varje dag är en ny chans
Det är ju också ett av mina problem, för jag tänker att jag ska bli frisk men jag tänker inte på hur jag ska bli det. Sånt lägger jag på framtiden. Men jag lever här och nu, jag har redan kastat bort flera år. Hur många år ska jag fortsätta leva på hoppet och inte i nuet? Måste våga förändras och leva.
Idag är en ny dag och idag ska jag försöka igen. Det är mitt liv och det är bara att lägga så mycket kraft på det som jag själv vill.
Äter och äter
En småjobbig sak jag jag tänker på är en del på tjejerna han träffar. Han dejtar jättefina unga, väldigt smala men ändå kurviga tjejer som också är smarta, starka och äter skräpmat. De är bättre än mig. De är som jag om jag vore lyckad.
Jag äter och äter utan att träna eller att fasta. Nu är jag inte smal alls. Nu är jag på allvar en mullig tjej. Står inte ut med det. Det är en omöjlighet. Jag längtade till och med efter stakker 2, eller vad det nu heter idag. Det åt jag bara i typ två dagar, jag fick hjärtklappning och blev yr.
Min svartaste mardröm skulle vara att stöta ihop med någon jag känner. Och på gymmet där jag tränar händer det att man stöter ihop med folk.
no worry
Varje kväll känner jag mig tacksam över mitt liv. Och jag tänker att imorgon, då ska jag plugga och träna och inte hetsäta och bli smal och vara glad. Men varje morgon blir det samma sak. Jag äter en frukost som övergår till att blanda smör med vad som helst. Sedan hetsar jag i stort sätt hela dagen. Och jag försöker träna men det blir helt misslyckat och inget av det. Jag har blivit lat. Känner inte igen mig själv i spegeln!
Imorgon tänkte jag gå på en promenad innan frukost. Jag ska försöka gå ner lite i vikt. Vilken nyhet...men på senare tid har jag gett upp och bara gått upp flera kilo.Men nu är jag liksom lite mer som alla andra. Jag klagar över att jag inte tränar, och äter massa skit. Men "alla andra" äter inte så mycket som jag gör, eller så lite.
I vanliga fall är jag den som har stark disciplin när det gäller motion, alltid gå istället för att ta bussen, går på intensiva träningspass och joggar ett mil. Jag brukar ljuga om hur mycket jag tränar. Inte för att det är nåt fel att träna, men liksom som att jag alltid tycker att allt som har med mat och träning att göra är pinsamt och skamligt. Och jag är rädd för att verka konstig. För jag vet inte riktigt vad som är normalt. Men nu...Vad har hänt?...Luften har gått ur mig.
arg
Maktlös och tjock. Idag måste jag söka jobb och plugga. Men först ska jag shoppa lite. Jag vet att jag inte borde men jag känner att jag måste. Måste få nåt fint, måste. Sen måste jag träna. Hur mycket jobbsökande eller plugg kommer det bli tro?... Jag kan inte koncentrera mig. Om jag stannar här längre tid kommer jag dras till köksskåpet och sedan kommer jag aldrig kunna sluta äta.
kastat bort dagen
Trots att jag hatar att vara så tråkig och deppig och förstöra stämningen och göra honom ledsen så vågar jag ta plats och erkänna. Tror att det är ett framsteg. Jag har brutit min ensamma onda cirkel litegrann i alla fall.
hets
samtal
Det där med förvrängd kroppssyn är extremt känsligt för mig. Jag kan inte prata om hur hemsk jag ser ut. Det är liksom för pinsamt att säga högt. Och jag tänker att om jag säger högt hur min kropp ser ut så kommer folk bara tycka att jag påpekar det de redan ser och tycka att det är pinsamt och synd om mig för att jag ser ju ut så. Jag har komplex för vissa delar av min kropp, och det är så pass starkt att jag kan stanna inne för att jag inte står ut, och inte kan hitta de rätta kläderna att dölja det med. Varje steg jag någonsin tar tar jag med tanke på hur min kropp ser ut och om man kan se "det där". Dessutom känner jag mig alltid stor. Allting på min kropp är överdimensionerat, huvudet, armarna, benen, händerna, magen. Jag har storlek 36, 34 och ibland går jag upp till en 38. Det låter ganska litet, men det är jag verkligen inte. Jag är konstig och om folk bara kollar en sekund längre så upptäcker de det. När jag går ner lite i vikt så tycker jag att jag börjar bli finare. Genom att vara smal så har jag i alla fall det.
Hon sa en sak jag måste hålla med om...Bulimi är som att släpa upp en tung sten uppför ett berg. Varje gång man kommer upp ramlar stenen ner igen. Men man bara fortsätter att försöka släpa upp den, för man inser inte att det inte finns tillräckligt med rum på bergstoppen. Stenen kommer ramla ner varje gång.
hetsäta efter och innan terapi
Hur ska jag planera resten av dagen? Sakerna jag måste göra är:
-ätstörningscentret 1 h
-plugga 2 h
-träna 2 h
sakerna jag vill göra:
- åka hem och hämta mobilladdaren och pappret där min persolnliga bankkod står så att jag kan
- köpa ny jacka och skor
- kolla i second hand butiker
Klockan är nu tolv, jag hinner varken åka hem eller träna på den tiden. Så då måste det bli plugga. Men om jag är här blir jag distraherad av datorn och maten hela tiden. Men om jag åker till bibblan så blir det inte så mycket tid till pluggandet. Dessutom måste jag tänka på att det tar tid att åka till äs stället, tar tid att åka "hem" och tar tid att åka till mitt vanliga "hem". Tar tid att åka hit och tar tid att åka dit. Kan knappt fatta att det brkade vara en tid när jag var stressad på riktigt. Liksom, ganska skönt stressad när det gick bra, tränade och pluggade och jobbade disciplinerat. Läste böcker eller träffade kompisar annars. Då hade jag rätt att vara stressad, men nu blir jag stressad över att vara stressad typ.
Jag kastar bort dagarna
lugn kväll...men inombords är det storm
hålla mig flytande
Jag kunde inte sluta gråta förut. Sedan i fredags kväll har jag gått runt och nästan inte kunnat andas liksom. Skulle gärna vilja veta vad min puls var. Jag pratade med killen som bara vill utnyttja och skada mig. Det distraherade mig ett tag. Sedan har jag gråtit, legat och gråtit. Bråkat med mamma och pappa. Mamma säger att om jag ska hålla på så här så får jag inte bo här.
