det startar suget. Jag vill hellre öka på maten från att ha bantat än från att ha hetsätit. Alltså, om jag hade haft en period där jag hetsåt varje dag så hade det inte känts okej att börja äta normalt, men nu är det som "okej". Jag kan ursäkta mig med att jag ändå har ätit för lite innen. Men här ska inte mindskas, här ska ökas! Fortsätta med små portioner så att min kropp vänjer sig och fattar att jag ska ge den mat. Stackars min kropp som annars måste jobba på bantarkost. När jag är med andra klarar jag i stort sätt alltid av att äta normala portioner, det är ensam som det är svårt. Självklart känner jag efter att jag har ätit, på magen, som en gravid kvinna. ("fan vad tjock den är"). Om jag var smal på riktigt skulle det kännas ännu mer okej att äta. Man ser alltid bara jättesmala tjejer på äs stället. Magen är inte tom...Men det känns bra. Idag ska jag träffa kontaktpersonen igen. Det känns onödigt, vi rabblar samma saker om och om igen. Men jag tänkte prata med henne om lite tankar jag haft om pappa. Jag känner mig äntligen redo att säga det högt. Vill göra det och se hur det känns...

Här gäller det verkligen att hålla humöret uppe, att välja att må bra. Jag känner hur den försöker dra ner mig, ångesten. Håll tankarna på avstånd, släpp inte in känslorna. Äta? Jag har bara ätit frukost ( jättemycket, nej...), men vågar man äta här? Ja, för jag ska klara det! Har inte lyckats undvika att hetsäta en enda gång de senaste gångerna jag varit hemma. Jag har min fina orangea kattunge i knät som ligger och spinner och kollar upp på mig. Jag ska hålla mig positiv.

Jag känner mig ganska fin idag. Det gör mig sååå förvirrad, varför gör jag det? Har jag en självkänsla?! Det är ingen kille som har flörtat med mig eller nåt alls, vilket är det enda som kan få mig att känna mig fin i vanliga fall. Uppmärksamhet av det andra könet. Jag har på mig de tajtaste jeansen jag har och en ganska stor skjorta. Det är kläder som jag på andra tycker är snyggt men själv inte vågar använda för det döljer inte min kropp och visar upp "rätt". Tajta, tajta jeans. I många år köpte jag samma storlek på byxor som mina kompisar helt utan att reflektera över om det var min storlek. Sedan var jag en gång och provade byxor med en annan kompis som är väldigt liten. Hon är helt enkelt en liten, petit tjej som har små storlekar. Jag tänkte att om hon har det så kan väl jag också ha det...Provade, och det passade. Fyra storlekar mindre! Jag tror ändå inte på det jag ser i spegeln, aldrig någonsin. Men nu börjar jag bry mig mindre om mitt utseende, i alla fall, äntligen. Jag sminkar mig alltid noga och står framför spegeln i evigheter och byter kläder och det är utmattande. Det är bra att göra sig i ordning men inte så mycket att man får ångest. Jag hetsåt för bövelen igår natt men ändå har jag inte enorm ångest. Det känns bara som, okej, tusentals kalorier ( kalaspuffar, kakor, massa russin, daddlar å nötter osv..), men det kommer jämna ut sig. Vad är det för fel på mig?...

Det verkar som om många av oss bloggare här gör framsteg. Jag känner ärligt lite press på mig. Det är bra, för om jag läste negativa bloggar som var nere i skiten skulle jag känna att det var mer okej på nåt sätt att fortsätta min destruktiva livsstil. Dessutom ser jag det då som en livstil... Jag har haft äs sen jag var 16! Tre år (mycket snart fyra), och det här beteendet är som en del av mig jag inte klarar av att ändra. Första året var bara viktnedgång, andra året gick jag upp i vikt och sedan ner igen mycker värre. Jag har minnesluckor från den tiden och jag var bara ben...Sedan svängde det över till fruktansvärd bulimi där jag isolerade mig och hetsåt och spydde varje dag. Jag upprepar min "historik", för att fatta att jag HAR gjort framsteg. Jag spyr inte längre och jag känner mig mer närvarande. Jag inser att jag har ett problem liksom. Men hur kul är det när man just har ätit i fyra timmar?... Jag gör samma misstag om och om igen. Blir så arg på mig själv! När jag börjar behandlingen om 10000 år så ska jag vara helt ärlig om alla mina hemska, destruktiva tankar.

Ingen träning för mig idag heller. Över en vecka. Men jag ÄR förskyld. Har inte mått så här dåligt på länge och jag vill inte förvärra det. Jag hetsade idag. Men, bara att gå vidare... Jag har en träff med en kille på måndag men det ställer jag in nu. Om min mage var spänd förut så är det inget jämfört med vad den är nu. Blir snart rädd för att se mig i spegeln igen. Jag känner mig misslyckad...Men jag ska satsa på skolan och att hitta ett jobb. Det är omoget att låta ångest styra mitt liv. Nästa vecka är det en fest jag hade sett fram emot, men jag kom på att de människorna där har bara sett mig när jag var väldigt mycket smalare senast. Då var jag riktigt smal...inte så rolig att vara med men smal... Det är okej att träffa dem om jag bara är lite smalare. Smal, smal, smal, smal..Jag har inget roligt liv, det är bara en kamp om att stabilisera kroppen. Inget jobb, dåligt socialt liv, bara sitta och plugga i ensamhet eller träna eller vila och äta. Jag ska köra på dock, fortsätta äta, inte banta/svälta. En kille jag dejtat lite tycker om mig. Han tycker verkligen om mig, mina ögon och min personlighet och han tycker jag är söt. Han är dessutom en bra, smart kille med underbar personlighet. Han vill ta hand om mig...Men han pluggar utomlands och jag känner mig inte så attraherad. Jag har träffat honom den senare tiden samtidigt som jag ätit lite bättre och mått lite bättre. Idag åkte han hem och vips står jag där i köket...Kanske är det bara ett svepsjäl, men han är bra för mig.

Vi har Ben And Jerry's hemma, need I say more? Igår var det middag med tjejerna och då var det såklart bara att äta. Åt inte av det ljusa brödet men jag åt glass. Sedan drack jag massa alkohol. Fick ångest senare, när jag kom hem. Det var som att alla negativa nyheter och all ångest över det jag ätit, äs, kom då. Började storgråta helt plötsligt när jag satt vid datorn då. Jag äter mer nu. Idag har jag ätit yogurt (normal fet/sockrad...), keso ( ett halvt av ett stort paket), en måltidsbar (200 kcal), och enormt mycket havregrynsgröt med mer yogurt, keso, mjölk och hallon. Jag var en centimeter från att äta glassen. Är det bättre att äta massor (för mycket, runt 6 portioner kanske) gröt, eller glass? Gröt är mat ju. Jag är stolt över att ha motstått glassen och ätit något som gör mig mätt och ger fibrer. Men samtidigt ångest över att ha ätit mycket, känner en mättnadskänsla. Magen är full och spänd. Jag har heller inte tränat alls på en vecka. Jag är förskyld... Vill träna ikväll dock, hur ska jag klara att ha ätit så här mycket annars? Men är rädd för att det kommer vara fullt på gymmet. Fullt av snygga tjejer som kollar snett. Önskar jag kunde läsa tankar. Det känns alltid som att alla kollar på mig. Jag känner mig väldigt ensam och liten ofta. Måste jobba på självförtroendet, det är nog egentligen mitt största problem. Men ja,hur som haver, jag har ätit men jag mår ganska bra. " Varför mår du bra när du inte har varit duktig?"... Jag orkade plugga idag för första gången på flera veckor. Och jag känner mig mer närvarande och mer som en normal person. När jag står på tunnelbaneperrongen så känns det inte som att jag ska sväljas av ett stort tomrum, och som att alla människor är främmande och ser äcklade på mig. Jag tror att jag kommer klara det här, jag kommer bli bättre! Jag kommer lyckas. Trots alla negativa tankar och ångest i mitt liv så kommer det ordna sig. Det är bättre att vara stark och äta så att jag orkar jobba med mig själv och utvecklas. Förut så tänkte jag att det vore dumt att börja äta mer nu för då kommer jag inte behöva behandling (!). Men nu tänker jag att det är bra, för det blir inte en lika stor chock sen och jag kommer kunna ta emot behandling bättre. Herregud, har jag börjat bli frisk?

aFortfarande är jag livrädd för varje matgnutta. Det är pinsamt eftersom jag är inte så smal. Om jag ska vara ärlig så har jag en helt normalviktig kropp. Men i alla fall, jag vet att när jag börjar behandlingen måste jag äta. Och överhuvudtaget så VILL JAG KUNNA ÄTA. Min förbränning är satt ur spel eftersom jag antingen hetsar eller bantar- jojjobantar. Så när man först börjar äta så kommer man enligt "Mattillåtet" att gå upp i vikt. Det skrämmer såklart livet ur mig. Men å andra sidan så har jag periodvis ökat i vikt och blivit tjockare av att hetsäta oavbrutet. Jag dog inte men det var inte kul...Jag tänkte i alla fall börja äta små måltider. Idag var jag med mamma och handlade. Stannade länge framför hyllan med havregryn. Havregryn med fibrer, flera korn och sånt är ju nyttigast (och 10 mindre kalorier) jämfört med havregryn med qinoa. Men jag tog den senare som är godare! Sedan köpte vi inte heller mini mini mini yogurt utan en normal ( okej ärligt så trodde jag den var mini men den var inte det). Problemet med light och mini produkter och nyttig mat är att jag äter upp det på en gång. Jag tänker börja äta normal och mer varierad mat i små mängder. Mer ekonomiskt och så småningom kan min förbränning öka. Är så rädd för att när jag väl börjar äta kan jag inte sluta...Men för att förbränna måste man äta! Som att en bil utan bensin kan ju inte åka.

Har äntligen sovit en hel natt. De senaste dagarna har jag varit vaken när brevbäraren pulat in dagstidningarna genom dörren. Sedan har jag varit vaken när T vaknar när det forfarande är mörkt ute, för att hinna träna innan jobbet som börjar klockan åtta. Jag är jätteförskyld. Säkert hjälpte det inte att jag gick på en en och en halvtimmes promenad i kylan och blåsten i bara en collagetröja, mössa och mjukisar igår. Det hjälper säkert inte heller att jag äter en helt ovarierad kost (trots att jag är dktig och tar vitaminer), eller att jag har mycket stress. Men jag mår bättre! Mitt humör når inte samma djupa hål. Det beror nog på att jag har fått en del bekräftelse från killar de senaste dagarna ( vad jag tycker spelar mindre roll än att veta att en kille vill ha mig), och att förhållandet med föräldrarna blivit mycket bättre. Nu ska jag träffa mamma och gå på stan lite. Mitt initiativ! Både hon och jag mår bra av att umgås. Senare ikväll är det också jag som har tagit initiativ till en middag för några kompisar hemma hos mig (middag, vad fan har jag gjort?? vad ska jag köpa??) och sen kanske utgång. Därför är det så jobbigt att jag ska låta som Nanny Fine i rösten, har sådan förskylningshvdvärk! Men en så glad över att vara utvilad i alla fall.