Grejen är att jag måste bo hemma för att göra klart en gymnasiekurs. Jag klarade inte riktigt av skolan. Mest för att jag skolkade typ hälften av tiden periodvis, eftersom jag hetsåt och spydde. Lärarna visste inte om bulimin utan trodde jag var borta mycket för att det var kämpigt hemma. Så jag utnyttjade att de tyckte synd om mig så att jag kunde skjuta upp två kurser som jag visste att jag absolut inte skulle kunnaa få mer än G eller VG i. MVG måste man ju ha i de här ämnena, tänkte jag. Nu önskar jag att jag hade bara hade slutfört gymnasiet så att jag kunde börja plugga någon annanstans. Långt borta härifrån. När jag flyttar hemifrån kommer jag på sin höjd att mejla hem ibland. Behöver mycket avstånd från mamma och pappa. Tänker inte vara storsint och göra dem glada igen. Jag har alltid trott att bara jag kommer hemifrån så kommer jag klara mig mycket bättre. Men det känns så långt i framtiden.
Kommentarer från andra som läser eller att läsa andras bloggar här är det enda som får mig att känna mig mindre ensam. Vad skulle jag göra utan er?...Tack Elin för dina sms. Alltså ibland behöver man höra att nån annan tänker på en, att man är stark och att man ska få hjälp. Det känns inte som att jag är stark utan jag känner mig tom och hjälplös och inte värd hjälp. Men ska försöka hålla mig flytande till måndag. Jag gör något nu. Har tagit tag i det här.
klarar mig inte
Jag hatar henne. I vanliga fall tycker jag mer synd om henne än om mig. För att hon måste leva med mig, som håller på så här. Och med pappa, som är xxxxx.... Men vad fan, kan inte hon vara glad för att vara frisk bara? Måste hon få mig att hata mig själv för att jag är sjuk ännu mer? Hon tycker extremt synd om sig själv.
Hemligt anklagar jag henne för att jag blev så här. Hon sket i mig när jag behövde henne. En mamma ska väl bry sig om sitt barn när barnet behöver henne? Hon frågar aldrig hur jag mår, frågar aldrig om hon kan göra nåt för mig. Det som hon gör är att ge mig saker ibland. Hon finns där med pengar. Helt otroligt starkt av henne att jobba, det är jättebra. Men det finns mer i livet än att jobba. Jag är trött på att om det ska pratas om känslor är jag den enda som pratar och den enda som vill att vi ska kommunicera. Det är okej för henne att säga vad som helst eftersom hon jobbar. Hon har typ aldrig haft en sjukskriven dag i sitt liv. Hennes motto är att man ska klara sig själv. Slå tillbaka om nån är dum och göra rätt för sig.
Några gånger har hon sagt saker i stil med " vad skulle jag göra utan dig?" Men aldrig att hon bara säger att jag är bra, att jag duger.
Hur ska jag klara den här kvällen? Vill försvinna.
feminism i mitt liv
Jag behöver något att brinna för, som kan ge mig energi. Något som kan ge mig inre styrka.
Har suttit och läst lite på internet om jämställdhet och jag läste en uppsats om tjejers vardag. ( http://www.stockholmstjejjour.nu/texter.php ) Den var kort och ganska enkelt skriven, allting höll jag inte med om, men den beskriver ändå så exakt hur typ hela mitt liv har varit.
I högstadiet tillhörde det vardagen att killar tafsade på en. Om de inte tafsade så kändes det som om det var nåt fel på en. Man skulle alltid bråka och säga ifrån, men killarna brydde sig inte. Tjejen skulle slå till killen och skrika och svära till honom för att få honom att sluta. "Håll käften" var det vanligaste ordet man hörde i skolkorridorerna, Någon skrev "fitta" på mitt skåp. Killarna pratade jämt om tjejers kroppar. De diskuterade hur tjejen skulle se ut, rumpor, magar, bröst, armar, ansikten. De kommenterade våra kroppar framför oss. I klassrummen tog killarna nästan all plats. Lärarna bråkade med killarna och vi tjejer blev placerade bredvid dem för att hålla dem lugna. Om man satt bredvid en kille som inte direkt var en kompis, men inte heller " den värsta, jobbigaste ledar killen", så försökte han alltid göra nånting i alla fall. I hela högstadiet kunde jag aldrig någonsin slappna av. Jag var rädd för att prata i klassrummet, och lärarna visste det. De visste hur det var men gjorde ingenting åt det. Hur kunde jag lära mig något alls?
I gymnasiet gick jag i en klass med nästan bara tjejer. Ändå tog killarna mer plats!
Jag är en riktig tjej. Jag hatar öl, sminkar mig alltid, oroar mig alltid över mitt utseende, hur kläder sitter och ser ut. Behöver en kille som leder och beslutar åt mig. En kille som bekräftar mig. Därför är det extremt viktigt att jag är smal, så att killar ska tycka om mig och vilja ha mig.
Samtidigt har jag alltid ogillat "tjejiga tjejer". De som spelar dumma, pratar med bebisröst, rosa kläder och ja, liksom hela dem utstrålar att de inte är det minsta lika killar. Jag hatar " the Hills" t e x, där känns det som att tjejerna är perfekta men otroligt tjejiga.
Jag känner att jag måste se bra ut, vara smart, vara kaxig, våga ta plats. Men ändå vara tjejigt blyg. Inte våga för mycket. Hålla mig tillbaka lite.
Jag har bestämt mig för att försöka förändras. Jag ska försöka sluta anpassa mig till samhällets mallar för tjejer och sluta vara beroende av andras godkännande. För det tror jag verkligen är ett av mina största problem. Jag tänker mer på vad andra tycker om mig än vad jag själv tycker och vill. Mitt lilla projekt ska bli att bli feministiskt utbildad och medveten.