Vet inte vad jag håller på med. Vill att nån ska tycka om mig och jag vill tycka om mig själv. Men hur ska jag kunna det när jag inte tar ansvar för mig själv eller respekterar och värdesätter mig? Jag behandlar mig själv som om jag var en värdelös...... Som om jag vill vara det. Om jag hade vetat för några år sedan- när jag fortfarande var en duktig liten flicka som pluggade hårt och åt middag med familjen och knappt hade kysst någon...- hur dålig jag är idag- skulle jag inte kunna tro på det. (konstig mening). Jag vill inte mer. Hopplös.

Det är ganska sjukt hur mitt humör kan svänga så kraftigt. Hela dagen var jag ångestfylld, deppig och mest bara otroligt trött. Jag orkade faktiskt inte ens gå ifrån sängen. Det kändes typ som om jag hade stålull i huvudet. ( järnbrist?)... Swich, swish: går ut, träffar lite folk...dricker choklad på café ( varför valde jag att göra det? jag HAR ju ätit idag?). Glömmer stålullen i huvudet, vaknar till. Varför kan jag inte vara optimistisk när jag är ensam och borde plugga?. Slutsatsen jag kan dra är åter igen: jag har roligare när jag äter. Och det verkar inte som om jag är frånstötande äcklig och ful trots att jag inte är alltför smal...Men demonerna viskar i mitt öra: " När du träffar dina kompisar kommer du känna dig skitful, misslyckad och tjock- eftersom du inte har bantat och tränat och är smal". Vet inte vad jag ska göra med dom rösterna, vct bara att jag inte vill ha fler såna här jobbiga dagar. Jag vill ha en hel dag som är bra.

Idag har jag ätit ett ägg, en påse qournfärs och en halv burk c-vitamin brustabletter. Man ska ta EN om dagen. Jag mår illa. Det var länge sen jag ville spy så mycket som jag vill idag. Sov nästan inget på hela natten och är trött nu. Och har typ en dejt ikväll, det känns inte bra. En faktiskt bra kille som verkligen är rolig och jättegullig. Vill inte träffa honom idag, jag är dålig idag. Skäll på mig, skrik på mig, slå mig.

Jag var hemma, kylskåp och skafferi fyllda. Jag var uppe till halv fyra och åt. Inte sådär super- oh my god- tills jag inte kan stå upp- illa, men ja...Men idag...hittills mår jag inte så dåligt. Har sysselsatt mig hela morgonen. Jag åt sojabullar och ett ägg till frukost. Inte så illa. Inte så mycket ångest. Jag kanske, kanske.... kanske! har förändrats och börjat mogna och lära mig. Såklart jag ångrar mig...Men ja, jag känner mig lite gladare till humöret. Någon räknade ut mitt basbehov:1646 kcal är min förbränning. Vet inte hur mycket jag äter i vanliga fall. Vill inte heller skriva upp hur mycket eller lite kalorier jag äter. Jag ska försöka äta lite mer faktiskt! Min brorsa är så underbar hur som helst. Han vill verkligen göra förändringar. Till exempel ska vi laga middag tillsammans några gånger i veckan och han lovar att inte bry sig om VAD jag äter. Han gör faktiskt inte det. Han säger alltid något när han kommer hem och ser att jag ätit upp ett helt brödpaket ensam, och det kan inte vara lätt...för någon av oss. Han bryr sig och vill hjälpa även när jag drar mig undan. Tyvärr fick jag väldigt dåliga nyheter hemma idag. En sådan nyhet som jag inte direkt blev förvånad över, men det känns ändå som en örfil. Nej, det har inte gått in vad det här betyder och jag vet inte vad jag ska säga. Kan inte känna.

Jag träffade kompisen ikväll. Och jag var riktigt glad för första gången på länge. Konstigt hur allt kan vända så fort. Hela dagen mådde jag dåligt. Jag var deppig och hetsåt och min brorsa kom hem, och var orolig och ville prata. Pratade också lite med Malin då, ( ledsen om du blev lite chockad eller så, jag bara ville berätta för någon. Du är så söt). Men jag börjar alltid gråta då så jag ville inte prata. Det slutade med att jag åkte därifrån och då impulsivt träffade jag kompisen. Glad alltså! Och jag vet att det beror på att det inte var en lidande, smal och utmattad person kompisen fick träffa, utan en levande och ja, glad person! Vissa människor lockar fram det positiva i mig helt enkelt. Tyvärr är det så att mina nuvarande kompisar framförallt är lite som mig. Av mina närmaste sex kompisar har tre problem med maten. Alltså de söker inte inte hjälp eller så, men det är ett problem. Två är mer som mig och den tredje är mer jättesmal men håller på och nyper i sina lår och är allmänt konstig med maten...Alla vi har från början en del osäkerhet och vill alltid passa in...Så jag mår bra av att umgås med personer från helt andra livssituationer ibland.

Vem sitter inte och hetsäter medan hon läser om ätsörningar? Fick tag i boken "mattillåtet" idag av en slump. Har hörst så mycket om den och tänkt låna den flera gånger men den har aldrig varit inne. Idag råkade jag få syn på den när jag gick från mitt misslyckade pluggande. Den verkar jättebra. Särskilt alla fysiska bristsymptom fastnade jag för. Jag har helt tydligt brist på kolhydrater: har blodsockerfall, hetsätningsug,depressionskänslor, FRÅNVAROKÄNSLA. Järnbrist verkar jag ha: frusenhet, blekhet,KONCENTRATIONSSVÅRIGHETER, TRÖTTHET, IRRITATION,RASTLÖSHET. Saltbrist överasskade mig för jag äter mycket salt. Men då kan man ha: huvudvärk,ständig kissnödighet (känner mig ofta som en gammal tant) .Vitaminbrist: o ja: har alltid massor av blåmärken på kroppen, snubblingstendens, fumlighet. Men jag har just hetsätit så jag mår (till min irritation) bättre. Vill ju gärna känna att jag inte behöver mat. Kolhydrater innehåller serotonin som behövs för att inte bli deprimerad. Daah, jag äter i stort sätt aldrig potatis, ris, pasta, bröd, korn osv. När man hetsäter är det i stort sätt alltid kolhydrater med och det är ju inte konstigt...efter en halvtimme kan hjärnan få sitt serotonin. Men jag skäms oerhört över att jag åt upp allt bröd, all olja och massor av ost. Och nu vill jag inte träffa nån. Men det är skönt att veta att det finns en förklaring till de flesta av de jobbiga känslor jag har.

Jag har ingen energi, ingen ork till att göra något. Blev deppig efter att ha ätit en ordentlig frukost, det satte igång demonerna och ja...Men ska försöka styra upp dagen: -Promenera till stan, lämna igen böcker och plugga någon timme.- -Träna på gymmet en timme- - Gå tillbaka hem, dusha, fixa till mig lite. - -Åka hem till mamma och pappa och hämta några kläder?...om jag känner för det- - Om jag känner mig okej till mods, träffa en kompis- Det viktigaste för självkänslan är att jag pluggar. Mår dåligt när jag inte har uträttat något som jag vet att jag kan, borde och egentligen vill göra. Jag känner mig då mer värdelös och det gör att jag tänker att det inte är värt att träna. "I suck" och ger upp hela dan. Plugga, få det gjort! Fighting spirit! Låtsas att jag har det. Yay, positiva tankar. Bara jag uträttar pluggandet så är jag okej. Det är vad jag måste göra för mig själv. Träningen och promenaderna är mer vad jag måste föda min ätstörning med så att jag vill träffa kompisen. Det känns bra, en timmes plugg är ingenting.

Är orklös, oproduktiv.....Tror att det har lite att göra med min kost. Hemma åt jag i alla fall något mer varierat. Ägg (med halva gulan), tofu, grönsaker,keso, fisk, linser. Här, hemma hos min bror, fattar jag inte hur jag klarar mig. Jag köper ofta mat, så pengarna försvinner eftersom jag inte jobbar. Men oftast köper jag läkorol, mjölk, ibland mini yogurt, tuggummi, jordgubbar. Mamma hade gett oss daddlar, så dom hetsåt jag idag. Sedan finns här cornflakes (som nästan är slut och det lär inte köpas nya) och relativt nyttigt bröd, tonfiskburkar, majonäs, olja. Fört hade vi lite äpplen. Det är jättebra att det inte finns så mycket, för när jag ska hetsäta är det värsta jag kan hitta vanligtvis tonfisk med extra olja, lite majonäs, lite fett och ost jag kan tillsätta. Men det är liksom inget JÄTTE ENORMT HETSÄTA som är möjligt. Kan omöjligt käka upp min brors allt bröd, all olja, majonäs, ost osv. Jag hetsäter allt som går. Men det leder typ till att jag aldrig har någon aning om vad jag ska äta! Bröd är en stor trigger för mig, sätter alltid igång ångest och svart eller vitt tänkande, så det undviker jag helst. Här finns inte ens smör! (det åt jag upp för länge sen). Jag äter aldrig något normalt! Eftersom det alltid är någon hetsätning som jag måste "ta itu med" och kompensera så kan jag aldrig tillåta mig själv att äta normalt. Så småningom kommer jag åka hem och där hetsäter jag massor och går upp i vikt. Blir frustrerad på mig själv nu. Jag har inga krafter att ta itu med det här. Men krafterna finns där, jag vet det! Jag har sökt hjälp och egentligen är jag en smart och speciell tjej. Men jag är väldigt, väldigt förvirrad... Glömde säga att jag köpte "Fun Crisp" multigrain idag. Så jag försöker!

Kombinationen banta i flera dagar, huvudvärk, bakfylla, lite ångest över vad jag gjorde när jag var full= många skålar corn flakes, en låda daddlar, massor av bröd och olivolja. Härlig dag det här lär bli. Trött

Jag känner mig gladare nu. Det beror nog på fina kommentarer här och fina blogginlägg och också att jag har en plan. Jag ska inte vara här utan jag ska promenera till stan och åka till gymmet och sen vidare till bibblan. Dagen började dåligt med att jag väcktes av dånande basgång från grannarnas musik. Så min halvt omedvetna plan att vara uppe sent för att kunna vakna sen, sova bort massa tid och vara utvilad- gick i stöpet. Nu är jag trött som Ior i Nalle Puh. Jag känner mig också lite glad eftersom jag köpte lite nya kläder igår. En svart kjol och en grå klänning med en stor polokrage typ. Den här klänningen är den typen av kläder som jag aldriv vågar ens prova. Jag klär mig inte som jag eentligen vill klä mig, för det passar inte min kropp. Men den här klänningen är sån som jag tycker är fin på andra. Den är i nåt avslöjande stretchtyg och verkligen visar hela kroppen. Den passar nog bäst för kvällstid nästan. Men jag ska fan i mig ha på mig den idag. Jag är så trött på att gå runt och känna mig som en outsider eftersom jag inte följer modet som alla andra 2på rätt vis". I Stockholm klär sig alla väldigt väl, tycker jag. Det beror ju mycket på vilken sida av stan man är på. På söder är stilen i allmänhet mer avslappnad och självständig, men det är ju "inne" att vara så. Det är alltid väldigt snyggt. Jag vill också ha på mig fina kläder som jag kan känna mig fin i! Strunt samma att jag tycker att för att på sig en sån här klänning måste man ha en viss kropp. Jag får ha på mig vad jag vill och om nån ska tycka om mig måste den acceptera mig som jag är. edit------- Jag lämnade igen klänningen, åkte hem och hetsade.