Ska låna böckerna " Skönhetsmyten" och " Ta betalt! En feministisk överlevnadsguide". Och jättepopulära " Självkänsla nu" En bok jag kan rekomendera är " Bitterfittan". Tipsa jättegärna om böcker!
fail
Jag har festat en gång efter att jag hade haft en ångestattack och hetsat. Den kvällen kommer jag alltid minnas som den mest deprimerande och självförtroendesänkande klubbkvällen i mitt liv.Det går bara inte. Och ingen får se mig när jag ser ut så här. Typiskt nog stötte jag ihop med min gamle fotbollstränare förut på väg till joggningsspåret, och imorgon har jag redan bestämt att träffa en kompis. Men skitsamma, får komma på nån undanflykt. Nu är det banta som gäller.
fånge
Det enda jag vill göra är att äta. Det absolut enda som jag vill göra är att hänge mig åt min hetsätning. Allt är ändå förlorat eftersom jag redan har överätit. Har ätit hela dagen lång. Nu ligger det en stor glass i frysen. Det skulle vara så lätt att ta bort pappret och äta upp chokladen på den... Jag är ett monster idag. Jag har ju redan förstört allting så vad spelar det för roll? Har inget speciellt att se fram emot, inget som gör att jag måste banta. Jag sitter fast här hemma, solen skiner och det är mitt på dagen. Men jag är här, deppig. Måste vara hemma som en sjuksyster. Jag ska dra ut mig själv på en joggningsgtur. Men jag känner verkligen inte för det. Skulle vilja åka till bibblan och plugga där. Det är det roligaste jag kan komma på att göra. Vill bort, bort, bort. Vill avleda min uppmärksamhet.
Jag måste vara starkare. Bara för att jag inte är så perfekt som jag vill vara, så ger jag upp allt.
Jag ska:
* Jogga två varv så snabbt jag kan och lyssna på hög, dunkande musik.
* Göra sit ups
* Städa mitt rum
* Leta efter mitt ID-kort, så att jag kanske, kanske kan följa med några kompisar på en resa. Tänk att få komma bort
* Plugga två timmar
* Göra en lins och grönsakssoppa- äta av den
* Städa hela huset- göra mamma glad
sömnlös - håller på med det jag håller på med- kryptiskt inlägg
Jag önskar att jag kunde sluta hålla på med det jag håller på med, men det är som ett annat sorts beroende. Efteråt ångrar jag mig, känner mig tom och värdelös. Men för en stund mår jag bättre, precis som det är med maten.
Jag har fått en tid nu på ätstörningsstället. Det är samma gamla tant som jag hade förra gången, när det slutade med att jag hoppade av innan behandlingen ens hade börjat. Jag gillar henne inte! Hon bara kollar på mig typ med smärta i ögonen och försöker vara så deltagande hela tiden. Sedan pratade och frågade hon bara om min familj, som om det var det enda viktiga. Det är som att trycka på en knapp så börjar tårarna rinna på mig. Visst, förstår att uppväxten är viktig och man ska behandla orsakerna. Men jag vet ju att det var vissa saker som gick fel i min uppväxt, men det är ju inget att göra åt det nu! Move on! Jag vill bara gå vidare. Hon tror väl att det är ett genombrott för mig, men det är skitjobbigt att prata om. Jag blir ledsen och börjar gråta. Dessutom, hur mycket kan man riva i ett öppet sår? Move on!
Jag vägde mig i förrgår. Det borde jag inte ha gjort.Har knappt gått ner nånting alls. Sen dess har jag varit på dåligt humör.
trött
Jag lyckades dock missa alla bussar jag skulle ta idag, så det blev säkert runt 40 minuters promenad. Men det är ju okej. Medan jag går kan jag oftast rensa huvudet och förbereda mig på att ha en positiv attityd när jag kommer hem.
Medan jag gick tänkte jag på hur mitt liv är just nu. Om jag får välja så svälter eller bantar jag hellre än hetsäter, för då kan man i alla fall vara stolt över att man klarar av nåt. Men samtidigt så vill jag bara att nån ska rädda mig. Har inte ens hört nåt från ätstörningsstället. Jag hatar att jag är så här men samtidigt så älskar jag det. Det känns som om jag är ute på djupt vatten. Om nånting upprörande eller nåt som gör mig besviken, sårad eller ledsen, händer nu- så kommer jag inte palla det. Hetsäting on its way?
skuldkänslor och sårbarhet och för starkt överjag?
Jag läste på Elins blogg om att hon var omhändetagande och det fick mig att tänka...Många gånger har jag fått höra att jag är så stark, duktig (i och för sig inte duktig så ofta nuförtiden), men lugn, självsäker och trygg. Det är sant att jag i krissituationer eller stressade situationer så vet jag att jag är en klippa. Jag älskar att få människor runt mig att må bättre.
Grejen är att den att hemma är det alltid mer eller mindre kris. Och vad jag än gör så kan jag inte få det att bli bättre. Eller, jag tror att jag kan det, för i hemlighet har det alltid känts som om jag bara var en bättre dotter skulle situationen vara lite bättre. Hos psykologen fick jag göra nåt test på datorn ( stepwise nåt kanske det hette?) , och det visade att jag har mycket skuldkänslor. Liksom, skuldkänslorna gäller både mig själv, att jag inte är bra nog med betyg, jobb och skola. Skuld när det gäller familjen, och skuld när det gäller min egen kropp. För min kropp KAN jag kontrollera någolunda. Men ändå inte...
Sedan hade jag också en upplevelse i går kväll där en tjej som jag tyckte verkade så glad, gullig och självsäker, fick panikångest. Jag tyckte såklart väldigt synd om henne, men samtidigt blir jag irriterad på mig själv för att inte jag också kan släppa så där på känslorna. Nu verkar jag fortfarande som den glada och starka tjejen, trots att jag också skulle behöva tröstas. Det här gör att jag tänker "kanske inbillar jag mig inte, kanske har jag inte de här känslorna?! Jag blir bara förvirrad för mina känslor är nånting men jag kan inte få kontakt med dem, nå dem. Jag koncentrerar mig så mycket på att verka stark att jag inte klarar av att hitta djupet i mig. Det är det här lite som jag brukar mena med att jag känner mig "tom". Jag vet inte, är det nåt fel på mig?!
Gå ner i vikt
Jag vill gå ner i vikt, jag vill gå ner i vikt, jag vill gå ner i vikt.
Ingenting känns riktigt bra. Jag gör inte det jag borde göra, känns som att jag kastar bort mitt liv.