Jag känner mig gladare nu. Det beror nog på fina kommentarer här och fina blogginlägg och också att jag har en plan. Jag ska inte vara här utan jag ska promenera till stan och åka till gymmet och sen vidare till bibblan. Dagen började dåligt med att jag väcktes av dånande basgång från grannarnas musik. Så min halvt omedvetna plan att vara uppe sent för att kunna vakna sen, sova bort massa tid och vara utvilad- gick i stöpet. Nu är jag trött som Ior i Nalle Puh. Jag känner mig också lite glad eftersom jag köpte lite nya kläder igår. En svart kjol och en grå klänning med en stor polokrage typ. Den här klänningen är den typen av kläder som jag aldriv vågar ens prova. Jag klär mig inte som jag eentligen vill klä mig, för det passar inte min kropp. Men den här klänningen är sån som jag tycker är fin på andra. Den är i nåt avslöjande stretchtyg och verkligen visar hela kroppen. Den passar nog bäst för kvällstid nästan. Men jag ska fan i mig ha på mig den idag. Jag är så trött på att gå runt och känna mig som en outsider eftersom jag inte följer modet som alla andra 2på rätt vis". I Stockholm klär sig alla väldigt väl, tycker jag. Det beror ju mycket på vilken sida av stan man är på. På söder är stilen i allmänhet mer avslappnad och självständig, men det är ju "inne" att vara så. Det är alltid väldigt snyggt. Jag vill också ha på mig fina kläder som jag kan känna mig fin i! Strunt samma att jag tycker att för att på sig en sån här klänning måste man ha en viss kropp. Jag får ha på mig vad jag vill och om nån ska tycka om mig måste den acceptera mig som jag är.

Jag måste ha en plan för imorn. Jag känner ju suget starkt nu, men jag kan inte göra något för T är här. Dessutom är köket ganska tomt. Om jag ska vara ärlig så planerar jag ju mest för att gå ner i vikt, inte för att undvika att hetsa. Men aja... Dricka kaffe. Duscha, gå till affären och köpa nån yogurt och sen till bibblan.Plugga, vet inte om jag ska plugga hemma eller i bibblan eller nåt café? Vågar jag vara hemma ensam? Åka till stan, leta efter nya stövlar, träna ett pass eller gå på gym. plugga, träna...inte någon höjdarfredag... Saken är den att jag inte kan tänka! Har sån jävla irriterande huvudvärk. Har fått slag mot huvudet och jag börjar bli lite orolig för att det var nån liten hjärnskakning eller nåt. Men jag tappade inte medvetandet, även om jag faktiskt blev lite "borta". Jag har haft den här värken nu i två dagar så det känns jobbigt. Idag träffade jag mamma och hon var ganska deprimerad och såg otroligt sliten och svag ut. Jag blir så ledsen över det.

Jag kom hem för nån timme sedan. På en gång började jag äta. Finns inte så mycket hetsmat här: en halv limpa med stora brödskivor, olja, tonfisk i olja, majonäs, lite gräddfil, en liten tablettask med godis. Nu borde jag vara lättad över att jag inte har ätit mer.Men jag vill ha mer!!! Vill ha så att jag kan äta hela natten. Vill bara ha mat, godis, efterätter. Jag är äcklig och nu har jag förstört allt för många dagar framöver...FAN.

Idag träffade jag pappa, älskade, älskade pappa. Ord kan inte förklara hur mycket han betyder för mig. Vi pratade ut mer än vad vi någonsin har gjort och det kändes nästan overkligt, som en dröm. Hemskt att säga högt hr dåligt jag mår, jag vill gärna låtsas som om det inte är så farligt. Allt är bra och jag är glad, men så är det inte. Han vet om den här bloggen nu och han tycker det är bra att jag försöker skriva av mig. Och att jag står i kö till dagvård. Vi är så lika: pappa var otroligt destruktiv när han var yngre. Han var förr tusen gånger värre än mig och höll på att ta livet av sig. Jag behövde inte säga så mycket egentligen. Han kommer ihåg hur det var att vara nitton- vad man kan göra för dåliga saker mot sig själv, frestelserna och hur lätt det är att träffa fel människor och hamna på glid. Han frågade om han var en orsak till mina ätstörningar. Sanningen är ju att det stämmer mycket väl...T ex hetsäter jag ALLTID när han mår som sämst. Lite är det som att jag också måste må dåligt om pappa mår dåligt...Det är inte hans fel. Jag kan inte hantera min oro och ångest för att förlora honom. Jag är så rädd för att förlora honom och se honom må dåligt att jag inte står ut med honom! Jag har alltid förstått att jag är ledsen för att pappa mår dåligt, men just att acceptera min ångest har jag inte gjort. Det är otroligt sorgligt att det har blivit som det har blivit. Jag har mycket skuldkänslor för det. Men jag måste helt enkelt lära mig få utlopp för mina känslor. Jag inser också att tomheten jag känner beror ju på att jag känner sådan saknad efter pappa. Jag försöker hela tiden bryta banden med både mamma och pappa, istället för att komma face to face med det som är jobbigt men nödvändigt. Jag behöver min familj, ingen idé att försöka att inte låtsas inse det. Lär dig av dina misstag och jobba på att förbättra dig. Jag måste det, jag har inte all tid i världen.

Jag borde vara en förändrad person men jag känner mig bara som vanligt lite tom i huvudet. (men idag har jag ätit en RIKTIG FRUKOST, gröt).När folk frågar mig vad jag känner kan jag aldrig svara annat än "jag vet inte". Men i alla fall. Var hos kontaktpersonen igår, hon är psykoterapeut och jag ska träffa henne medan jag står i kö till dagvård. Samtalen med henne består av en timmes peppande från henne ungefär. Hon upprepar sina budskap om och om igen: ska du låta ditt liv bestå av en kamp som du aldrig kan vinna, om du inte får anorexia och då då? Livet är här och nu, men ska jag fortsätta den här kampen så kommer det enda jag har att vara en tunn kropp. Ska jag sitta och stirra mig själv på naveln medan livet pågår runt mig? Inga vettiga och bra relationer med killar som tycker om mig för den jag är. När jag träffar killar så har jag alltid bantat hårt dagen eller dagarna eller veckor innan. Så gissa hur rolig jag är att vara med? Jag visar ju verkligen vem jag är när jag är helt tom i huvudet men med en lite, lite, lite smalare mage.

Varför var jag hemma igår???? Hade klarat mig om jag bara följt mitt intuition och inte varit hemma. Istället blev det kakpaket, chips, smör, paj....Äcklad. Men ny dag, nytt hopp. Jag ska följa Nolitas råd och ta hand om mig själv idag. Ska SNARAST åka till min brorsas lägenhet. Det funkar inte här, det gör aldrig det. Inte bara ur matsynpunkt, utan mer att jag hatar mig själv för att jag är så elak mot pappa i alla våra bråk. Jag blir kall som sten. Nu ligger min kattunge utsträckt i mitt knä:). Han drömmer och rycker lite i tassen och i morrhåret. Att något så sött och så underbart finns...Måste ta ett kort på honom nån gång. Jag gillar att bli inspirerad och nästan besatt av artister, böcker osv. Förut var det feminism jag "bestämde mig för att snöa in mig på". Det gick sådär.Läste några hundra sidor i " Det andra könet" av Simone debeauvoir och i några andra mer lättsmälta böcker. Det var intressant och spännande, visst- men jag bara tröttnade. Jag vill bli helt uppslukad. Barack Obama är någon jag aldrig tappar intresset för. Hans bok är tydligen inte känd för att vara jättebra...men jag vill läsa den. Han predikar om hopp och vad kan vara viktigare? Utan framtidstro och att veta att saker kan ändras så har man ingenting. Läste idag att hans barn har väldigt strikta regler. De måste gå och lägga sig halv nio, har gnällförbud, måste städa upp osv. Eftersom att disciplin inte är något jag har stort överflöd av så låter det där bra i mina öron. Jag känner att jag blir mer redo för behandling för äs, för där är det något som tvingar mig att ha mer disciplin och sköta mig. Jobbigt inlägg det här utan stycken:/

Om jag bara köpte nya stövlar, ny jacka, nya byxor eller ny kjol, tonade håret och jobbade med att få bort mina finnar...GICK NER I VIKT- så skulle jag kanske känna mig lite finare. Det var så länge sen jag kände mig fin. Jag tror verkligen att när folk är lyckliga och glada så får man utstrålning och blir mer attraktiv och omtyckt. Jag går runt och vill gråta för att jag är så ful- och utstrålar gråhet och depp. Det går aldrig över! Jag har inte känt mig glad på så länge...Har inte ens ork att träna. Har tappat all ork. Inget känns riktigt bra, vad jag än gör. Det som brukar göra mig glad är att vara med mina kompisar. Men det har jag inte gjort på flera veckor. Jag har undvikit dem och jag vet att vissa har slutat ringa mig och fråga om jag vill hänga med ut osv. Det har gått nedåt de senaste veckorna helt enkelt. Men efter regn kommer solsken. Tänk så...

Jag får lite hopp av att läsa andra bloggar här och era kommerntarer:) Idag blev det på riktigt, en stor frukost och lunch och det kommer bli middag. Det är fars dag och helt omöjligt att undvika middag. Men jag ska försöka vara positiv. Försöka klara den här veckan utan bantning, överdriven träning eller hetsätning. Men har svårt, eller snarare har panik, för att jag inte kommer vara smal längre. Inte smal= inte bra nog. Men okej, gaska upp dig... Dialog i mitt huvud: - Varför åt du?! Nu blir du inte smal! - Jag var hungrig, det var gott och jag kunde inte låta bli. - Idiot, nu måste du träna jättemycket för att ens hålla dig kvar på samma vikt. - Ja, jag lovar. - Du får skylla dig själv. Du förtjänar inte att vara fin. - Men jag vill bli frisk, då SKA man egentligen äta. Normala människor äter. - Du får äta när du blir smal. Ditt straff är att vara tjock. Samtalet i mitt huvud tar aldrig slut, men den kloka rösten kommer vinna till slut.