Varför är det alltid så att allt blir deprimerande på vintern? Varje vinter blir det samma sak. Jag är bara så arg på hela livet för att det ska vara så här. Jag orkar inte!! Jag blir så ledsen av att bo hemma. Jag kan alltid bo hos en annan, men det ör mindre frihet och mer plugg och MER MAT. Där måste jag sköta mig och göra det jag ska. Det liksom avbryter min sjukdom, så jag tvingas på ytan att bete mig normalt. Men det är hela tiden en kamp för att hitta på undanflykter för att jag ska undvika mat och dölja att jag har tränat. Det ger ångest att leva normalt och jag är inte stark nog. Jag vill inte ge upp bulimin...
Jag vill vara smal...
ser tillbaka på misslyckade kvällen
Oftast så känner jag att jag är rädd för att äta mest för att jag är rädd för att tappa kontrollen när jag väl har börjat. Men igår, ja, jag hade dåligt samvete och jag tänkte att jag inte får äta det här, men kunde inte sluta. Det var inte så farligt. Nu måste jag på nåt sätt klara av den här dagen, för nu känner jag att suget har blivit större,
misslyckad kväll
Jag har verkligen blivit rädd för mat nu. När jag väl GÅR ner i vikt, så blir jag besatt av att behålla vikten eller gå ner ännu mer. Eftersom jag, innan jag fick bulimi, bantade och gick ner jättemycket i vikt- anorexia?, så är jag alltid rädd för att det ska bli så igen.
Men grejen är att dels har jag ingen lust att förlora mensen och brösten och allting, dels så VILL JAG HA ETT LIV. Det är inget liv att svälta sig.
Dessutom älskar jag att äta och jag tror inte att jag skulle klara av att låta bli. Varför skulle jag?...Men mitt problem är att jag älskar att vara så här, lite smalare. Jag fiskar jämt efter uppmärksamhet och bekräftelse och jag känner att jag får mer komplimangar nu. Men det hänger ju ihop med mitt självförtroende. Nu har jag lite bättre självförtroende, för jag känner att jag inte är värd nånting när jag inte är smal.
Så jag äter så lite som möjligt. Problemet är att såhär har mitt liv varit de senaste två, tre åren. Banta, banta, banta....HETSÄTER!, hetsäter, banta, hetsäter, banta, banta...
tajta kläder
Jag försöker alltid gömma och maskera min kropp. Men idag så kunde man se sanningen. Och det känns befriande, dels för att jag inte behöver oroa mig över hur kläderna sitter hela tiden, dra i dom och fixa till så att det täcker på exakt rätt sätt. Och delvis eftersom jag ändå visar "sanningen". Jag är den jag är. När jag måste gömma min kropp så är jag hela tiden rädd för att bli avslöjad. Nån ska se hur jävla ful och onormal jag tror att jag är. Men idag så kände jag mig normal! Orkar inte kämpa och jämföra mig med alla andra längre. Det gör ont men det här är min kropp som jag måste leva med.
Det bästa är att jag känner att samtidigt som jag bara vill gå ner i vikt, bli smalare, så känner jag att jag KAN acceptera att vara så här. Men hur kan man behålla sin vikt?
Ärligt talat, hur länge kommer jag kunna klara av att äta så här lite och träna så här mycket?
update: har ätit en riktig middag ( dock utan råriset som hörde till, men ändå)... Tänk om jag bara kan lägga till lite mer hela tiden tills jag har blivit bättre?....Tänk om det faktsktiskt skulle gå? Inte äta mindre och mindre. Det är bara en fråga om NÄR jag kommer hetsäta. Men liksom, varför skulle inte tillfrisknandet kunna börja idag? Det skulle kunna det! Jag skulle kunna må så mycket bättre. Jag tror det kommer gå. Men det tror jag alltid! Och på tre år har det inte gått.
på väg hem
På vägen hem när jag gick från tunnelbanan i mörkret, helt ensam på blöta gula löv, så författade jag ett bittert blogginlägg i huvudet. Det handlade om mina föräldrar, mig själv och mitt liv.
Jag har varit på bitchigt, dåligt humör hela dagen idag. Jag hetsåt lite på morgonen. Jävla skit också. Sen var den dagen FÖRSTÖRD. Jag grubblar mycket, och hatar mig själv så mycket att jag ofta har huvudvärk. ...och nedstämdhet, humörsvängar, koncentrationssvårigheter, sömnproblem, är virrig, impulsiv...Ja listan på mina symptom kan göras lång.
Men jag inser nu, och ännu mer efter att ha pratat lite med Elin, att det här att jag äter för lite just nu är en del av sjukdomen. Varför försöker jag alltid övertyga mig själv om att jag inte har problem? Jag tror ju att jag kan leva med det här, bara jag inte hetsäter så fruktansvärt så får jag väl leva med nedstämdhet, humörsvängar osv...För jag är lite smalare.
Men alltså, vad jag ville komma fram till är att jag måste sluta grubbla. För om jag går och tänker på att jag är nedstämd och misslyckad hela tiden så blir det ju inte bättre för det...
För mitt bitchiga humör försvann när jag fick nåt annat att tänka på, så fort jag kom hem. Nu är jag på bra humör. Yay! Allt ordnar sig!
sociala situationer
Jag får ju ångest av att äta mycket och att äta efterätt... Om jag får ångest så vet jag vad som händer: jag kommer bli för full och känna mig ful och desperat. Ingen bra kombination.
Men om jag inte äter så sitter man där med händerna i knät och svälter...stelt.
Hur tackar man nej utan att verka tråkig? Jag är ganska bra på att dölja hur lite jag äter ibland, tror jag´. Men efterrätt...Det var ett tag sedan jag åt mycket utan att det var en hetsätning. Känner mig osäker på hur det ska gå.
Behövde bara ventilera mina twistade tankar.
sötpotatis
Vill bara säga att jag åt en av de saker som jag aldrig kan tillåta mig själv att äta, sötpotis. Det var gott och inte så farligt. Små, små framsteg. Nu ska jag åka och träna. Det hade jag tänkt göra redan innan och jag känner mest att jag vill göra det för att komma ut. Men såklart, det finns ju i bakhuvudet att jag ska bränna...
Men har i alla fall ätit något vettigt. I vanliga fall skulle jag se på potatisen och sen sträcka mig förbi den och äta müsli, russin, keso, yogurt osv. Massa grejer som är helt nyttiga eller bara smått och litet, liksom ingen riktig mat. Trots att t e x russin är mindre mättande och mer kalorier så vill jag hellre ha det. Jag gillar frukostmat. Det kanske är för att det känns mindre tungt och man kan äta det en lägre tid. "Riktig mat" är mer läskigt ochjag har ingen koll på vad det innehåller alltid.
Kan inte fatta att förr, för kanske fyra, fem år sedan kunde jag äta pannkakor till middag. Kunde äta pasta med ost, paj, bröd med smör, pizza, kakor...utan ångest. Eller ja, jag har alltid haft problem med att sluta äta. Alltid föredragit att äta ensam så att jag kunde svulla. Gömt kakor och sånt. Men på den tiden tränade jag mycket mindre. Alltså, åt mer och tränade mindre. Hur går den ekvationen ihop?!
Ändå så var jag inte så mycket tyngre än jag är nu. Jag tror att jag vägde kanske fem kilo mer. Om jag bara hade svullat lite mindre. och tränat lite mer,så kunde jag kanske ha blivit perfekt!?
Eller i alla fall, ha ett liv som inte var besatt av mat och kroppen.
Lite starkare
Men jag är väldigt orolig för nåt som absolut inte har med bulimin eller mig själv att göra. Jag vet att i slutet av månaden och mer och mer så kommer allt bli skit igen. Det är så orättvist att det måste vara så här. Så fort jag får veta det så blir jag ledsen och lättretad och börjar bråka med pappa.
Så fort kan humöret vända från solsken till gråa hotande moln.
litet gladare
Jag följde Maries råd och sa till mig själv imorse att "jag är vacker, jag är bra, jag är smart" osv. Och vet inte om det funkade, men dagen blev ganska bra så kanske det! För om man säger till sig själv att man är bra och vacker så blir det nog lite svårare att hata sig själv och bara ge upp. Det är nog lite svårare än så, men det känns i alla fall bra att säga till sig själv att man är värdefull, för en gångs skull.
Det är så sjukt att jag inte tycker att jag är värdefull och duger på nåt sätt, liksom, alla andra är bra förutom jag. Varifrån har jag fått den idén? Varför?
För att jag var lite mobbad och ganska eller väldigt utefryst i högstadiet?
För att jag har en familj med mycket problem?
För att jag inte fick tillräckligt med uppmärksamhet hemma?
För att jag alltid fått oroa mig för nån annan och aldrig kunnat känna mig trygg?
För att jag är så blyg?
Jag tror att det till stor del beror på den där tiden i högstadiet. I tre år gick jag runt och försökte maskera eller gömma mig själv. Sedan direkt efter det i gymnasiet så blev allt värre hemma.
Men okej, om man vet orsakena till sina problem, och man har blivit starkare och har ett bättre skyddsnät nu- varför har man då fortfarande problem? Är jag ärrad för all framtid?
...
Samtidigt tänker jag att när jag väl äter, då måste jag äta nåt som betyder nåt, för att inte "slösa". Helt dumt det här, lika dumt som min vilja att bli smal.
Men idag är jag mycket starkare, jag har städat hela huset och börjat plugga. Jag berättade för en en kompis igår att jag fortfarande mådde dåligt, att jag hade bulimi. Det känns som en liten börda har släppt. Hatar att alltid gå runt med en hemlighet och att jag bara spelar lycklig. Det spelar ingen roll egentligen vad hon sa, bara hon visar att hon bryr sig om mig. Hon sa förresten också att hon själv hade problem med maten. Det är ju inte förvånande, det var med henne jag först började banta. Men hon slutade banta, jag fortsatte.
Hon ser så perfekt ut så jag har svårt att ta henne på allvar, men jag ska försöka.
Kompisen som jag hade lämnat i sticket förut, han ringde igår och tvingade mig att åka till stan och träffa honom. Sen hjälpte han mig plugga. Jag kan inte fatta att det finns folk som bryr sig om mig.
Nu vill jag bara att tiden ska gå så att jag ska glömma och komma över min hetsätning. Väntar tills det bara är ett avlägset begravet minne. Inga spår av det i min kropp. Det känns som att jag aldrig mer kommer hetsäta nu. Det gör för ont att svika sig själv och det ger mig ju ingenting. Jag fick äta allt det som jag förbjuder mig själv i vanliga fall men det gav mig inget annat än ångest. Kanske också så att jag behövde en sista enorm hetsätning innan jag kan börja mitt nya liv.
Jag känner igen de här känslorna och tankarna... Varför skulle jag klara det den här gången?
Jag är rädd för att när jag väl börjar så kan jag inte sluta. Men hungern kommer och går.
mår illa
- nästan ett paket totellini
- ett paket kakor
- mycket pesto
- kakdeg
- nötter
- jättemycket ost ( jag gillar inte ens ost!!)
- fet hjorttronyougurt
- sylt
-säkert massa skit jag har glömt...
- Jag har till och med druckit alkohol, vill bara somna bort från den här dagen.
Jag har förstört allt! Jag vill bara dö. Kan verkligen inte uttrycka mig, bara kan inte förstå varför det blev så här? Eller jo, jag satte mig ner för att plugga. Det gick inte bra, ja, därför hetsåt jag? Allting blir bara värre och värre. Hade glömt hur hemskt det känns efter att verkligen ha hetsat. Tänker bara på hur mycket plugg jag har att göra och alla människor jag har lovat att träffa. Åh alla dom människorna...Dom får inte se mig så här!! Äcklig, fet, misslyckad, ful, olycklig.
Det är ett nederlag. Mina föräldrar har åkt bort i helgen, så det är första gången på ett bra tag som jag är ensam över natten. I vanliga fall brukar jag hitta på vad som helst för att inte vara hemma, men nu var dom ju inte hemma. Så då kan jag vara hemma för en gångs skull. Och det enda som händer är att jag beter mig precis som jag alltid gör när jag är ensam. Hetsäter.
Dessutom, och det här är en hemsk sak, hela tiden medan jag höll på försökte min älskade lilla kattunge hoppa upp i mitt knä. Jag tog bort honom och ignorerade hans små jamanden och blickar gång på gång. Bort, jag vill äta...