Dag ett utan att hetsäta. Dag två utan att träna. Dag ett med att ta det lugnt och slappna av. Jag är med T så det är onöjligt att hetsa. Har huvudvärk och ångest över vad jag har gjort med mig själv. För några veckor sen var jag smal... Nu är jag...Men det går lite bättre med pluggandet och det gör att jag känner mig lite mindre värdelös. Om några dagar så vet jag att jag kommer må bättre. Jag kommer må lite bättre redan imorn. Bara tiden går så att jag får lite avstånd till den här dåliga perioden. För nu måste den vara över!

Jag kan inte fatta att nån bryr sig om mig och vill vara med mig när jag mår dåligt (och är äcklig och misslyckad och tjock). Och vill veta och vill hjälpa mig. Hur kan nån göra så mycket för mig?... Det här är verkligen en pisskväll. Jag har inte ens sagt till mina kompisar att jag inte kommer. Vet inte vad jag ska säga. Vill inte att dom ska sluta ringa mig. Jag tänkte plugga ikväll, eller läsa en bok eller måla. Får inte hetsa. Vill vara djupt koncentrerad i nåt. Måla och läsa eller pyssla är dom sakerna jag brukade göra när jag var liten. Vill ha tillbaka dom trygga känslorna.

Jag bråkar ofta med mina föräldrar för att de ser ju hur jag beter mig: bara hetsäter, isolerar mig, har humörsvängar, är arg, konstig eller bantar och tränar. Men jag funderar på att låta dem läsa min blogg, (om jag tar bort de inlägg där jag pratar om dem!), eller någon annan blogg som beskriver hur det är ganska väl. Jag undrar om jag skulle våga. Det skulle vara skönt om dom visste att jag faktiskt inte mår bra. Jag mår dåligt, inte för att jag är en hemsk person utan för att jag hatar mig själv! Jag beter mig inte så här för att jag vill göra det!

Jag vill bara gömma mig. Vill vara för mig själv tills jag har gått ner lite i vikt igen. Jag har redan sagt att jag inte kan träffa en kompis idag, men skulle träffa alla ikväll. Jag vill inte! Jag vill vara ensam och plugga och träna. Måste klara av att fixa mig själv och må lite bättre först. Vill inte träffa dem när jag hatar mig själv och är så här tom och dålig. Det här är inte jag. Vill att dom ska se den lyckade jag, som jag vet att jag kan vara. Hur ska jag slingra mig ikväll? Jag vill inte synas.

När jag publicerar försvinner styckeindelningen och det går inte att göra fet eller kursiv stil. Varför har det blivit så här? Nån som förstår sig på datorer?...

När jag vaknade var det kolsvart ute. Klockan var fem på eftermiddagen. Det känns som att jag inte har gjort några framsteg alls, ärligt talat. Nu är jag en sämre bulimiker bara, känns det som. För jag hetsäter fortfarande jättemycket men jag klarar inte av att banta lika hårt eller träna lika mycket. En till otrevlig chaffis idag! Jag måste sluta ta bussen. När jag vaknade åt jag en ordentlig frukost och sen åkte jag och tränade. Jag var inte trött i alla fall...Men jag kan inte äta mer ikväll. Jag klarar inte det, ska träffa mina kompisar i helgen och då kommer jag jämföra mig med deras smala och perfekta kroppar och må dåligt. Jag försöker att vända mina negativa tankar och tänka att jag är söt och fin. Då tänker jag också på att sträcka mig mer och våga ta ögonkontakt med folk. Men hela tiden spökar mina hjärnmonster, som förresten är så starka att jag nyligen har fattat och börjat acceptera att det är hjärnmonster, och inte jag- säga emot. Men försöker tränga bort dem.

Vem måste kämpa för att inte börja gråta på bussen? Chaufförren typ ropade ut att jag måste gå fram och visa mitt kort igen. Alltså jag vet inte vad det är med mig. Jag har dålig erfarenhet av busschaufförrer. Tycker att nästan alla är enormt kalla och griniga personer som tar varje tillfälle att vara taskiga. På tunnelbanan råkade jag också nudda en tants ben med min fot när jag skulle sätta mig på ett annat sätt. Hon gav mig världens ondaste blick och verkligen rynkade på näsen. Det fick mig också att må obeskrivligt dåligt, jag klarade nästan inte av att sitta kvar. Alltså människor som beter sig otrevligt... Och det värsta är att jag tycker att jag alltid får såna här otrevliga episoder när jag åker till den här sidan av stan. Jag ville åka hit, men jag HATAR verkligen den här förorten och hela den här sidan. HATAR. Jag vantrivs hårt där. Såja, nu fick jag ur mig lite...

Nyss satt jag och åt müsli ( inte den nyttigaste sortens...) och jag åt skål efter skål efter skål.... Men sen när jag stod i köket och skulle hälla i så tänker jag: vill jag verkligen ha det här? Näää, jag var mätt och jag kände att jag var på gränsen. För jag har ju ätit idag, och om jag inte har svält mig själv så tänker jag att jag lika gärna kan hetsäta. Vågar knappt erkänna att musli faktiskt är det enda jag har ätit. Men här har vi inget annat som jag kan äta. Bara bröd och smör typ. Och choklad och cornflakes och såser. Så jag måste ta allvar på att äta vitaminer. Men konstiga matvanor i sin ära, jag är glad bara över att äta och inte hetsäta och inte svälta. En sak i sänder. Det var väldigt länge sedan jag hade en period när jag varken svalt/bantade eller hetsåt. Nu vet jag inte vad jag känner. Ångest över att ha ätit för mycket idag? Lite. Deppig? Nej. Jag känner mig ganska, ganska normal och jag har lite mer framtidshopp. Sömnbrist är en stor bov. Jag såg just ett amerikanskt läkarprogram och de sa att sömnbrist kan leda till hetsätning. Och sömn har länge varit ett problem för mig. Jag går och lägger mig alldeles för sent eftersom jag inte står ut med att inte kunna sova. Dessutom är det på nätterna som jag blir som piggast och rastlösast. Det är oftast då jag hetsäter. Sedan vill jag vakna sent så att jag inte behöver äta så tidigt, för varje måltid är en risk. Jag tänker att det är lättare om jag inte behöver oroa mig över att äta för mycket om jag äter både frukost och lunch. Igår la jag mig en normal tid vid tolv och vaknade klockan åtta. Det är så det ska vara! Enligt läkarprogrammet ska man vakna samma tid varje dag. Det skulle vara en utmaning eftersom dagen då är så lång och det innebär mer tid och mer ansvar om att göra rätt saker på den tiden.