Hur många dagar kan det ta att bli smal igen? Ska på en fest om en vecka... Ja, det är dåligt, men det viktigaste är att bli smal igen. Jag bryr mig inte om att det är att ta ett steg tillbaka från att bli frisk. Jag är inte frisk. Ska posta brevet till ätstörningscentret men medan jag står i kö så gör jag som jag vill.
Jag är snart 20 år
Nu har jag fått papprena från ätstörningscentret i alla fall. Jobbigt att fylla i dem, men jag ska göra det så jag kan posta dem imorgon.
Jag har en kompis som jag har svikit allra mest på grund av min bulimi. Hur många gånger har han inte stått där och väntat på mig, gått på bio ensam, för jag har inte dykt upp? För att jag har varit hemma och hetsätit eller spytt? Ikväll gjorde jag det igen. Jag hade tänkt träna och sen träffa honom. Men vad gör smarta jag? Jag börjar äta. En timme senare, en halv jävla ost senare, massor av nötter, vitt bröd och smör senare, får han veta att jag inte tänker komma. Jag tänker vara hemma ensam med min ångest.
Men jag ska skärpa mig, fan jag måste skärpa mig!
Jag
Den "Katten" som hittar på impulsiva roliga saker och träffar sina kompisar. Som läser böcker varje dag och utvecklas och brinner för dem. Och skriver bra. Som sitter ner och umgås och kommer nära sin familj. Som har drömmar och planer som hon tänker uppnå. Som är självsäker och glad. Som får saker gjorda. Som faktiskt är intresserad av saker och ting och tänker och bryr sig. Har ideal som hon står för. Har något i huvudet!
Istället är jag den "Katten" som vaknar varje dag och tänker " Vad åt jag igår? Vad får jag äta idag?". Som tänker på att hon ska bli smal hela dagarna. Som måste träna varje dag. Som längtar efter en kille, som hon vet inte kan ge henne någon vettig framtid. Som undviker sin familj och kompisar - som undviker människor. Inte får något gjort. Vars dagar bestäms utifrån hur platt hennes mage är. Vars självkänska och humör bestäms utifrån hur kläderna sitter.
Jag vill bara lägga den första " Katten" ovanpå den här deprimerade och patetiska person som jag är just nu. Föreställer mig i mitt huvud hur jag tar den bilden av mig som jag vill vara och lägger ovanpå den gråa, bulimiska jag. Låta den bilden av mig själv som jag vill vara, vara verklig.
dagen efter
Nej...
stor middag
Jag kan inte träffa killar för det gör bara att jag kommer in i perioder där jag äter mindre och mindre. Jag borde vänta tills jag blir lite mer frisk. Det känns som att jag lurar killen, för han får alltid träffa mig efter att jag hårdbantat flera dagar. Det skapar en dålig cirkel när jag måste bli smalare och smalare. Är så enormt rädd för att han ska få se mig tjock- hur jag verkligen ser ut. Vet inte vad jag borde göra.
Men. Måste säga att det är lättare att motstå hetsätningssuget när man har ätit ordentligt. Det är ingen myt att det är bra att äta regelbundet.
samma dag men lite gladare person
Jag känner alltid att jag måste straffa mig själv. Jag förtjänar det här och får skylla mig själv." Nu får du fan fixa det här och bli smal din jävla idiot".
Men nu känner jag mig inte längre som en vidrig " efter att ha hetsätit äcklig idiot", men det är som att jag känner att jag borde känna så. Jag kan inte acceptera att jag kanske, kanske, kan komma över att ha hetsätit. För det är ju så äckligt och jag måste straffa mig själv.
Helt sjukt att det kan vara så, men jag tror i alla fall att det är ett bra tecken att jag förstår det här.
Nolita sa nåt smart, man borde ju sluta hänga upp sig på bra och dåliga perioder. Varför har jag inte ens ifrågasatt att hela mitt liv är antingen en bra eller en dålig period? Jag vet att jag ser allt i svart eller vitt men det har ändå inte riktigt gått in. Jag förväntar mig att antingen hetsäter jag och hatar mig själv eller så är jag smal och ljuvlig och stolt över att jag inte äter ( men missnöjd och vill alltid bli smalare). Och när jag har en " bra period", så måste jag ta igen allt jag missat under den "dåliga". Alltså blir jag helt stressad och missnöjd över att allt inte är så underbart bara för att jag inte äter.
Men jag åkte och tränade så småningom som jag måste göra. Jobbigt att lämna det den sköna isolationen hemma. Kändes sådär, visst, lite bättre men det var inte nära att vara tillräckligt mycket träning. Så jag känner mig lat.
Efter träningen satt jag på en bänk på perrongen och väntade på tunnelbanan. Hade rotat efter vattenflaskan i min överfyllda 30 liters träninsväska. Då kommer killen som jag gillar lite...Fan, han får inte se mig när jag ser ut så här! Men han verkade inte tycka att jag var så äcklig. Han sa att han hoppades vi skulle ses snart igen.
Så jag kanske inte är så äcklig.
beskännelse
Och imorgon har jag lovat att träffa kompisar och kan inte dra mig ur. Dom vill gå och äta och ha en riktig "frossarkväll". Jag klarar inte det! Jag vill bara träna, träna och träna. Måste fixa till mig själv igen och börja från början.
Efteråt kollade jag på TV och sminkade mig. Försöker låtsas som ingenting, skickar skojiga sms till folk där jag låter hur lättsam och flummig som helst. Men inombords drivs jag framåt av min ångest. Känner mig jagad och stressad. Jag har så mycket jag måste och borde göra, men min kropp går före allt. Känner jag mig inte nöjd med mig själv- nej om jag hatar mig själv- så kan jag inte göra nåt annat än att försöka fixa till mig själv igen.
Bara och börja om igen.
ny dag, ny period
Men jag vet, jag borde äta en regelbunden och normal kost så det var bara bra. Men inte går man ner i vikt av det.
" Jag måste gå ner i vikt. Jag måste. För annars kommer ingen tycka om mig och jag kommer misslyckas med hela livet. Äckligt fett måste bort. "
Det är så enormt svårt att ändra de tankarna. Jag är en sån som tycker att kurvor är jättefint på alla andra än mig. Men jag tycker verkligen att alla är vackra. Förutom mig, hur kan jag se så jävla konstig ut?
Men jag försöker ändra på de här tankarna. Egentligen är jag inte konstig. Jag är fin. Jag har otroligt svårt för affirmationer!
Fan ångest.... idag ska jag träna
hetsäta
idag...
Känns så dumt, jag har väl inga problem egentligen? Nuförtiden är det oftast så att jag hetsäter ibland och bantar hela tiden. Ibland får jag ju perioder när jag bara hetsäter långa tider i rad, utan att banta/fasta mellan. Då vill jag ha hjälp. Och när eller efter att jag hetsäter så vill jag bara dö.
Jag spyr ju aldrig, visst jag tvingar mig själv att träna och jag får inte äta utan ångest. Men liksom jag ser helt normal ut och jag vet hur man ska äta. Men jag hatar min kropp bara och mig själv. Jag antar att det jag säger låter sjukt, men liksom, så länge man klarar sig så är det ju bra. Visst, jag har inte så mycket till liv, men det känns bara som att allt sitter i mitt huvud. Kanske är det jag äter normalt egentligen, och det är glupska jag som tror att det jag äter är för lite?
När jag är själv äter jag så lite kolhydrater som möjligt, bara hårt bröd och havregryn.
Jag äter så lite fett som möjligt, i stort sätt bara ägg gula eller sånt från keso, mjölk eller tonfisk osv.
Äter mycket bär och grönsaker, keso
Skitmycket läkorol och tuggummi.
Försöker komma på mer saker, det måste vara mer! Det är fan inte mycket jag äter.
Det här är dock under perioden som är just nu. Annars brukar jag äta mer! Jag kan äta normalt... Typ, kanske inte direkt marmeladmackor men lite bättre ja. Jag har verkligen ingen koll på vad jag äter. Det är så skenheligt, för jag känner ju just nu att jag har kontroll, för att jag inte hetsäter.
Är det dåligt att skriva upp vad man äter? Vill absolut inte att nån ska tro att jag tycker att det är bra att äta lite. Jag mår inte direkt bra när jag äter som jag gör nu, jag är trött, orklös, deppig, har humörsvängar. Det kommer bara leda till hetsätning.
Men jag ringde till ätstörningscentret idag och hon tyckte att det lät som om jag behövde hjälp.
utmanad!
Humör: Behagligt trött. Aningen olyckligt kär tror jag men det går över...
Gjort: Suttit och sjungit med i texterna till Glasvegas (typ indie rock från Scottland). UNDERBART BAND. Jag har nån sorts fetisch för fina dialekter, så tänk er hur det låter när jag seriöst försöker sjunga på skotska.
Planer: Städa mitt rum där alla kläder ligger på golvet som en tjock matta, så att jag ska vilja gå och lägga mig tidigt. Vill orka gå upp tidigt så jag kan plugga. Kolla upp om Glasvegas ska komma till Sverige.
Ser på: Ett stökigt skrivbord som alltid. Roliga bilder som sitter på en anslagstavla bakom datorn, b la en bild på pappa och hans kusin som tonåringar, utklädda till damer i hatt, en bild på mig i kanot.
Lyssnar på: Glasvegas, " Its my own cheating heart"
Läser: Bloggar, två böcker- Kodnamn Odessa och nån finlitterär flummig bok, Att falla, eller nåt heter den.
Dricker: Oftast mineralvatten, kaffe eller te.
Äter: Vegetariskt, älskar thailändskt.
Bästa: Att jag tog initiativet till att några kompisar och jag ska träffas snart. Brukar alltid bara dras med, men nu var det jag som ordnade!
Sämsta: Massa plugg att göra och är hungrig.
Barn: Nej, inte än!
Väder: Kolsvart ute, har just gått genom detta underbara väder och frysit in på bara benmärgen. Men det är en skön frisk luft och vindstilla. Älskar hösten!
Jag utmanar Nolita!
problem
jobbig dag
Passet jag skulle gå på var fullt, så det blev bara en 20 min promenad idag. Har ätit...inte alltför mycket... Fan. Jag har huvudvärk. Är på sånt humör när jag inte ens kan skriva. Jag hatar min kropp. Idag har jag till och med varit inne på pro- ana bloggar och inspirerats. Verkligen känner mig inte som mig själv. Vart har tjejen som är smart och fattar att kroppen inte är det viktigaste i livet, tagit vägen? Jag älskar så mycket mer saker än att bara vara smal, men nu är det det allt som betyder något. Hatar det!!
Inget viktigt
En annan ond tanke är att jag vill gå ner så mycket som möjligt i vikt till innan jag får hjälp, för då gör det inte så mycket om jag går upp lite av det där fruktade matschemat. Jag har ju varit på ett ätstörningscenter, och när jag just skulle påbörja behandlingen fick jag prata med en dietist. Hon var jättebra och gullig. Men hon visade ett exempel på ett matshema. Holy crap, så där mycket??! Aldrig, aldrig....
Jag "glömde" bort nästa möte.
Det känns alltid som att när jag är i en sån här fas där jag bantar, kan jag i alla fall vara stolt över mig själv. Samtidigt skrämmer det mig så in i helvete. Det hände mig ju för ungefär två år sen att jag fastnade i en lång bantarfas, som slutade med att jag bara var en sorglig blek skugga av mig själv. Joggade oavsett väder varje dag plus träningspass på gym. En sak som beskymrar mig och som jag inte kan sluta tänka på är varför stoppade ingen mig?! Jag kan se på bilderna från den tiden och chockas. Mina ögon, sjuka, sjuka- besatta såg de ut. Om jag hade sett mig själv då, mitt nöjda men bestämda poserande framför spegeln, skulle jag bara skaka om mig och skrika sluta!. Kanske om nån hade tagit i ordentligt och tagit ansvar för mig och tvingat mig att få hjälp så hade det inte övergått till den här långa perioden av bulimi? Mina föräldrar är underbara människor men dom har inte tagit sitt ansvar för mig. Och det är inte deras fel för dom har ju sina problem. Men kan inte hjälpa att det gör mig ledsen och arg.
söka hjälp
Det är flera som har sagt att jag borde söka hjälp, men jag har varit så rädd för det där onda matschemat. Men idag efter min hetsätning så kändes det bara så jävla deprimerande. Det jag gör funkar inte.