Jag kommer i ett enormt dåligt sömnmänster när jag hetsäter ofta. Jag kan vara vaken till fem och sova till tolv. Igår gick jag och la mig tre, det tyckte jag var tidigt. Sedan vaknade jag fem minter innan väckarklockan pep klockan tio. Det känns som att jag inte har sovit alls. Mina ögon är röda och grumliga och min kropp är stor och tjock och jag har dålig hy. Varför gör jag så här? Jag vill hålla händerna framför mitt ansikte när jag är ute bland folk. Men idag har jag inte svält mig...Det är bra intalar jag mig själv. *med tanke på att jag har ätit oavbrutet varje dag i flera veckor så borde jag ju vara nöjd.* Men det jag är van vid är att banta och träna hårt efter såna här perioder, så det känns som ett misslyckande. Men det är inte det, det är inte det. Det är bra, jag är inte utsvulten. Jag kan tänka klart och är inte helt fumlig och bara känner mig onormal. Ska försöka koncentrera mig på andra saker än mat och träning!

Inget spelar någon roll. Varför gör jag så här mot mig själv? Tjock, ful, jag vill inte mer.

Känner mig förvirrad. Jag har alltid varit velig, ibland exremt velig. Jag kan gå in i en mataffär och stå framför en hylla med müsli i en kvart. Gymnasieval ska vi inte tala om. Vart ska jag sitta vid matbordet? Vilka kläder? Vad ska jag göra idag? Vad ska jag äta, säga, läsa, tänka... Vart ska jag bo?

Jag kan bo hos min bror, i en väldigt liten men mysig lägenhet nära stan. Jag står honom väldigt nära och han är den som tar hand om mig mest av alla. Han frågar hur det går med ätstörningen, frågar om det är något han kan göra. Vill följa med till psykologen och tjatar på mig om att ha kul med kompisar, plugga och skaffa jobb. Han är den som jag borde vilja bo hos. Han är dessutom rolig och liksom ung, vi kan prata som med en kompis.

Men jag måste få kontrollera vad jag äter. Äta på mina villkor, helst ensam och så lite som möjligt. Annars blir det som det har varit de senaste veckorna. Jag hetsäter och vaknar upp deppig och ångestfull varje morgon. Jag blir tjock och det betyder att jag hamnar i en ond cirkel där jag inte vill göra något. Jag vill inte träffa kompisar, och orkar inte plugga eller skaffa jobb.

Annars kan jag bo hemma, i en rymligare lägenhet där jag har ett eget rum. Det ligger en bit ifrån kommunikationer så man är mer låst och fast här. En tråkig grå förort,  måste ta bussen till tbanan eller gå en halvtimme. Miljön är oftast ganska full av ångest. Det som är bra är att här får jag vara ifred. Mamma köper hem det jag vill ha. mini- och lightprodukter osv. Här får jag vara ifred, sköta mig själv. Komma och gå. Så länge vi inte stör varandra så är det skönt. Här kan jag kontrollera min vikt. Ingen bryr sig om jag tränar eller äter konstigt. Här kan det ju gå bra om jag är stark och sköter mig. Tidvis går det på riktigt bra. 

Det känns bara så svårt att veta vad jag ska göra. Jag ser ju fördelarna och nackdelarna med båda ställen, men hemma hos brorsan hatar jag mig själv hela tiden. Då och då blir jag överväldigad av mina känslor.  Jag hatar att jag gör honom ledsen och lever på honom. Vill att alla ska vara glada.

Valfrihet är positivt. Men jag har alltid haft för mycket frihet. Inte direkt haft några regler eller gränser, utan man ska ta sitt eget ansvar. Men idag lever jag ett luddigt liv där jag har extrema rutiner och gränser för mig själv och blir galen av att tvingas anpassa mig själv. Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget. Något av en för- och emot lista.

--------------------
Oh just det, jag känner mig ändå positiv på nåt sätt. Trots att jag smällde i mig allt mellan himmel och jord ( bl a ett helt paket After Eight och en påse chips mm mm..), igår och vaknade på prassligt kakpapper.  Ibland tänker jag att jag inte är så ful som jag tror, att det finns fina saker med mig.  Och jag har inte gått upp en storlek i kläder, även om man ser en MYCKET tydlig skillnad på min mage och ansikte. Det som har hänt är att kläderna inte sitter lika löst. 

Vissa av mina komplex är bättre nuförtiden än de var för bara några månader sedan. Vet inte vad som kan ha hänt för att ändra det, men jag inser att:

1.) Alla tjejer ser faktiskt inte perfekta ut
2.) Okej, min kropp ser ut så här *mummel* och det kommer den alltid att göra. Så jag måste försöka leva med den.