Jag har i flera dagar svält mig själv nu. Jag har varit okoncetrerad, ofokuserad, darrig, tappar saker, har svårare att hålla balansen osv... Det värsta är nästan att det på en gång blir en vana att ständigt vara i sin egen lilla pro- ana värld. Inget spelar nån roll. Det sjuka blir starkare för man har inte energi att tänka logiskt. Jag blir smalare- ja. Lyckligare?- nej.
Men jag tycker också jag är för frisk för att söka hjälp! Jag vet ju allt om hur man ska äta, orsakena till att jag får ångest, vad jag borde göra, vad jag inte borde göra, men...
Aja, på måndag kommer jag säkert ha ångrat mig, men jag tänkte kanske söka hjälp igen.
äcklig
Åhh jag känner mig så jävla äcklig. Jag började äta nyttigt men det gick över till att hetsäta. Varför är jag så dålig? Det här var första kvällen på länge som jag var hemma ensam. Jag har i stort sätt undvikit att vara hemma för att jag inte ska äta.
Jag mår illa och vill spy, men det kan jag ju inte göra. Så det får bli massa kompensering imorn istället. Jag känner mig äcklad av mig själv. Fan. fan. Det finns inga ord, bara ångest.
just det
OM jag hade gjort det skulle jag mått skidåligt oc h hetesätit och tränat som en galning. Det otroliga är att bantningen den här gången inte har blivit mer och mer. I sällskap med andra klarar jag av att äta kakor utan enorm ångest och cola. Fortfarande äter jag för lite dock. Tror jag. Borde föra matdagbok så jag får lite koll.Jag känner i allmänhet att jag börjar vänja mig vid min ångest. Förhoppningsvis kommer den avta också. Det har den!
insikt
Dessutom vet jag ju att det jag gör nu bara är att byta ut ett missbruk mot ett annat. Jag blir inte lyckligare nu faktiskt.
När har jag varit lycklig?
- När jag har skött skolan, jobbat och varit med människor som tycker om mig för den jag är. När jag är glad och mår bra och är trevlig så dras andra bra människor till mig.Men när jag behandlar mig själv som värdelöst skräp drar jag till mig människor som behandlar mig som lika värdelös. Noll självrespekt.
Varför lär jag mig aldrig?
stress
Blivit utskälld och bråkat med mamma och pappa.
Skitit i plugga (vilket ger mig skuldkänslor och jag tror jag kommer bli en slacker för all framtid)
Gjort "saker" med en kille bara för att jag inte brydde mig och ville att han skulle gilla mig. ( får mig att känna mig glad på sätt och vis- han ville ha mig...).
Smsat oavbrutet, med kompisar och killar ( som mest vill ha bara en sak), som ville träffas ( ger mig bekräftelse samtidigt som det stressar mig mycket- jag kan inte säga nej! och det är rörigt att smsa med många samtidigt). Grejen är ju att jag är en ensamvarg egentligen. Och jag får min energi inifrån, inte från andra människor tror jag. Att vara social tar energi samtidigt som jag blir glad. Jag älskar att vara behövd och när folk tycker om mig. Men jag känner mig lätt kvävd. Ska jag vara antingen ensam eller med jättemånga? Jag har nån väldigt lätt form av social fobi, så det kanske har nåt samband. Men jag mår ju absolut bättre när jag är social!!
("Weirdo, jag skapar problem när det inte finns några, inser jag nu!")
Träffat min kompis och skrattat och haft jättekul!
Kompisar är verkligen bland det bästa som finns. Jag klarar mig inte själv, inte ett dugg, trots att jag tror det.
Har ätit frukost och ett äpple och klockan är åtta...Jag är i en bantarfas. Plus att jag stör paranteser runt mig som ett konfettiregn.
jag jag jag
För tankar på att bli smal- vad ska jag äta, när, hur, när ska jag träna? måste träna, måste äta, måste bli smal. Hur ser jag ut just nu? är min mage platt? ser jag smal ut nu? Ser jag tjock ut? Alla är så jävla fina och perfekta och jag är så konstig och tjock och stor. ALLA kollar på mig, vad tänker dom? att jag är äcklig och konstig?" - virvlar runt i mitt huvud 24 timmar om dagen. Alltså, även när jag är med kompisar och skrattar så finns tankarna i bakhuvudet.
Därför känns hela jag som ett självbedrägeri. Jag har pratat med kompisar lite om det här med ångest över att äta. Men aldrig pratat om hur sjuka och ångestfyllda mina tankar är. Dom vet väl det antar jag lite, eftersom jag har pendlat hemskt i vikt. Men samtidigt tänker jag att inte ens min mamma förstår det...så...jag vet inte.
Men här skriver jag ner mina tankar och försöker förstå vad det ör jag känner. Det är bra för mig att försöka tvinga mig själv att skriva ner vilken känsla jag har, för jag känner mig ju som ett skal utan känslor. (idag: ganska tom mage, irriterad på pappa, har saker jag måste göra men inte vill ta tag i vilket ger mig skuldkänslor).
På senare tid har jag börjat göra andra saker istället för att hetsäta. Men jag börjar förstå att det bara är ett mönster jag följer. Nämligen att vara upptagen hela dan, shoppa ganska mycket, festa och ha FLERA killar på gång som bara vill ha mig för en sak egentligen...Min kropp som jag har ett DÅLIGT förhållande till. Då känner jag nämligen en större press på att vara smal, för deras skull.
what now?
Det är alltid svårare att hetsäta när det har gått några gånger sedan förra gången. Man vill inte "förstöra sig". Nu när jag inte hetsäter, vad ska jag göra då då? Det känns som ett så barskt uppvaknande. Jag måste börja ta del av världen, inte isolera mig, ta hand om mig. Visa mig.
Vet inte vad jag ska göra med mig själv. Känner mig ängslig, rastlös och igen, som att jag är misslyckad och tom.
jag måste ut
I tvåan på gymnasiet klarade jag mig inte alls längre. Vid det här laget höll jag på att bryta ihop. Jag gick till kuratorn i min skola och satt där helt tyst. När hon frågade hur jag mådde började jag gråta. Jag hatar att gråta!
Jag var vaken till halv fem igår, men jag klarade mig! (om man bortser från att jag drack typ ett paket mjölk) .Varje gång jag klarar av att motstå impulsen att hetsäta så blir jag starkare, tror jag.
Nu ska jag försöka att göra det här till en bra dag.
Mitt ledord genom livet: What doesn't kill you makes you stronger
